Bill Fay tillbaka med ny skiva efter 40 år

BILL FAY

Life Is People

(DEAD OCEANS/BORDER)

I början av sjuttiotalet gjorde engelsmannen Bill Fay de två skivorna Bill Fay och Time Of The Last Persecution som hyllades av kritikerna men inte sålde. Sedan dess har han blivit kult i ordets rätta bemärkelse. De släpptes på CD 2005 och nu, efter en liten nätt paus på 40 år med långsamt växande anseende, är han aktuell med sin tredje studioskiva Life Is People.

Låten Be At Peace With Yourself låter som den heter. En pastoral psalm med piano och försiktig orgel som sedan långsamt byggs upp med gitarrer och körer. Och en sårbar men stabil röst som vet vad den pratar om. Gospel möter engelsk folkmusik möter storstaden. Det låter som om John Lennon producerats av Rick Rubin en stjärnklar natt.

Musiken är vacker utan att vara smörig, samtidigt som den gör motstånd. Sakral, lantlig och vacker är de tre ord som oftast dyker upp när man lyssnar. Här finns en dos av den sortens sorgliga stråkar som britterna är så bra på - lyssna på Never Ending Happening - och som med fördel hittas hos till exempel Nick Drake. Om Drake fått leva och uppnått sin sextiofemårsdag är det inte alls omöjligt att det varit så här han låtit. Upptemponumret This World låter som om Nick Lowe varit sångare i Wilco och Wilcosångaren Jeff Tweedy dyker faktiskt upp och sjunger duett. Här finns en tolkning av Wilcos moderna klassiker Jesus Etc. Deras beundran tycks alltså ömsesidig.

Världen är liten, men sällan så här vacker. Som att sitta på en brygga och se solen gå ner efter en lite för lång dag.
Missa inte:

Lyssna på Life Is People på Spotify

Lyssna också på: Wilco - Yankee Hotel Foxtrot (2002) och Nick Drake - Five Leaves Left (1969).

Läs mer om liknande:

John Lennons låt Hey Bulldog är en personlig favorit

Nick Lowe har gjort en fantastisk skiva som heter The Convincer

Wilco gör bara bra skivor, den senaste heter The Whole Love

Nick Drakes skivor gavs ut på skivbolaget Island Records som onekligen hade en och annan bra artist

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten

Vit Päls fixar fest efter inledande daller

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 18 augusti.
Publik: Ett trettiotal framför scenen.
Längd: 45 minuter.
Bäst: Låtbyggena, drivet och uttrycket.
Saknade mest: Har man skrivit en låt som heter Beatles På Semestern ska man förstås spela den åtta dagar i veckan.

Vissa artister lyckas göra något eget utan att egentligen vara särskilt nyskapande. Tom Petty är en sådan. Sex personer starka Vit Päls från Malmö också. De spelar på lilla scenen på andra våningen och scenen är utökad med bord och stolar för att räcka till. Vit Päls raka musik är å ena sidan inte särskilt originell, men har definitivt något eget. Det låter som pop borde låta men allt för sällan gör. Live är de tyngre och svängigare än på skiva. Inledningsvis låter det ändå som minsta vindputs kan få allt att trilla isär, men på ett bra sätt. Under de första låtarna är volymen dessutom så låg att publiken överröstar musiken och sången försvinner helt. Framåt tredje låten Beach 2011 kommer ljud och band igång och publiken börjar också svänga.

De artiga applåderna övergår i jubel och dansen blir allt mer yvig. Musikaliskt låter det bitvis som The Modern Lovers eller Torsson - med mycket charm och värme. Låtskrivaren och sångaren Carl Johan Lundgren, en av de mest älskvärda artisterna vi har just nu, har en röst som man inte gillar alls eller blir glad av. Eller allvarlig av. Eller berörd av. Det är kort sagt musik med stort hjärta. Texterna är lätta att relatera till, i alla fall om man någon gång blivit född och försöker leva lite någon gång i veckan och har känslor.

- Nu byter vi instrument bara för att visa att vi kan, förklarar Lundgren inför en låt. Senare undrar han ska jag spela gitarr nu? När de hunnit fram till Varje Dag har de biffat upp sig från att låta som ett band där alla är smala, bleka och har glasögon till att vara Curtis Mayfield. Då är det blås (trumpet och klarinett), fet bas, trummor och bongos. Under den sista kvarten är det hela havet stormar i publiken. En ny låt som möjligtvis heter 99 tillhör höjdpunkterna. Loving You Was Crazy Shit sitter som en vante och sista numret blir discon i Odysseus om en man som korsar ett hav för att hitta hem.

Framtoningen är anspråkslös men inte oseriös och de får allt att låta lika självklart som en korv med bröd. Som om det inte behöver vara så komplicerat att spela lite musik tillsammans. Och det behöver det inte. Men Vit Päls är ruskigt samspelade och efter en vinglig start går de i mål med både sig själva och publiken som vinnare. 

Läs mer om liknande:

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten

The Modern Lovers dyker upp i en guide kallad Punk För Nybörjare

Curtis Mayfield och annan sjuttiotalssoul kan man både läsa om och lyssna på här

Man kan också dra paralleller till nya svenska bandet Samling

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Jag var säker på att jag lagt upp min recension av Torsson, men tydligen inte.

Carin Lundin visar att jazzen lever

 

Plats: Villa Gransholm.
Tid: Söndagen den 12 augusti.
Publik: Strax över hundra.
Längd: 40 plus 55 minuter.
Bäst: Sång- och spelglädjen.
Sämst: Paus i konserter är inte bra.

Carin Lundin har sjungit med bland andra Sture Nordin, Bernt Rosengren, Arne Domnérus, Putte Wickman, Svante Thuresson och Jan Lundgren. Om det varit sextiotal hade Lundin var riksbekant från Hylands Hörna och fått texter direkt från Beppe Wolgers. Jazzen är inte längre lika het på barrikaderna som då. Däremot ofta lika bra, även om den gamla jazzen blir bättre och bättre ju äldre den blir. Under de senaste tjugo åren har Lundin varit flitig och brukar jämföras med Lill Lindfors. Det handlar med andra ord om sval jazz med en doft av havsbris som för den sakens skull inte saknar kanter och vassa inslag. Och som ibland dyker upp mitt i de småländska skogarna. Lundin är född och uppväxt i Växjö. Hon har gett ut fyra skivor, den senaste domineras av svenska texter och heter Smulor Och Parafraser.

Per Sjödin på gitarr, Robert Tjäderqvist på piano, Mattias Welin på kontrabas och Kristofer Johansson på trummor inleder ikväll instrumentalt med en bidrag från bröderna Gershwins klassiska musikal Porgy And Bess. När Lundin gör entré sjunger hon i tur och ordning Ray Charles, Uti Vår Hage (nertecknad på Gotland på 1880-talet, får vi lära oss), Doris Day och Take Your Time. Under konsertens gång blandas soul, blues, jazz (förstås) och schlager. Bredden är imponerande och självgunget också. Allt görs om och tolkas nytt, både känt och okänt. Både lekfullt och blått. Och varför inte? Vill man höra Ray Charles låta som Ray Charles lyssnar man väl på Ray Charles?

Villa Gransholm är en gemytlig lokal, men det går inte att komma ifrån att det är en lite konstig känsla att sitta i ett annat rum än där bandet spelar. De som sitter utmed väggarna lär inte se mycket av musikerna. Men det hindrar inte att det applåderas efter och under solon. Publikens snittålder är på tal om inget närmare pension än konfirmation.

Lundin sjunger också den egna stillsamma Kylskåpspoesi som inte behöver skämmas bland klassikerna. Hon sjunger rakt, charmigt och otvunget. Tekniken finns där, men är inte i vägen. Bandet spelar ledigt, men precist och med rytmiskt drivande när det krävs. Om antalet solon blir för många rent teoretiskt funkar det ändå i praktiken och det är det viktiga. Förutom att det svänger förstås. Och det gör det också, bitvis rejält. Avslutningen med en Nina Simonetolkning - som kunde vara kaxig, ledsen och bitter som få - visar med eftertryck att jazzen lever. Även i Gransholm.

Läs mer om liknande:

Svensk jazz för nybörjare

Esbjörn Svensson Trio tog också jazzen till nuet

Monica Zetterlunds första inspelningar hittade

Ken Burns har gjort en fantastisk dokumentär om jazzens historia

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bessman imponerar på Kronobergs slottsruin

Medverkande: KARIN NILSSON, HÅKAN NORDMARK & BESSMAN
Plats: Kronobergs slottsruin.
Tid: Torsdagen den 9 augusti.
Publik: Ett trettiotal.
Längd: 100 minuter.
Bäst: Initiativet. Mer sånt här, tack!
Saknade mest: De hade gärna fått hålla på längre.

På Kronobergs slottsruin började kvällen utomhus under klarblå himmel innan vi tog oss till borgsalen, som på Gustav Vasas tid var slottets finaste. Karin Nilsson och Håkan Nordmark från Smålands museum började med att prata om häxor och hur man avslöjar och botar varulvar. De turades om med vokalgruppen Bessman som sjunger visor och ballader, vissa av dem så gamla att slottet bara var en liten koja som sprang runt i blöja när de först sjöngs.

Klyschan om den gamla goda tiden får sig en smäll. Det bjuds på både halshuggningar, incest och begravning av levande barn. Till och med regissören Quentin Tarantino (skadligt modernt våld) skulle bli imponerad. Bitvis är det William Shakespeare-klass på hemskheterna (icke-skadligt finkulturellt våld).

Nordmark ger historia främst från 1500-talet. Bland annat om Anna Trolle som var åtta år när Dackefejden började - hon blev hovdam i Stockholm och gifte sig med en fransman innan hon dog 83 år gammal. Nilsson pratar folktro som går tillbaka till medeltiden. Bland annat om en jättekvinna i Helgasjön som försökte dra ner en fiskare som högg av hennes tummar - som numera finns på Vetenskapsakademin i Stockholm - med en yxa. Berättelserna sätter in sången i ett historiskt sammanhang, målar upp den tidens tro och gör att publiken därmed kommer nära det som skildras i visorna känslomässigt.

Fyra kvinnor starka Bessman lyckas bland alla hemskheter få in kärlek, mat, dryck och en avslutande ringdans där publiken deltar och rör sig vänster, vänster och höger i tio minuter. Bessman imponerar med fräsch attityd och stämsång som levandegör allt de sjunger. De bjuder också på ett av de mest avancerade handklappsarrangemangen jag hört.

Denna kväll när historien hälsar på får vi veta vad symbolerna i visorna betyder och det görs bra kopplingar till nuet. Människorna på medeltiden hade delvis samma existentiella huvudbry som på 1800-talet när visorna nertecknades. Och idag går de fortfarande att relatera till även om vår nuvarande kungafamilj inte är riktigt lika underhållande som familjen Vasa.

Läs mer om liknande:

Rapport från förra årets folkmusikfestival i Korrö där bland andra Bessman medverkade

Historikern Lars-Olof Larsson har skrivit en bok om Gustav Vasa som rekommenderas

Bessmans Marie Länne Persson var också med i Sågskära

Tydligen var jag i Korrö på festivalen 2009 också

Texten publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Bilden lånad från Bessmans blogg. Om fotografen inte tycker om lånet tar jag självklart bort bilden.