Glenn Miller Orchestra Scandinavia förvaltar arvet
Plats: Teatern.
Tid: Söndagen den 24 februari.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: 240.
Bäst: Känslan, svänget och känslan i svänget
Saknade mest: Lite ungdomar i publiken.
Glenn Miller Orchestra? Glenn Miller avled förvisso i december 1944, bara fyrtio år gammal och bara fem och ett halvt år efter det stora genombrottet. Men det hindrar inte att musiken lever. Trombonisten Jan Slottenäs startade sin första orkester som 15-åring i mitten av åttiotalet och fokuserade redan då på Glenn Millers musik. För tre år sedan fick Slottenäs av Glenn Miller Orchestra Inc tillstånd att leda en skandinavisk orkester som spelar Millers musik och är alltså licensierad att använda sig av legendarens namn. I maj åker orkestern till Frankrike.
Trombonisten Miller tillhörde de allra mest populära orkesterledarna under perioden när storbandsjazzen var sin tids popmusik. Han spelade bland annat med namn som Benny Goodman, Gene Krupa, Tommy Dorsey och Bing Crosby.
Snittåldern i publiken är betydligt högre än den på scenen denna eftermiddag. De flesta i publiken är över sjuttio. Den yngsta på scenen är 25. Att musiken är omtyckt, både på scen och i publiken, råder det inget tvivel om. Publiken är förvisso inte här för att dansa, snarare för att drömma sig tillbaka till en tid när världen var svartvit och i mono, och till och med nästan innan ens svartvitt var uppfunnet.
De klassiska låtarna radas upp. Först ut är In the mood och sist ut är Moonligt Serenade. Första aktens höjdpunkt är en tolkning av Beethovens Månskenssonat. Andra aktens höjdpunkt nås när de i tur och ordning spelar Pennsylvania 6-5000, en väldigt vacker Danny Boy och en lekfull Tuxedo Junction. Stardust kommer inte långt efter.
Sångarna Samuéla Burenstrand och Jens Berggren sjunger några låtar var. Humpty Dumpty Heart och My Heart Belongs To Daddy tillhör höjdpunkterna.
Glenn Millers musik var väldigt välkammad och prydlig - å andra sidan låter mycket av femtiotalets rock´n´roll också väldigt harmlös i moderna öron - och hade som enda syfte att få folk att dansa och mår bra. Och inget fel med det. Även om det är sittande publik på teatern rycker det bitvis rejält i både armar och ben. Arrangemangen är sofistikerade och spelas nära originalen med stor precision och mycket kärlek. De 17 musikerna, ingen nämnd och ingen glömd, kan sin sak.
Å andra sidan är det väl heller ingen som sitter och hoppas att orkestern ska göra en Bob Dylan och spela till exempel Doing The Jive som reggae bara för sakens skull.