Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester

 

Bo Kaspers Orkester 

Plats: Konserthuset

Publik: Utsålt

Bäst: Antalet klassiker imponerar

Sämst: Antalet saknade klassiker

Efter en epidemi och tre framflyttningar kom i fredags äntligen Bo Kaspers Orkester till ett sedan länge utsålt Konserthus.

På biljetten står det nittonde april 2020. Det blev framflyttat till september, sedan september 2021. Men nu, den tolfte november 2021, är både band och publik på plats. När turnén annonserades 2019 skulle bandet precis släppa sjuttiotalssouliga albumet ”23:55”. Den skivan försvann tyvärr lite mitt i allt annat, men får mycket och välförtjänt plats denna fredag. 

Och nu, faktiskt för bara någon vecka sedan, släpptes ”I denna mörka vintertid”, en skiva med jultema som återknyter till bandets tidiga jazziga skivor. Därifrån får vi smakprovet ”Får tomten komma upp och hälsa på”.

Bo Kaspers Orkester har hunnit med jazz, Kuba, soul, funk, latin, kabare, visa, country och pop. De må ha tydliga influenser, men blandningen gör dem, när de är som bäst, unika i Sverige. Bo Sundström, förutom att vara en jäkel på att dansa, skildrar livet med ett enkelt, vardagligt språk. 

 

Just enkelheten är något av bandets signum. Inte att det de gör är enkelt, men för att de är skickliga nog att få det att se enkelt ut. Live förstärks de med gitarrist, blåssektion, kör och extra percussion. De är tio personer på scenen. Väldigt snygg ljusshow också. Det snålas inte. 

Under en del av konserten är det ändå bara de fyra kvar på scenen i en mer intim sektion. Sundström hänger på sig en akustisk gitarr och trummisen Fredrik Dahl spelar på ett set modell mindre. Den här delen, utan kör, blåsare och elgitarr, ger mersmak. Hur vore det att göra en hel turné så här, mer eller mindre unplugged? Kanske med fokus på de mer lågmälda låtarna. Skulle det räcka för att fylla konserthus runt om i Sverige?

Nytt och gammalt möts, lite stillsamt och mycket svängigt. De blir en berättelse om förälskelse, små och växande barn. Och dans. Och musik. Från gamla favoriter som ”Vi kommer aldrig att dö”, en Simon & Garfunkel-version av ”Brev” och ”Allt ljus på mig” till nya favoriter som ”Det rullar på”, ”Vill du dansa” och ”Nu ska jag gå”.

De hade kunnat göra en lika bra konsert till och spelat helt andra låtar. Då håller de ändå på i nästan två timmar. Det krävs självförtroende att strunta i så många älskade låtar och spela så mycket nytt. Det underlättar förstås också att de efter trettio år fortfarande gör väldigt bra musik.

Bo Kaspers Orkester är kort sagt, för att travestera en låt de tyvärr inte spelar, något av en sensation. Men definitivt inte utan publik. Länge leve de!

 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester (2016)

Konsertrecension: Bo Kaspers Orkester (2012)

Skivrecension: Bo Sundström - "Mitt dumma jag"

Svensk jazz för nybörjare

Publicerades ursprungligen i en kortare version i Smålandsposten.

Ståuppföreställning: David Sundin

David Sundin – Nya svenska ord

Palladium

Publik: 234 och fullt.                                                                                       

Bäst: Den charmiga småputtrigheten.

Sämst: Det tappas fart på slutet.

På sin hemsida kallar sig David Sundin för legitimerad lustigkurre, han kallar sin stora turné för ”Nya svenska ord” och i lördags stannade han i Växjö och fyllde Palladium två gånger.

För fem år sedan uppträdde han på Kafe De Luxe inför 120 personer. Nu fyller han Palladium med sammanlagt 468 personer. Där ser vi vilken nytta epitetet ”känd från tv” kan göra. Han har programlett ”Bäst i test”, ”Idrottsgalan”, ”Kristallen” och ”Melodifestivalen".

På Kafe De Luxe skämtade han om grillchips och om att han inte kunde komma ihåg namnet på sin snopp. Går det att skämta om lika triviala saker inför ett fullsatt Palladium? Ja, ganska ordagrant när det gäller snoppen. En liten klassiker i repris där. Men inga grillchips den här gången.

Titeln på föreställningen går att tolka som en referens till Hasse & Tage, deras produktions- och skivbolag hette ”Svenska ord”, men den röda tråden ikväll är att Sundin hittat på just nya svenska ord, vissa mer användbara än andra, som han går igenom och förklarar. Med det sagt sjunger han ändå duons klassiker ”Öl”.

Det blir ingen politisk satir, men en hel del av det som redan nämnda Tage (om det nu var han) kallade ”vårt kära strunt”. Det vill säga humor som inte är politisk, inte har en sensmoral, förmodligen inte upprör någon och oftast inte säger något viktigt mellan raderna. Humor som är kul för sakens skull och förhoppningsvis får oss att skratta. Efter de senaste ett och ett halvt årens utmaningar kan det förvisso anses vara något viktigt i sig att få skratta tillsammans.

Vi får härligt småputtrig humor, fokus på små skratt istället för skrika-rakt-ut humor. Sundin behärskar hantverket och känns lugn. Det är svårt att inte känna igen sig i hans iakttagelser. Han tittar på vardagen genom lätt färgade glasögon och lite hala skor istället för att vara jättearg på saker. Och det är alltid – alltid – kul när någon, vem som helst, misslyckas med att prata danska.

Sundin landar i publikens skrattvilja. Han vill – och lyckas – få Palladium på sin sida direkt från inledningen med funderingar kring vardagsdetaljer, ju mindre desto bättre. Strunt och trams behövs när solen går ner innan en genomsnittlig arbetsdag tar slut.

Det finns en väldigt bra entimmesföreställning här, men det tappas fart avslutande halvtimmen. Sundin räddar delvis det här med sin glada uppsyn och varma utstrålning. Publiken verkar också ha bestämt sig för att det ska has kul. Och varför inte?

 

Läs mer om liknande: 

Ståppföreställning: Alla Mina Kamrater, med bland andra David Sundin

Ståppföreställning: Johan Glans - World Tour Of The World

Ståuppföreställning: Anders Jansson - Radikal Optimist

Lite mer om Hasse & Tage (och Monica) 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.