Konsertrecension: Lasse Stefanz

Lasse Stefanz Plats: Konserthuset Publik: Fullt. Vilka? Lasse Stefanz bildades redan 1967 och sjungande trummisen Olle Jönsson är fortfarande med efter femtiosex år, men han trummar inte längre. De har sålt miljontals skivor och Jönssons röst står ut i en genre där mycket annat framstår som strömlinjeformat. Det blir rock, country och traditionella dansbandslåtar under kvällen. Dans i Konserthuset? Kanske inte. Med tanke på att det här i alla fall ursprungligen är bruksmusik att dansa till är det lite märkligt att de uppträder inför sittande publik. Men det hindrar inte handklapp, särskilt inte efter paus. Vad kunde vi varit utan? Pausen känns överflödig. Behöver folk paus från att sitta? Nog för att det kan vara skönt med en bensträckare, men utrymmet i salen är väl tilltaget och det går att sträcka på sig. Att döma av rusningen i pausen är det ändå många som behöver pudra näsan. Kläderna? Kläder och dansbandsbranschen har en lång och skräckfylld relation. Därför blir bandets val av byxor, skjortor och klänning något av en besvikelse. Alla är relativt normalt klädda. Var är smaklösheten? Helsvart före paus, helvitt efter. Bandet? Kan sina saker.Löst och tajt. Sammanlagt nio på scenen. En blåssektion kommer och går. Det blir dragspel, lapsteel och tvättbräda. Utan att det ska spexas flåshurtigt märks det att de har kul på jobbet på ett ledigt sätt. Jönsson är ett proffs med lågmäld pondus och glimten i ögat. Vad kvällens höjdpunkt? På hemsidan presenteras Lasse Stefanz som Nordens största dansband och det är ingen akut brist på låtar publiken känner igen. Ingen lyssnar på dansband av trendkänsla. Det här är ren kärlek från början till slut. Andra halvlek höjer tempot och de tolkar Eddie Meduza (japp!), Chuck Berry och Darin. ”De sista ljuva åren”? Självklart framförs deras mesta Svensktopps-låt. Sextiofem veckor med en andraplats som bäst. Inte helt oväntat verkar det vara en av publikens stora favoriter, om än i hård konkurrens. Bandet bär här rutinen med lätthet och den klär dem. Publiken? De flesta tycks vara i ungefär samma ålder som sångaren och är därmed pensionärer. Alla under sextio är att betrakta som ungdomar. Det är fredagskväll och ingen är här för att ha tråkigt. Jönssons anekdoter mellan låtarna lockar både till skratt och eftertanke. Ibland är han ute i publiken och skakar hand, tar selfies. Det blir allsång med hjälp av en jätteskärm som visar låttexter. Efter två timmar har publiken onekligen fått valuta för pengarna. Läs mer om liknande: Country för nybörjare Vad säger din musiksmak om dig? Krautrock för nybörjare Skäggrock för nybörjare Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Reportage: Muskelrock 2023

 

Äntligen står det juni i kalendern och på självaste premiärdagen, torsdagen den allra första juni, inleddes årets Muskelrock på Tyrolen i Blädinge.

Tredagarsbiljetterna var slutsålda, som sig bör. Denna helg bestående av camping, gemyt, vänner, korv, alkoholfri öl, nitarmband, jeansjackor, tygmärken och att rocka hela natten och festa varje dag har en trogen och återvändande publik. Egentligen spelar det ingen roll vilka band som är på plats. På Muskelrock är det umgänget som är det viktiga. För många är musiken en bonus. Hela området med camping är ett stort vardagsrum. Självklart skiner solen.

Mer än trettio akter spelar mellan torsdag eftermiddag och söndag morgon. Lokala stjärnorna Crazy Daze inleder och på söndag avslutas det hela med Muskelrockgudstjänst i kyrkan med Wytch Hazel.

 Fredagskvällen består bland annat av Mezzrow som motorsågsriffar med matematisk precision och Wucans psychfolkdiscokrautprogghårdrock. Med lite flöjt. Det uppstår dans i publiken. Svårt charmig upplevelse.

Men Muskelrock toppar ändå lite senare på kvällen. Då är det dags för självaste Candlemass. Bandet från Upplands Väsby debuterade 1986 med ”Epicus doomicus metallicus”. Därifrån fick genren doom metal sitt namn. Stilpoäng. De kommer senast från en turné i USA och Sydamerika.Från San Francisco, Los Angeles och San Paolo till Blädinge.

De är legendariska i metalvärlden och stilbildande. Senaste albumet ”Sweet evil sun” kom för ett halvår sedan och titelspåret är redan en publikfavorit. Om en del av deras generationskamrater numera ärligt talat kanske är hellre än bra är Candlemass fortfarande blytunga och på riktigt.  Det är en kväll när Leif Edlings skapelse lever upp till sitt rykte. ”Solitude” och några till är rent av klassiker på riktigt. Johan Längqvists röst inte bara håller, den blir bättre och bättre med åren.

De nu lätt grånande mysfarbröderna får vuxna människor att skrika rakt ut och njuta av existentiellt mörker bland träden. Visst är det underbart?

 

 

Läs mer om liknande: 

Reportage: Muskelrock 2019

Reportage: Muskelrock 2018 

Hårdrock: Fördomar och fakta 

Hårdrock för nybörjare 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.