Fula Fula Ord: Carin Lundin visar att jazzen lever

Plats: Villa Gransholm.
Tid: Söndagen den 12 augusti.
Publik: Strax över hundra.
Längd: 40 plus 55 minuter.
Bäst: Sång- och spelglädjen.
Sämst: Paus i konserter är inte bra.

Carin Lundin har sjungit med bland andra Sture Nordin, Bernt Rosengren, Arne Domnérus, Putte Wickman, Svante Thuresson och Jan Lundgren. Om det varit sextiotal hade Lundin var riksbekant från Hylands Hörna och fått texter direkt från Beppe Wolgers. Jazzen är inte längre lika het på barrikaderna som då. Däremot ofta lika bra, även om den gamla jazzen blir bättre och bättre ju äldre den blir. Under de senaste tjugo åren har Lundin varit flitig och brukar jämföras med Lill Lindfors. Det handlar med andra ord om sval jazz med en doft av havsbris som för den sakens skull inte saknar kanter och vassa inslag. Och som ibland dyker upp mitt i de småländska skogarna. Lundin är född och uppväxt i Växjö. Hon har gett ut fyra skivor, den senaste domineras av svenska texter och heter Smulor Och Parafraser.

Per Sjödin på gitarr, Robert Tjäderqvist på piano, Mattias Welin på kontrabas och Kristofer Johansson på trummor inleder ikväll instrumentalt med en bidrag från bröderna Gershwins klassiska musikal Porgy And Bess. När Lundin gör entré sjunger hon i tur och ordning Ray Charles, Uti Vår Hage (nertecknad på Gotland på 1880-talet, får vi lära oss), Doris Day och Take Your Time. Under konsertens gång blandas soul, blues, jazz (förstås) och schlager. Bredden är imponerande och självgunget också. Allt görs om och tolkas nytt, både känt och okänt. Både lekfullt och blått. Och varför inte? Vill man höra Ray Charles låta som Ray Charles lyssnar man väl på Ray Charles?

Villa Gransholm är en gemytlig lokal, men det går inte att komma ifrån att det är en lite konstig känsla att sitta i ett annat rum än där bandet spelar. De som sitter utmed väggarna lär inte se mycket av musikerna. Men det hindrar inte att det applåderas efter och under solon. Publikens snittålder är på tal om inget närmare pension än konfirmation.

Lundin sjunger också den egna stillsamma Kylskåpspoesi som inte behöver skämmas bland klassikerna. Hon sjunger rakt, charmigt och otvunget. Tekniken finns där, men är inte i vägen. Bandet spelar ledigt, men precist och med rytmiskt drivande när det krävs. Om antalet solon blir för många rent teoretiskt funkar det ändå i praktiken och det är det viktiga. Förutom att det svänger förstås. Och det gör det också, bitvis rejält. Avslutningen med en Nina Simonetolkning - som kunde vara kaxig, ledsen och bitter som få - visar med eftertryck att jazzen lever. Även i Gransholm.