Norrbotten NEO visar att klassiskt är samtida

Tid: Onsdagen den 26 februari.
Plats: Konsthallen.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 30 plus 55 minuter.

Bäst: Variationen mellan de tre inbördes verken.

Sju personer starka ensemblen Norrbotten NEO från Umeå bildades 2007 och har valt att aktivt inrikta sig på att beställa och spela ny kammarmusik av svenska kompositörer. De lyfter också fram samtida viktig internationella diton. Norrbotten NEOs två rykande färska skivor avhandlar i tur och ordning dels just ny svensk musik och dels Steve Reich.

Onsdagens konsert utgick från tre stycken där samtliga hade tydliga moderna inslag: Engelsmannens Thomas Adés (född 1971) Court Studies från 2005, förra årets Polarpristagare Kaija Saariaho (född 1952) från Finland presenteras av sitt stycke Serenatas från 2008 och fransmannen Olivier Messiaens (1908-1992) Kvartett Till Tidens Ände från 1940. Den uruppfördes i ett fångläger den 15 januari 1941 av kompositören och några av hans medfångar.

Adés musik inleder och tolkas av en kvartett bestående av piano, cello, fiol och klarinett. Musiken är inspirerad av Shakespeares förmodligen sista pjäs The Tempest och under musikens inledning hör man att det stormar. Andra partier är betydligt lugnare. Saariaho har sagt att satserna i Serenader kan framföras i vilken ordning man vill. Musiken är dramatisk, (mar)drömslik och skulle göra sig utmärkt i en svartvit skräckfilm. Musiken sitter ibland inte riktigt ihop i ordets traditionella mening. Den framförs av en trio bestående av piano, cello och slagverk, främst xylofon. Ångrar man sitt val av instrument när man ska turnera och tvingas bära runt på en xylofon? 

Efter pausen inleds Messiaens stycke lugnt - nu är den ursprungliga kvartetten åter. Det blir snabbt betydligt mer intensivt när andra satsen börjar, för att sedan bli lugnt igen. Cellon och fiolen spelar unisont medan pianot framför en närmast apatisk melodi som går i cirklar. Och om inte klarinetten får vara med i just den satsen följs det av ett klarinettsolo som spelas under stor koncentration. Även när musiken är som vackrast lurar dissonanter i bakgrunden. Bitvis kan man höra en knappnål överväga att falla. Ingen i publiken vågar ens fundera på att hosta. Avsaknaden av mikrofoner bidrar också till att musiken kommer närmare.

De fem musikerna som under kvällen står och sitter på scen (Robert Ek på klarinett, Daniel Saur slagverk, Nils-Erik Sparf violin, Elemér Lavotha cello och Mårten Landström piano) gör musiken levande och uppslukande. Allt utom musiken försvinner.

Läs mer om liknande:

Imani Winds från New York är inte blåsta 

Klassisk musik för nybörjare

Glen Miller Orchestra Scandinavia spelar Beethoven

På tal om Finland är de ena jäklar på roackbilly också 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.