Music Is The Weapon börjar på max och ökar

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den första februari.
Längd: 90 minuter plus paus.
Publik: Ett trettiotal före paus, det dubbla efter.
Bäst: Draget, draget och draget.

Det kanske rent av är läge att förklara vad afrobeat är för något. Musiken fick sitt genombrott under 1970-talet och den nigerianska musikern och bandledaren Fela Kuti (1938-1997) anses vara en av de mest inflytelserika musikerna. Musiken är en blandning av jazz, funk och afrikanska rytmer. Från ett rent rytmiskt perspektiv är stilen mer varierad än den mesta västerländska musiken och går inte lika ofta i 4/4-takt.

Rytmerna är väldigt starkt drivande. Samma rytm kan upprepas igenom en hel låt utan variation och ibland känns det som om man håller på att bli hypnotiserad. Texterna - när det finns några - består oftare av enstaka upprepade rader än faktiska texter.

Rent praktiskt påminner afrobeat om musiken som brukade inleda sjuttiotalsdeckare av den sorten som alltid hade bättre signaturmelodi än manus.

Music Is The Weapon från Stockholm har ett namn som skvallrar om att musiken ofta är politisk, inte minst i attityden. Bandnamnet är också namnet på en dokumentär om Fela Kuti. Att de spelar en låt kallad Song For Fela Kuti är lika logiskt som att de avslutar med en låt av samma man.

Men de inleder med Horn Of Africa och går ut på max med tre låtar från väldigt nya andra skivan Moving Foundations And Outer Space. Och sedan håller de det tempot mer eller mindre under hela konserten. Upside Down innehåller en saxofon/trumduell som gränsar till frijazz. Albert Ayler ler i sin himmel. Vredens Duvor har ett jazzigt gitarrsolo som påminner om George Benson, fast snabbare. Fast snabbare är för övrigt något av ett genomgående tema under kvällen. Tempot är bitvis absurt högt.

Det är så många rytmer som ställs mot varandra att det är helt omöjligt att stå still och omöjligt att stå still bör i det här sammanhanget tolkas väldigt bokstavligt. Publiken längst fram ser stundtals ut som studsbollar.

Även om det finns solon att njuta av under kvällen är det ensemblen som helhet som imponerar. Bandet består av två gitarrer, keyboard, bas, två saxofoner, trumpet, trummor, bongos och två medlemmar på vad vi kan kalla blandade rytminstrument. 

Och ja, med elva personer på den lilla scenen i källaren kan man säga att det är ganska trångt på samma sätt som man kan påstå att Pelle kallas Pelle. Men trumsetet är i alla fall ganska litet.

Det måste väl förresten vara ett bra betyg att vakterna börjar dansa?

Läs mer om liknande:

OK Star Orchestra blandar också hej vilt

Ken Burns serie om jazzens historia är ett måste

James Brown uppfann funken

Paul Simon har också varit i Afrika

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.