Tiden marscherar på, klockan klämtar för dig

Nedanstående skulle publicerats i torsdags, men något fungerade inte. Något fungerar nu. Alltså. Bjuder även på en nyskriven del längre ner.

I går trodde jag att jag skulle få en sjupoängs-hemtenta i Litteraturvetenskap. Fel, fel, fel. Får den nästa onsdag. Istället har jag roat mig med en liten dialog om två människor där den ena är negativ och den andra positiv (max 2500 tecken), samt en b-uppsats, även den i Litteraturvetenskap. Hur skildras genus i The Beatles texter? Det kan man fråga sig.

Enligt min dator har jag förresten skrivit de fem sidorna jag hittills är uppe i på 80 minuter. Innebär detta att jag skulle kunna skriva hela uppsatsen på tre timmar? Den ska nämligen vara ”9-12 sidor utan försättsblad, innehållsförteckning och källor”. Det vore kul att försöka.

Uppsatsen kunde egentligen handlat om vad som helst, så länge man får in lite kön i ett hörn. Det tycker lärarna om. In med könet! I just det här fallet kan man kanske säga att det finns en ursäkt/förklaring till mitt ämne. Kursen heter Litteratur & genus och då vore det konstigt att skriva om något annat. T ex Snickers vs. chips (krispiga, saltade, med smak av mög). Men jag klagar inte, det blir intressantare med kön ju äldre man blir.

Dessutom är det förstås trevligt att ha en akademisk ursäkt till att sitta och lyssna på The Beatles hela dagarna.

De två återstående programmen av den här veckans Letterman är förresten repriser (apropå något helt annat). Det känns lite konstigt att gå och lägga sig utan att ha sett ett nytt Letterman. Vad ska man göra? Umgås med vänner? Vad begär ni?

För alla er som har Kanal 5 visar de på lördag 19:00 Fletch med Chevy Chase. Se.

Nu ska jag fika och prata Metallica. Ska försöka få in några Eddie Izzard-referenser också.

Dagens låt är Oh No, Not My Baby av Maxine Brown.


Söndag – Whalecastlemessevening (som english people säger)

Skrev mer på uppsatsen i fredags. Är nu uppe i åtta sidor. Tycker nog att det känns ganska bra. Detta behöver inte på något sätt innebära att det är bra, men i alla fall. Fick ta bort ungefär 1-2 sidor av den ursprungliga texten, på handledarens sk inrådan.

I går kväll skulle jag ta det lugnt och titta på Walk The Line. Det var i alla fall planen. Men den hoppade och betedde sig lustigt. Efter ca en timme gav jag upp och det kändes lite som om kvällen hade blivit inställd, även om den enda planen jag egentligen hade var att ta det lugnt och kolla på en film. Lösningen blev att se en annan film istället.

Apropå torsdagens fika: det blev inga Eddie Izzard-referenser. Däremot pratades det Metallica.

Apropå Kanal 5. Fick ett SMS där Nicklas påpekade att jag kunde sett Fletch om jag haft femman. Har den på DVD, ju. Fletch alltså, inte Kanal 5.

Match Point i fredags var förresten riktigt bra. Kanske den minst typiska Woody Allen-filmen jag sett, i alla fall den minst typiska bra Woody Allen-filmen jag sett. Då behöver jag inte dra in Shadows And Fog i diskussionen, även om det förmodligen finns någon tapper själ därute som försvarar den. Men Madonna har en liten roll. Motargument?

Match Point utspelas i London, snarare än på Manhattan och handlar om lagom inavlad Londonaristokrati med ”stora-gods-på-landet-och-om-gifter-oss-kan-du-få-en-hög-position-i-pappas-firma-som-han-driver-medans-mamma-sitter-hemma-och-dricker-Martini”-människor, snarare än ”intellektuella-och-neurotiska-människor-med-manchester-byxor-som-ledigt-och-lätt-refererar-till-Bergman-och-Kafka”-människor.

Filmens utgångspunkt är att slumpen styr våra liv. Den är ovanligt cynisk och amoralisk för att vara Allen och han är ändå ingen främling för cynism och omoral. Men den här gången var sammanhanget så allvarligt att de skratten som fanns försvann. Vågar man skratta? Var det menat som ett skämt?

Skämten var för ovanlighetens skull underordnade karaktärerna och intrigen – med detta inte sagt att det inte fanns repliker som 95 procent av alla manusförfattare skulle sälja tvådelade kroppsdelar för att kunna skriva. Jag tror att det är en av de bästa Allen-filmerna jag sett. Det känns i alla fall så just nu.

Lördagens låt var Personal Jesus av Johnny Cash – tätt följd av den något mindre kända Why The Hell Doesn´t The DVD Work?

Dagens låt är Hope We Can Be Together Soon av Harold Melvin & The Blue Notes (feat Sharon Paige).