torsdag, februari 28, 2013

Glenn Miller Orchestra Scandinavia förvaltar arvet

File:Glen miller.jpg
Plats: Teatern.
Tid: Söndagen den 24 februari.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: 240.
Bäst: Känslan, svänget och känslan i svänget
Saknade mest: Lite ungdomar i publiken.

Glenn Miller Orchestra? Glenn Miller avled förvisso i december 1944, bara fyrtio år gammal och bara fem och ett halvt år efter det stora genombrottet. Men det hindrar inte att musiken lever. Trombonisten Jan Slottenäs startade sin första orkester som 15-åring i mitten av åttiotalet och fokuserade redan då på Glenn Millers musik. För tre år sedan fick Slottenäs av Glenn Miller Orchestra Inc tillstånd att leda en skandinavisk orkester som spelar Millers musik och är alltså licensierad att använda sig av legendarens namn. I maj åker orkestern till Frankrike.

Trombonisten Miller tillhörde de allra mest populära orkesterledarna under perioden när storbandsjazzen var sin tids popmusik. Han spelade bland annat med namn som Benny Goodman, Gene Krupa, Tommy Dorsey och Bing Crosby.

Snittåldern i publiken är betydligt högre än den på scenen denna eftermiddag. De flesta i publiken är över sjuttio. Den yngsta på scenen är 25. Att musiken är omtyckt, både på scen och i publiken, råder det inget tvivel om. Publiken är förvisso inte här för att dansa, snarare för att drömma sig tillbaka till en tid när världen var svartvit och i mono, och till och med nästan innan ens svartvitt var uppfunnet.

De klassiska låtarna radas upp. Först ut är In the mood och sist ut är Moonligt Serenade. Första aktens höjdpunkt är en tolkning av Beethovens Månskenssonat. Andra aktens höjdpunkt nås när de i tur och ordning spelar Pennsylvania 6-5000, en väldigt vacker Danny Boy och en lekfull Tuxedo Junction. Stardust kommer inte långt efter.

Sångarna Samuéla Burenstrand och Jens Berggren sjunger några låtar var. Humpty Dumpty Heart och My Heart Belongs To Daddy tillhör höjdpunkterna.

Glenn Millers musik var väldigt välkammad och prydlig - å andra sidan låter mycket av femtiotalets rock´n´roll också väldigt harmlös i moderna öron - och hade som enda syfte att få folk att dansa och mår bra. Och inget fel med det. Även om det är sittande publik på teatern rycker det bitvis rejält i både armar och ben. Arrangemangen är sofistikerade och spelas nära originalen med stor precision och mycket kärlek. De 17 musikerna, ingen nämnd och ingen glömd, kan sin sak.

Å andra sidan är det väl heller ingen som sitter och hoppas att orkestern ska göra en Bob Dylan och spela till exempel Doing The Jive som reggae bara för sakens skull.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

torsdag, februari 21, 2013

First Aid Kit värmer publiken med musikkärlek

Johanna och Klara Söderberg live i Frankfurt, Tyskland 2012.
Plats: Konserthuset. 
Tid: Torsdagen den 14 februari.
Längd: 90 minuter.
Publik: Fullsatt. 768 betalande.
Bäst: Emmylou är en modern klassiker.
Saknade mest: Hoppades på lite Patti Smith.

Johanna (något längre, oftast synt) och Klara (något kortare, gitarr) Söderberg debuterade med EPn Drunken Trees med sju låtar och blev snabbt det som kallas kritikerfavoriter. Att det skulle räcka hela vägen till årsbästalistor i amerikanska musiktidningen Rolling Stone och brittiska diton Uncut vågade man ändå inte hoppas på.

När duon la upp en version av Fleet Foxes låt Tiger Mountain Peasant SongYouTube dröjde det inte länge innan bandets sångare Robin Pecknold hörde av sig och tackade. Låten har i skrivande stund närmare 3 500 000 visningar. När de sjöng Dancing Barefoot på Polarprisgalan fick de Patti Smith att gråta.

Vad man kanske inte riktigt kunde tro var att musiken skulle nå ut till en stor publik. Men plötsligt låg de etta på Svensktoppen med The Lion´s Roar. Det är också namnet på deras andra skiva och därifrån får vi ett gäng låtar med Emmylou som den allra högsta toppen. Den resulterar i lågmäld men hjärtvärmande allsång.

Vi får en ny låt som heter Heaven Knows och en som är så ny att den inte har ett namn än. Ghost Town framförs med bara gitarr och sång, helt utan förstärkare eller mikrofon. Det blir ett av kvällens vackraste ögonblick. Annars kompas de allt som oftast av en trummis från Växjö och en pedal steel och mandolinspelare från Brighton.

Man förvånas av hur lugna (förutom under The Lion´s Roar när Johanna headbangar och hoppar bakom synten) och självklara de känns på scenen. De pratar, skämtar och sjunger lite som om det vore den mest naturliga sak. Får det verkligen vara så enkelt att skapa något så vackert? Får det ens se så enkelt ut? De framför också ett av de charmigaste köp-vår-skiva tal jag hört. Välrepeterat, men väldigt roligt. Sedan presenterar de låten Marianne´s Son med ”den handlar om en kvinna som heter Marianne och hennes son".

När de slutar med King Of The World känns det märkligt att 90 minuter redan gått.

Johanna och Klaras musik har just den där helande kraften de hyllar i Emmylou och när de sjunger tillsammans händer något stort, även om de ibland nästan viskar. Att det här utspelar sig på Alla hjärtans dag är en slump som känns som en tanke.

I´ll be your Emmylou and I´ll be your June, if you´ll be my Gram and my Johnny too. No, I´m not asking much of you. Just sing little darling, sing with me.

PS. Grattis till Grammisarna! DS.
Mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

tisdag, februari 12, 2013

Växjögospel för de redan frälsta

DAN ALKENÄS - VÄRLDENS CHANS
Plats: Konserthuset.
Tid: Lördagen den 9 februari.
Längd: 80 minuter.
Publik: Strax över 500.
Bäst: Glädjen i framförandet.
Sämst: Texterna blir för endimensionella.

I helgen stod över 200 personer på scen i Konserthuset. I Sverige finns uppskattningsvis 600 000 körsångare och landets största körsångarförbund har över 80 000 medlemmar. Enligt Guinness Rekordbok är den största kör som sjungit tillsammans exakt 121,440 personer och de sjöng under sammanlagt fem minuter i Perungalathur i Indien.

Som en del av Växjö Gospelfest 2013 uruppfördes lokala kompositören Dan Alkenäs verk Världens Chans med texter skrivna tillsammans med Lars Björksell och Magnus P Wåhlin. Den handlar om ”människans plats i skapelsen och hennes ansvar för den”. Inga små frågor. Så har verket också tagit 1,5 år att färdigställa. Utgången är människans ansvar för att ta hand om de goda krafterna i samhället. Den kraften vill kyrkan vara en del av. Detta gör att texterna i stor utsträckning handlar om att man ska följa guds vilja, att alla dansar i sitt paradis och att vi är till för varandra. Djupare än så går oftast inte analysen. I en låt får sig konsumtionssamhället en känga. Den är inte fel utdelad och texten har poänger, men om man jämför antalet krig startade i guds namn och antalet krig startade i mellandagsreans namn kommer statistiken tala för sig själv.

Musiken är en blandning av schlager, musikal och gospel. Kören är mäktig och täcker scenen från vänster till höger. På scen finns också keyboard, gitarr, bas, trummor, xylofon och en stråkkvartett som bidrar med tyngd i botten på detta väldiga bygge. Mötet mellan funkgitarr och åttiotalssynt är inte lika lyckat. Det blir också någon Disneyballad för mycket. Disneyballaden är till sin natur förvisso välkomponerad och välmenande, men mättnadskänslan infinner sig tidigt. De framförs gärna tillsammans med sångarnas illustrerande handrörelser. Hör bergen ropa ditt namn är ett mer tillbakahållet nummer som börjar med gitarr, piano och två röster innan kören kommer in. Annars är extra allt ett genomgående tema - förvisso inte helt oväntat när så många befinner sig på scenen.

Mellan låtarna förekommer små predikningar. Predikningar är kanske inte rätt ord, men de fyller det syftet. Här förtydligas låttexterna och guds godhet förklaras. Det är lite synd för texterna kunde i sin enkelhet inte bli tydligare och det blir tårta på tårta-känsla. Är man troende håller man redan med om vad som sägs, är man det inte lär man inte bli övertygad.

De två dansarna som medverkar i några nummer gör ett bra och förmodligen svettigt jobb och illustrerar texterna med både rörelser och rekvisita. Bildspelet på skärmen innehåller bland annat vackra naturbilder.

På plussidan ska också nämnas att arrangemangen ofta är lekfulla och innehåller många detaljer som är intressanta att följa genom låtarna.

Allt avslutas med utdelning av blommor och Dan Alkenäs, som också spelar keyboard, belönas med kvällens högst jubel för sin insats.
Något helt annorlunda:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,

söndag, februari 10, 2013

The Como Mamas ger församlingen gåshud


GOSPEL
THE COMO MAMAS
Get An Understanding
(DAPTONE RECORDS/BORDER)
Betyg: 4
Den engelska komikern Eddie Izzard presenterade en gång en teori som gick ut på att ju rikare liv man levt, desto tråkigare blir sången i kyrkorna. Det skulle förklara varför den gospelmusik som sjungs i den amerikanska södern av främst svarta fortfarande innehåller mer glöd och längtan än nästan någon annan musik. Slaveriet är bara tre-fyra generationer bort.
The Como Mamas upptäcktes 2005 när dokumentärfilmaren Michael Reilly åkte runt i Mississippi och för att leta musiker till en film. I det lilla luggslitna samhället Como med strax över 1000 invånare hittade han systrarna Angela Taylor och Della Daniels samt deras vän Ester Mae Smith. När de sjöng Peace Of Mind - som finns med här - a capella bestämde han sig för att spela in dem. Det ska vi vara tacksamma för.
Musiken spelades in i Mount Mariahs kyrka en morgon med tryckande hetta och tre kvinnor som låter som om de aldrig gjort annat än sjungit tillsammans. Och det har de kanske inte. Några andra instrument än deras röster behövs inte. Gospel använder ofta sig av call-and-response, det vill säga att rösterna sjunger i något som liknar dialogform och här är det svårt att inte själv bli en av dem som ingår i respons-sången. Lyssna på Ninety Nine And A Half Won´t Do.
Mest känt av de tretton spåren är förmodligen Nobody´s Fault But Mine som spelades in av blueslegenden Blind Willie Johnson redan 1927. Led Zeppelin tolkade den på skivan Presence.
The Como Mamas sjunger med sådan övertygelse och passion om Honom att till och med den mest övertygade ateist får sig en funderare. Och även om man inte är regelbunden besökare i en kyrka i den amerikanska södern är sången ett bevis på musikens helande kraft.
 Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter:

tisdag, februari 05, 2013

Music Is The Weapon börjar på max och ökar



Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den första februari.
Längd: 90 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal före paus, det dubbla efter.
Bäst: Draget, draget och draget.

Det kanske rent av är läge att förklara vad afrobeat är för något. Musiken fick sitt genombrott under 1970-talet och den nigerianska musikern och bandledaren Fela Kuti (1938-1997) anses vara en av de mest inflytelserika musikerna. Musiken är en blandning av jazz, funk och afrikanska rytmer. Från ett rent rytmiskt perspektiv är stilen mer varierad än den mesta västerländska musiken och går inte lika ofta i 4/4-takt.
Rytmerna är väldigt starkt drivande. Samma rytm kan upprepas igenom en hel låt utan variation och ibland känns det som om man håller på att bli hypnotiserad. Texterna - när det finns några - består oftare av enstaka upprepade rader än faktiska texter.
Rent praktiskt påminner afrobeat om musiken som brukade inleda sjuttiotalsdeckare av den sorten som alltid hade bättre signaturmelodi än manus.
Music Is The Weapon från Stockholm har ett namn som skvallrar om att musiken ofta är politisk, inte minst i attityden. Bandnamnet är också namnet på en dokumentär om Fela Kuti. Att de spelar en låt kallad Song For Fela Kuti är lika logiskt som att de avslutar med en låt av samma man.
Men de inleder med Horn Of Africa och går ut på max med tre låtar från väldigt nya andra skivan Moving Foundations And Outer Space. Och sedan håller de det tempot mer eller mindre under hela konserten. Upside Down innehåller en saxofon/trumduell som gränsar till frijazz. Albert Ayler ler i sin himmel. Vredens Duvor har ett jazzigt gitarrsolo som påminner om George Benson, fast snabbare. Fast snabbare är för övrigt något av ett genomgående tema under kvällen. Tempot är bitvis absurt högt.
Det är så många rytmer som ställs mot varandra att det är helt omöjligt att stå still och omöjligt att stå still bör i det här sammanhanget tolkas väldigt bokstavligt. Publiken längst fram ser stundtals ut som studsbollar.
Även om det finns solon att njuta av under kvällen är det ensemblen som helhet som imponerar. Bandet består av två gitarrer, keyboard, bas, två saxofoner, trumpet, trummor, bongos och två medlemmar på vad vi kan kalla blandade rytminstrument. 
Och ja, med elva personer på den lilla scenen i källaren kan man säga att det är ganska trångt på samma sätt som man kan påstå att Pelle kallas Pelle. Men trumsetet är i alla fall ganska litet.
Det måste väl förresten vara ett bra betyg att vakterna börjar dansa?
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: ,