Lennart Persson

Det här lär jag förmodligen återkomma till.

Stairway to palm tree

Det här påminner mig om en sak Robert Plant - ganska känd från ganska stora Led Zeppelin - sa i en intervju.

- So you were actually standing on a roof top proclaiming to be a Golden God?
- No, don´t be silly. I was in palm tree.

Tiden marscherar på, klockan klämtar för dig

Nedanstående skulle publicerats i torsdags, men något fungerade inte. Något fungerar nu. Alltså. Bjuder även på en nyskriven del längre ner.

I går trodde jag att jag skulle få en sjupoängs-hemtenta i Litteraturvetenskap. Fel, fel, fel. Får den nästa onsdag. Istället har jag roat mig med en liten dialog om två människor där den ena är negativ och den andra positiv (max 2500 tecken), samt en b-uppsats, även den i Litteraturvetenskap. Hur skildras genus i The Beatles texter? Det kan man fråga sig.

Enligt min dator har jag förresten skrivit de fem sidorna jag hittills är uppe i på 80 minuter. Innebär detta att jag skulle kunna skriva hela uppsatsen på tre timmar? Den ska nämligen vara ”9-12 sidor utan försättsblad, innehållsförteckning och källor”. Det vore kul att försöka.

Uppsatsen kunde egentligen handlat om vad som helst, så länge man får in lite kön i ett hörn. Det tycker lärarna om. In med könet! I just det här fallet kan man kanske säga att det finns en ursäkt/förklaring till mitt ämne. Kursen heter Litteratur & genus och då vore det konstigt att skriva om något annat. T ex Snickers vs. chips (krispiga, saltade, med smak av mög). Men jag klagar inte, det blir intressantare med kön ju äldre man blir.

Dessutom är det förstås trevligt att ha en akademisk ursäkt till att sitta och lyssna på The Beatles hela dagarna.

De två återstående programmen av den här veckans Letterman är förresten repriser (apropå något helt annat). Det känns lite konstigt att gå och lägga sig utan att ha sett ett nytt Letterman. Vad ska man göra? Umgås med vänner? Vad begär ni?

För alla er som har Kanal 5 visar de på lördag 19:00 Fletch med Chevy Chase. Se.

Nu ska jag fika och prata Metallica. Ska försöka få in några Eddie Izzard-referenser också.

Dagens låt är Oh No, Not My Baby av Maxine Brown.


Söndag – Whalecastlemessevening (som english people säger)

Skrev mer på uppsatsen i fredags. Är nu uppe i åtta sidor. Tycker nog att det känns ganska bra. Detta behöver inte på något sätt innebära att det är bra, men i alla fall. Fick ta bort ungefär 1-2 sidor av den ursprungliga texten, på handledarens sk inrådan.

I går kväll skulle jag ta det lugnt och titta på Walk The Line. Det var i alla fall planen. Men den hoppade och betedde sig lustigt. Efter ca en timme gav jag upp och det kändes lite som om kvällen hade blivit inställd, även om den enda planen jag egentligen hade var att ta det lugnt och kolla på en film. Lösningen blev att se en annan film istället.

Apropå torsdagens fika: det blev inga Eddie Izzard-referenser. Däremot pratades det Metallica.

Apropå Kanal 5. Fick ett SMS där Nicklas påpekade att jag kunde sett Fletch om jag haft femman. Har den på DVD, ju. Fletch alltså, inte Kanal 5.

Match Point i fredags var förresten riktigt bra. Kanske den minst typiska Woody Allen-filmen jag sett, i alla fall den minst typiska bra Woody Allen-filmen jag sett. Då behöver jag inte dra in Shadows And Fog i diskussionen, även om det förmodligen finns någon tapper själ därute som försvarar den. Men Madonna har en liten roll. Motargument?

Match Point utspelas i London, snarare än på Manhattan och handlar om lagom inavlad Londonaristokrati med ”stora-gods-på-landet-och-om-gifter-oss-kan-du-få-en-hög-position-i-pappas-firma-som-han-driver-medans-mamma-sitter-hemma-och-dricker-Martini”-människor, snarare än ”intellektuella-och-neurotiska-människor-med-manchester-byxor-som-ledigt-och-lätt-refererar-till-Bergman-och-Kafka”-människor.

Filmens utgångspunkt är att slumpen styr våra liv. Den är ovanligt cynisk och amoralisk för att vara Allen och han är ändå ingen främling för cynism och omoral. Men den här gången var sammanhanget så allvarligt att de skratten som fanns försvann. Vågar man skratta? Var det menat som ett skämt?

Skämten var för ovanlighetens skull underordnade karaktärerna och intrigen – med detta inte sagt att det inte fanns repliker som 95 procent av alla manusförfattare skulle sälja tvådelade kroppsdelar för att kunna skriva. Jag tror att det är en av de bästa Allen-filmerna jag sett. Det känns i alla fall så just nu.

Lördagens låt var Personal Jesus av Johnny Cash – tätt följd av den något mindre kända Why The Hell Doesn´t The DVD Work?

Dagens låt är Hope We Can Be Together Soon av Harold Melvin & The Blue Notes (feat Sharon Paige).

Faller ner på knä

På universitetet här - eller "där" om ni är någon annanstans - i Växjö såg jag nyss Gösta Ekman. Efter att ha fallit på knä och gråtit "jag älskar dig" såg jag att det inte var han.

"Aqua! Aaaquuuaaa!"

Det var kanske inte riktigt vad som hände, men jäklar vad lik han var.

Ikväll är det däremot dags för Woody Allen! På bio! I Växjö!

Undrens tid är inte förbi. Match Point på Palladium. Förvisso gick även Miranda & Miranda upp här, men då hade den redan kommit på DVD och visades kanske bara 1,5 gång - den hade oturen att krocka med Bruce Willis-filmen där han är arg polis som minsann tar saken i egna händer, ni vet. Men nu. Match Point kommer inte på DVD förrän 10 maj. Det finns alltså skäl att gå och se den.

Det enda som kan förstöra kvällen skulle vara om min vän och kollega Ful-Tommy skriker "visa pattarna" varje gång Scarlett Johansson dyker upp. Men så barnslig kan han väl inte vara?

Igår köpte jag förresten Bruce Springsteens nya We Shall Overcome - The Pete Seeger Sessions. Är väldigt positivt överraskad och kan redan nu säga att det är det svängigaste - det enda svängiga - han gjort sedan 1973. Konstigt att Springsteen, när han sjunger om orättvisor, svält och annat kul, låter livsbejakande och avslappnad på ett sett han inte gjort sedan han bad Rosalita komma ut ikväll. Jag som trodde att skivan skulle bli ännu en studie i det allvar som The Ghost Of Tom Joad, The Rising och Devils & Dust utgick från. Men inte. One, two, three, four!

Dagens låt är "Heroes" av David Bowie.

Intressant om nytidshistoria

Ja, så är det kanske. Jag vet inte. Men intressant är det.

Sonics nya nummer är det högsta på länge

Jag saknar fortfarande tidningen Pop, men ibland kommer Sonic nära. I alla fall enstaka artiklar (riktigt lika bra kan det tyvärr inte bli eftersom Kjell Häglund, Andres Lokko och Jan Gradvall saknas). Men senaste numret är ett bra exempel på att det finns hopp.

Dels är det en stor artikel och intervju med och om The Flaming Lips av Anders Dahlbom där Wayne Coyne får utrymme att göra några uttalande som gör mig glad även om jag inte riktigt förstår vad han pratar om.

Dessutom har Lennart-freakin´-Persson träffat Ray-dubbelfreakin´-Davis från The Kinks. Det kittlas, va? Lennart frågar om några av sina The Kinks-favoriter och Ray svarar. Att jag och Lennart i mångt och mycket verkar ha samma favoriter gör inte saken sämre (däremot bättre).

Läs intervjun, lyssna på låtar om engelskt vardagsliv och nynna på fallande kromatiska skalor.

Dagens låt är Days* av The Kinks


*innehåller inte någon fallande kromatisk skala, men är väldigt vacker ändå.

Eventuell smygseeger för Bruce

SVD skriver om nya Bruce Springsteen - den vanliga Springsteen alltså, inte en ny artist som heter samma sak som den andra Bruce Springsteen, dvs Bruce Springsteen, mmm´key?

Jag har varit tveksam till den här skivan, och inte för att jag inte gillar Springsteen. Tvärtom. Men den utgörs av coverversioner på låtar av Pete Seeger och jag vill att Bruce ska sjunga sina egna låtar. När en låtskrivare av hans kaliber gör en renodlad coverskiva känns det lite som att kasta mjöl på... tapeten hos svärmor. Problemet är sålunda helt teoretiskt och inte alls grundat på hur skivan låter.

För det lilla jag hittills hört från We Shall Overcome - The Seeger Sessions har varit bra, så det slutar säkert med att jag köper den ändå. Dessutom gillar bevisligen Stefan Malmqvist den och honom litar jag på. I alla fall när han tycker som jag, även om jag inte riktigt vet vad jag tycker i just det här fallet.

Det är i alla fall kul att någon recensent faktiskt fortfarande lyssnar på Springsteen och inte bara gillar honom för att "han är go ju, bossen" eller sågar honom för att "han är bara så sexistisk och sjunger typ bara om kvinnor och bilar, typ".

Negativt är att han sjunger lite bajsnödigt på vissa håll. Tom mer än vanligt, men jag hoppas jag kan komma över det.

Återkommer alltså med mer när jag vet vad jag pratar om (som Malou von Sivers sa).

Och ja, jag kom på rubriken helt själv.

Aaah - ett steg framåt i utvecklingen

Universitetsbiblioteket i Växjö har gjort det "lättare" att fjärrlåna böcker. Vill man t ex skriva en uppsats med genusperspektiv - ping! - behöver man inte längre sitta och fylla i en lapp med info om boken man vill fjärrlåna som man sedan ger till bibliotikarien. Det tog minst en minut.

Nej, allt är datoriserat nu. Allt man behöver göra är att skriva in all fakta på datorn. Men först måste man skriva ner all fakta på en lapp - titel, författare, år, ISBN, antalet år man studerat på universitet, köns längd senast man var på Sivans, vad man åt till frukost den första lördagen efter ens senaste födelsedag och Tommys favoritlåt med Nickelback - innan man kan skriva in denna fakta i formuläret på datorn, få det förklarat att man glömt en obligatorisk ruta och tvingas göra om allt eftersom allt försvann när man försökte "skicka iväg beställningen, din lille stackare". Detta tar max fem minuter.

Enkelt, mina vänner.

The ol´ ´puter saves us all some time, then.

Dagens låt är alltså, fullt logiskt, I Wanna Be With You av The Lonely Boys.

Dagens dag som mig

För alla er som för första gången poststämplade era anmälningar till högskolan senast den 15 april kommer här en liten försmak på hur en dag kan se ut i en students pressade liv (ett av de sista orden var ironiskt, ju).

10:00 Sover fortfarande. Drömmer om en växeltelefonist.

11:08 Vaknar kallsvettig och skriker "fuck no, James".

12:00 Klockan ringer och jag stiger upp. Man har trots allt studier att sköta.

12:10 Äter frukost. Tre mackor. Skinka, leverpastej och skinka. Kall chokladmjölk. Ett multivitaminpiller. "Du äter ju inte, Ola. Du försvinner".

13:00 Lyfter upp en bok. Visar sig vara James Joyce The Dubliners. Läser de kapitel (är en novellsamling) som läraren valt ut.

14:30 Färdig! Metallicas svarta! Med luftgitarr! Äter en Snickers.

15:40 August Strindbergs Ett Drömspel. Första halvan. Blir mer och mer indragen i texten efter en ofokuserad start. Lyssnar på Master Of Puppets under tiden. Ah-du-ah-du-du-du, ah-du-ah-du-du-du.

17:00 Pytt i panna med ägg. Sockerdricka. Diskar. Lyssnar på vinden.

(konstpaus)

18:15 Cyklar ner till stan (15 minuter) och köper ny Uncut på Punkten. Tack Nicklas. Men hur kan en intervju med Quentin vara exklusiv? Om en reporter kommer närmare än 2,7 mil får de en tretimmars-sittning.

19:00 Skriver det här. Svarar på mail.


Så där. Det är inte så slappt att plugga som många tror. Men lycka till med era studier!

Dagens låt är Tears In The Morning av The Beach Boys.

Boktips

Om ni under en längre eller kortare tid - eller en medellång tid som varken är lång eller kort, utan liksom mitt i mellan - har gått och funderat på om ni ska läsa en bok med titeln Drama City vill jag tipsa om George Pelecanos vars senaste bok heter just så.

Kan vara en av hans bästa, och det menar jag. Om ni gillar t ex The Wire, vars sista avsnitt tyvärr sändes i går på SVT, har ni en vän i Pelecanos berättarstil, miljöer, karaktärsskildringar och dialog. Att han dessutom är executive producer och ibland manusförfattare till samma program gör inte saken sämre.

Till säsong fyra börjar sändas kan man alltså få mer av samma i Drama City av George Pelecanos.

Nu: ut i solen.

Vårtecken - tecken som på något sätt avser att det börjar bli/är/verkar kunna bli vår

Så här års ska man prata om vårtecken. Alla människor har olika favoritvårtecken. Vissa påpekar att det är någon speciell fågelart de hört kvittra i skogen. Det kan inte jag göra, när jag är ute och spankulerar – ping – är det alltid med hörlurar. ”Var ute och gick igår och dra mig baklänges, men tror ni inte att jag hörde You´re Gonna Lose That Girl vid Bergundasjön”. Det gör ingen människa klokare. Dessutom kan jag varken höra eller se skillnad på en domherre och en flodhäst. Förutom att domherren flyger iväg om man försöker trampa på den.

Andra räknar vårtecken i form av blommor, ”såg en asalea igår när jag var ute och gick med frugan”. Jag är inte särskilt insatt i blommornas värld heller. Trots att jag är född, uppväxt och boende i staden där Linné har gett namn till ungefär halva ytan. Han har i alla fall en galleria, en park och ett byst (en byst? En sådan där staty i form av bara ett huvud, alltså). Han nedlät sig till att frånvara vid invigningen av samtliga. Otacksamme jävel.

Men till saken (föredrar palmer och kaktusar, mitt hems gröna hörn ser ut som korsningar mellan omslaget till The Joshua Tree och förtexterna till någon gapig actionfilm från åttiotalet).

Men återigen ett försök att komma till saken. Två vårtecken har jag i alla fall prickat av.

1: Förra helgen bytte jag till sommardäck på bilen. Det är ett vårtecken. Att det sedan snöade lite när jag körde hem låtsas vi inte om. Att ett rosthål dessutom upptäcktes i en balk låtsas vi inte heller om.

2: Jag såg en kvinna i kjol som inte hade såna där svarta mördarstrympbyxor under (utomhus, alltså). Det är ett trevligt vårtecken. Och jag menar inte att vara sexistisk. Men en man i kjol hade inte varit lika bra. Ursäkta.

Senare samma dag såg jag en liten blomma på en gräsmatta – jag råkade tyvärr trampa på den sekunden efteråt – den var blå, om det säger er blomvänner någonting (den var dessutom ganska mjuk).

Det var mina vårtecken. Ett annat är att det just nu är 12 grader i skuggan och att man skulle kunna cykla en runda och se om det har dykt upp några fler blommor. So sue me.

Och dagens låt är Boy From Tupelo av Emmylou Harris.

Rapport från Rottne 2

Coolt. Det funkar.

Dagens låt är fortfarande I´m Only Sleeping av The Beatles.

Rapport från Rottne

I Rottne är det bara Metallica som är vakna, förutom Lasse som har pömsat till bakom trummorna. Det var allt för den här gången.

Dagens låt är därför I´m Only Sleeping av The Beatles.