Tiger Bell är på rätt väg

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 14 mars.
Längd: 50 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Öset är imponerande.
Saknade mest: Atmosfär.

Lotta Wennström, Lisa Löfgren, Canan Rosén och Lovisa Thurfjell kan rent musikaliskt sammanfattas med ordet energi. Scenen är ovanligt mörk denna kväll, men idén tycks vara att gitarristerna står relativt stil och att basisten inte står relativt still. Att de nämner Ramones som förebild är inte en slump. Att Tiger Bells längsta låt klockar in på strax över tre minuter och de flesta runt två minuter är heller inte en slump. Debutskivan Don´t Want To Hear About Your Band släpptes i oktober förra året och sedan dess har de spelat, spelat och spelat. Att basera låttitlar på saker man inte vill göra är förresten också en gammal Ramonesspecialitet. Tiger Bell kallar sin musik för hejarklackspunk, men cheerleader-punk (som det står på hemsidan) låter onekligen lite häftigare. The Go-Go´s och Tant Strul är märkbara förebilder, både till musik och textinnehåll. På scen har de mer av de sistnämndas attityd. Mer av de förstnämndas humor skulle inte skada.

Blandningen mellan högt tempo och refrängstarka låtar är egentligen en klockren grundidé för en lyckad konsert i en mörk och svettig källare en fredagskväll. Tre ackord - hela fem i en av låtarna som för säkerhets skull kan få vara anonym - och inga onödiga utsvängningar. Om texterna är lite svåra att urskilja i larmet, förutom möjligtvis i refrängerna där låttitlarna ofta upprepas fyra gånger, har Thurfjell ändå en mäktig röst med en attityd som skulle gå att skrapa tapeter med om det fanns några. Även om det är en sorts musik som tjänar, och rent av kräver, att ljudet är skramligt passeras bitvis gränsen för vad som är njutbart. Högtalarna hinner bitvis inte riktigt med.

Kommunikationen mellan publik och band är minimal, men Rosén ber de längst fram att gå längre från scenen om de tvunget måste möka. I övrigt tar det annars oväntat lång tid - med tanke på att musiken är som gjord att dricka öl till - innan publiken kommer igång.

Debutskivan spelas nästan i sin helhet. De hinner också med en cover och en ny låt som möjligtvis heter Radio 1, 2, 3, 4. Andningspauserna är få och möjligtvis är konserten lite i längsta laget. Dramaturgiska upp och nergångar förekommer inte. Ovanligt nog för den här sortens musik fungerar det bättre i små doser på skiva än på scen. Höjdpunkterna är Baby You´re A Murderer, Johnnie och Wanna Wanna. De bästa låtarna känns som borttappade klassiker.

Läs mer om liknande:

Spiders utsätter publiken för äkta vara

Punk för nybörjare

Vånna Inget har potential att utvecklas

Punkhistoria i Please Kill Me skrämmer och roar

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.