Shai Maestro Trio - jazz i världsklass

Tid: Lördagen 15 mars.
Plats: Alvesta jazz och blues.
Längd: 120 minuter.
Publik: Ett sextiotal och därmed fullt.
Bäst: Att musikerna uppenbart älskar att spela tillsammans.

Det är inte varje dag man går på konsert som börjar med ett bassolo. I alla fall inte i Alvesta. Vi passerar arabiska toner och drar ett piano genom ett vattenfall innan vi landar i något som låter traditionellt och vackert. Sedan höjs tempot och musiken blir något det inte skulle ta lång tid att dansa sig svettig till. Då är det fortfarande första låten. Belgiska folksången Kalimankou Denkou klingar ut efter en kvart och möts av välförtjänt jubel. Resten av kvällen håller sig till egenkomponerat och snittlängden på låtarna är runt en kvart. Samtliga har inbördes fler nyanser än många band hinner med på en hel konsert. Gal har en närmast funkig rytm.   

Få musikstilar ger musiker möjligheten att vara så fria i sitt uttryck som jazzen. Och ju mer samspelade musikerna är, desto mer går det att tänja på ramarna. En melodi snarlik Beethovens så kallade Månskenssonat dyker upp i en låt. Sämre influenser kan man ha. Trion spelar också några låtar från kommande tredje skivan, en som vi föreslås komma på en titel till. Shai Maestro är förresten hans riktiga namn. Inte en göteborgare som vill antyda att han är en blyg mästare.

Han började spela klassiskt piano redan som femåring (i hans fall innebär det 1992) och tog sig från Israel till New York på ett stipendium för att spela jazz. Trion består också av Jorge Roeder med rötter i Peru på kontrabas, med och utan stråke, och Ziv Ravitz på trummor. Kemin och kärleken mellan de tre fyller källaren. Om man trodde att trioformatet inte längre är förnybart trodde man fel. Det låter lika nytt som det är respektfullt mot rötterna.

Och detta ibland nästan samtidigt och med en förkärlek för ackordföljder och noter som inte tvunget fungerar på pappret, men skapar gåshud när man konfronteras med dem. I attityd och frihet påminner de om EST, som också åstadkom mycket med vad som kan verka som en begränsad instrumentarsenal.

Det är en trio som har hittat en egen nisch och som belönats med internationell framgång. Efter stoppet i Alvesta och en liten turné i Sverige reser de vidare till Frankrike, Kanada, Nederländerna och Italien.

Musiken är bitvis så andäktig att folk viskar när de beställer i baren. Invisible Thread börjar med långsamma pianotoner. Det enda sättet att spela långsammare skulle vara att inte spela alls. Och det hade varit väldigt synd. 

Läs mer om liknande:

Krister Jonsson Trio är också en trio

Johan Björklund Dynamic Flavours har ett långt bandnamn

ESTs sist inspelade skiva Leucocyte är värd två öron

Jan Johansson är en av de första i Swedish Music Hall Of Fame

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Tiger Bell är på rätt väg

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 14 mars.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Öset är imponerande.
Saknade mest: Atmosfär.

Lotta Wennström, Lisa Löfgren, Canan Rosén och Lovisa Thurfjell kan rent musikaliskt sammanfattas med ordet energi. Scenen är ovanligt mörk denna kväll, men idén tycks vara att gitarristerna står relativt stil och att basisten inte står relativt still. Att de nämner Ramones som förebild är inte en slump. Att Tiger Bells längsta låt klockar in på strax över tre minuter och de flesta runt två minuter är heller inte en slump. Debutskivan Don´t Want To Hear About Your Band släpptes i oktober förra året och sedan dess har de spelat, spelat och spelat. Att basera låttitlar på saker man inte vill göra är förresten också en gammal Ramonesspecialitet. Tiger Bell kallar sin musik för hejarklackspunk, men cheerleader-punk (som det står på hemsidan) låter onekligen lite häftigare. The Go-Go´s och Tant Strul är märkbara förebilder, både till musik och textinnehåll. På scen har de mer av de sistnämndas attityd. Mer av de förstnämndas humor skulle inte skada.

Blandningen mellan högt tempo och refrängstarka låtar är egentligen en klockren grundidé för en lyckad konsert i en mörk och svettig källare en fredagskväll. Tre ackord - hela fem i en av låtarna som för säkerhets skull kan få vara anonym - och inga onödiga utsvängningar. Om texterna är lite svåra att urskilja i larmet, förutom möjligtvis i refrängerna där låttitlarna ofta upprepas fyra gånger, har Thurfjell ändå en mäktig röst med en attityd som skulle gå att skrapa tapeter med om det fanns några. Även om det är en sorts musik som tjänar, och rent av kräver, att ljudet är skramligt passeras bitvis gränsen för vad som är njutbart. Högtalarna hinner bitvis inte riktigt med.

Kommunikationen mellan publik och band är minimal, men Rosén ber de längst fram att gå längre från scenen om de tvunget måste möka. I övrigt tar det annars oväntat lång tid - med tanke på att musiken är som gjord att dricka öl till - innan publiken kommer igång.

Debutskivan spelas nästan i sin helhet. De hinner också med en cover och en ny låt som möjligtvis heter Radio 1, 2, 3, 4. Andningspauserna är få och möjligtvis är konserten lite i längsta laget. Dramaturgiska upp och nergångar förekommer inte. Ovanligt nog för den här sortens musik fungerar det bättre i små doser på skiva än på scen. Höjdpunkterna är Baby You´re A Murderer, Johnnie och Wanna Wanna. De bästa låtarna känns som borttappade klassiker.

Läs mer om liknande:

Spiders utsätter publiken för äkta vara

Punk för nybörjare

Vånna Inget har potential att utvecklas

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Norrbotten NEO visar att klassiskt är samtida

Tid: Onsdagen den 26 februari.
Plats: Konsthallen.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 30 plus 55 minuter.

Bäst: Variationen mellan de tre inbördes verken.

Sju personer starka ensemblen Norrbotten NEO från Umeå bildades 2007 och har valt att aktivt inrikta sig på att beställa och spela ny kammarmusik av svenska kompositörer. De lyfter också fram samtida viktig internationella diton. Norrbotten NEOs två rykande färska skivor avhandlar i tur och ordning dels just ny svensk musik och dels Steve Reich.

Onsdagens konsert utgick från tre stycken där samtliga hade tydliga moderna inslag: Engelsmannens Thomas Adés (född 1971) Court Studies från 2005, förra årets Polarpristagare Kaija Saariaho (född 1952) från Finland presenteras av sitt stycke Serenatas från 2008 och fransmannen Olivier Messiaens (1908-1992) Kvartett Till Tidens Ände från 1940. Den uruppfördes i ett fångläger den 15 januari 1941 av kompositören och några av hans medfångar.

Adés musik inleder och tolkas av en kvartett bestående av piano, cello, fiol och klarinett. Musiken är inspirerad av Shakespeares förmodligen sista pjäs The Tempest och under musikens inledning hör man att det stormar. Andra partier är betydligt lugnare. Saariaho har sagt att satserna i Serenader kan framföras i vilken ordning man vill. Musiken är dramatisk, (mar)drömslik och skulle göra sig utmärkt i en svartvit skräckfilm. Musiken sitter ibland inte riktigt ihop i ordets traditionella mening. Den framförs av en trio bestående av piano, cello och slagverk, främst xylofon. Ångrar man sitt val av instrument när man ska turnera och tvingas bära runt på en xylofon? 

Efter pausen inleds Messiaens stycke lugnt - nu är den ursprungliga kvartetten åter. Det blir snabbt betydligt mer intensivt när andra satsen börjar, för att sedan bli lugnt igen. Cellon och fiolen spelar unisont medan pianot framför en närmast apatisk melodi som går i cirklar. Och om inte klarinetten får vara med i just den satsen följs det av ett klarinettsolo som spelas under stor koncentration. Även när musiken är som vackrast lurar dissonanter i bakgrunden. Bitvis kan man höra en knappnål överväga att falla. Ingen i publiken vågar ens fundera på att hosta. Avsaknaden av mikrofoner bidrar också till att musiken kommer närmare.

De fem musikerna som under kvällen står och sitter på scen (Robert Ek på klarinett, Daniel Saur slagverk, Nils-Erik Sparf violin, Elemér Lavotha cello och Mårten Landström piano) gör musiken levande och uppslukande. Allt utom musiken försvinner.

Läs mer om liknande:

Imani Winds från New York är inte blåsta 

Klassisk musik för nybörjare

Glen Miller Orchestra Scandinavia spelar Beethoven

På tal om Finland är de ena jäklar på roackbilly också 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.