Rétroviseur både roar och berör

 Plats: Palladium.
Tid: Fredagen den 31 maj.
Publik: Ett fyrtiotal.
Längd: 70 minuter.
Bäst: Kreativiteten i framförandet. Den smittar av sig.
Saknade mest: 70 minuter till.

I mitten av 1900-talet blev Paris en fristad för jazz - bland andra Charlie Parker och Miles Davis sökte sig dit. Paris upplevdes vara mindre rasistiskt och fördomsfullt än USA och musikerna ansåg sig mötas med en annan respekt och värdighet än i sitt hemland. 2013 kommer det istället jazzmusiker från Paris till Växjö. Kvartetten Rétroviseur bildades för fyra år sedan och består av saxofonisten Yann Joussein, Stéphan Caracci på vibrafon (stilpoäng!), basisten Fanny Lasfargues och trummisen Yann Joussein. Närmast kommer de från en jazzfestival i norska Bergen, men annars turnerar de  oftast på kontinenten.

Bandnamnet betyder backspegel. I jazzvärlden överskuggar förret ofta nuet och det finns oftast något legendariskt namn som gjorde samma sak fast lite bättre för längesedan. Med en backspegel kan man ha koll på saker som ligger bakom en även om man är på väg framåt.

Rétroviseur inleder med ett tio minuter långt stycke som hade platsat i Rosemary´s Baby om den utspelats på månens baksida. Andra låten börjar rytmiskt, men övergår gradvis i ren kakafoni och blir något Bob i Twin Peaks kunnat gilla. Spraket från basförstärkaren visar sig vara avsiktligt. De fortsätter med en blandning av Curtis Mayfield och Benny Hill-signaturen. Någonstans på vägen smyger de in några toner från Edith Piafs La Vie En Rose.

Ibland är det rofyllt som en vindstilla sommarnatt, ibland tutas det rejält. Känslan för dramaturgi imponerar och intensiteten höjs och sänks utan att hamna i ett intetsägande mellanlunk. Om saxofonisten försvinner mitt i en låt är det för att spela lite från kulissen.

De är inte rädda för att improvisera och förstår att det gärna ska vara kul både att spela och lyssna, det är inte klia-sig-i-skägget jazz. De spelar dessutom verkligen tillsammans i en genre som ofta präglas av solon. Nog för att det förekommer solon, ibland fler samtidigt, men de känns som en naturlig del av låten de befinner sig i. Mot slutet tackar Joussein skrattandes oss för att vi sitter kvar.

Kan musik låta så här? Ja. Också. Finns det inga gränser för vad man kan göra med fyra instrument? Nej. Varför tänjer inte fler musiker på gränserna? Vet inte. Ler och skrattar publiken på vägen ut? Ja. Och något legendariskt namn som gjorde samma sak fast lite bättre för längesedan blir svårt att hitta. 

Läs mer om liknande:

Charlie Parker-biografin Bird Lever! rekommenderas

Kind Of Blue är en av Miles Davis mest kända skivor

Curtis Mayfield gjorde funk på sjuttiotalet

Monday Night Big Band spelar en annan sorts jazz

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.