Konsertrecension: Toni Holgersson

Toni Holgersson

Plats: Växjö teater.

Publik: Ett femtiotal.

Bäst: Närvaron och den intima känslan.                                               

Sämst: Att inte fler hittade till konserten.

Toni Holgerssons senaste skiva Nordic Noir, den sista delen i en trilogi gjord i samarbete med sonen Dante Kinnunen, släpptes förra året och en regnblaskig novemberkväll passar hans lugna och lugnande framtoning utmärkt.

Till teatern kommer han ensam med gitarr, sin mjuka röst och berättelser från sitt liv. Medans han stämmer gitarren innan han börjar med En Skortensblick frågar han sig högt  ”kunde han inte gjort det innan?”. Stämt gitarren alltså.

Han har tio skivor att välja låtar från. Det avskalade formatet gör att melodierna, låthantverket, lyfts fram. Hans skivor är bra, särskilt de två senaste, men ibland blir det svårt att skilja alla medelålders män som till lågmält och välspelat komp, gärna i lågt tempo, grubblar över sitt åldrande och gör det med litterära ambitioner. Det är väl förresten något vi har gemensamt. Ingen blir yngre.

Holgersson har ibland kallats rockpoet. Inget fel på varken rock eller poesi, men rockpoesi brukar inte vara särskilt upphetsande. Till hans ära bör sägas att han lyckas undvika de vanliga klyschorna och skriver texter som kryper nära och berör på riktigt. Som tar upp de stora frågorna med vardagliga ambitioner utan att ta till fullmånar, hav och bilar längs E4:an.  

Texterna, formuleringarna och berättelserna, kommer förstås extra mycket i fokus i ett så här avskalat sammanhang. Med ett antal pedaler till gitarren och fotstamp varierar han sig så gott det går även musikaliskt.

Som extranummer får vi en helt ny låt, en hälsning till en förlorad vän, som han skrev klart tidigare idag.

Mellan låtarna berättar han ibland historierna bakom sångerna och skapar känslan av att dela en kanna te med en vän. Om att bli pappa tidigt och inse att han gjorde om saker hans egen pappa gjort. Om sitt missbruk. Om återkomsten. Det är, trots det mörker (eller tack vare) han inte skyggar för, en värmande kväll.

En känsla av att vi är mindre ensamma när vi är tillsammans infinner sig. Att det kan vara gemensamma rädslor, lika gärna som sidor vi hellre lyfter fram, som för oss samman.

Han påpekar att låtlistan påminner om en dödsmässa, men att han på de tidiga skivorna ofta var pilsk och nyförälskad. Och även om de gamla låtarna håller fortfarande är det de nyare som träffar hårdast. Vägen Till Paris, Blå Moln (Över Stockholm) och Inga Kläder tillhör topparna. De borde vara allmän egendom.

Läs mer om liknande:

Växjö visfestival med bland andra Staffan Hellstrand

Konsertrecension: Anna Ternheim

Konsertrecension: Sofia Karlsson och The Grand Guitar Orchestra

Konsertrecension: Tomas Andersson Wiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiij

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.