Vit Päls fixar fest efter inledande daller

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den 18 augusti.
Publik: Ett trettiotal framför scenen.
Längd: 45 minuter.
Bäst: Låtbyggena, drivet och uttrycket.
Saknade mest: Har man skrivit en låt som heter Beatles På Semestern ska man förstås spela den åtta dagar i veckan.

Vissa artister lyckas göra något eget utan att egentligen vara särskilt nyskapande. Tom Petty är en sådan. Sex personer starka Vit Päls från Malmö också. De spelar på lilla scenen på andra våningen och scenen är utökad med bord och stolar för att räcka till. Vit Päls raka musik är å ena sidan inte särskilt originell, men har definitivt något eget. Det låter som pop borde låta men allt för sällan gör. Live är de tyngre och svängigare än på skiva. Inledningsvis låter det ändå som minsta vindputs kan få allt att trilla isär, men på ett bra sätt. Under de första låtarna är volymen dessutom så låg att publiken överröstar musiken och sången försvinner helt. Framåt tredje låten Beach 2011 kommer ljud och band igång och publiken börjar också svänga.

De artiga applåderna övergår i jubel och dansen blir allt mer yvig. Musikaliskt låter det bitvis som The Modern Lovers eller Torsson - med mycket charm och värme. Låtskrivaren och sångaren Carl Johan Lundgren, en av de mest älskvärda artisterna vi har just nu, har en röst som man inte gillar alls eller blir glad av. Eller allvarlig av. Eller berörd av. Det är kort sagt musik med stort hjärta. Texterna är lätta att relatera till, i alla fall om man någon gång blivit född och försöker leva lite någon gång i veckan och har känslor.

- Nu byter vi instrument bara för att visa att vi kan, förklarar Lundgren inför en låt. Senare undrar han ska jag spela gitarr nu? När de hunnit fram till Varje Dag har de biffat upp sig från att låta som ett band där alla är smala, bleka och har glasögon till att vara Curtis Mayfield. Då är det blås (trumpet och klarinett), fet bas, trummor och bongos. Under den sista kvarten är det hela havet stormar i publiken. En ny låt som möjligtvis heter 99 tillhör höjdpunkterna. Loving You Was Crazy Shit sitter som en vante och sista numret blir discon i Odysseus om en man som korsar ett hav för att hitta hem.

Framtoningen är anspråkslös men inte oseriös och de får allt att låta lika självklart som en korv med bröd. Som om det inte behöver vara så komplicerat att spela lite musik tillsammans. Och det behöver det inte. Men Vit Päls är ruskigt samspelade och efter en vinglig start går de i mål med både sig själva och publiken som vinnare. 

Läs mer om liknande:

Tom Petty och jakten på den perfekta poplåten

The Modern Lovers dyker upp i en guide kallad Punk För Nybörjare

Curtis Mayfield och annan sjuttiotalssoul kan man både läsa om och lyssna på här

Man kan också dra paralleller till nya svenska bandet Samling

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Jag var säker på att jag lagt upp min recension av Torsson, men tydligen inte.