måndag, februari 18, 2019

Konsertrecension: Goran Kajfes Tropiques med Christer Bothén

Goran Kajfes Tropiques med Christer Bothén 
Plats: Kafe De Luxe 
Publik: Ett femtiotal. Alla stolar upptagna. 
Bäst: Att bli påmind om varför man älskar musik. 
Sämst: Att mycket annan musik framstår som tråkig i jämförelse. 
Betyg: 4

Förutom att göra skivor under namnet Goran Kajfes spelar han i Oddjob, Nacka Forum, Fire! Orchestra, Angles 9, Pan-Scan Ensemble, La La Lars och Magic Spirit Quartet. Och 2017 måste han fått några timmar över. Då debuterade den konstellation han kallar Tropiques.
En februarifredag två år senare spelar de i Växjö. Debuten hette Enso och innehåller bara en (1) låt, också kallad Enso. Den håller på i femtio minuter. Uppföljaren Into The Wild har fem spår och är rykande färsk. På scen finns Goran Kajfes på trumpet och synth, Alexander Zethson på piano, orgel och synth, Johan Berthling på kontrabas och Johan Holmegard på trummor, samt gästen Christer Bothén på basklarinett.
För att försöka beskriva det här på ett eventuellt begripligt sätt är musiken av den sorten där det å ena sidan , a: inte händer så mycket, men å andra sidan, b: händer väldigt mycket. Om inte i musiken så i alla fall i hjärtat och hjärnan på den som lyssnar. På den som koncentrerar sig. Det är motsatsen till stå och snacka med ett gäng kompisar och dricka öl-musik. Det börjar med att de letar efter en rytm, känner sig fram, hittar den, och kommer igång. Svårlyssnat? Nej.
Upplevelsen kan ses som en protest mot nyaintryckhelatidennunununästanästanästa-mentalitet. Något som kräver tålamod. Som tar det lite lugnare. Om ett ackord vill hålla på några minuter så håller ett ackord på i några minuter. Många minuter. En hel konsert. Mitt i alla utsvängningar, eller möjligtvis insvängningar, är det väldigt koncentrerad musik. Yvigt och linjärt samtidigt. Varsamt. Vänligt men bestämt. Ömsint. Böljande. Monotont. Varierat. Drivande. Kompromisslöst. Rogivande. Kontemplativt. 
 
Musiken segrar. Tålamod lönar sig. Jazzen lever. Och den sparkar som en häst.


Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

upplagd av Ola Claesson 11:53:00 0 kommentarer

måndag, februari 11, 2019

Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits

Honeyboy Slim & The Bad Habits 
Plats: Kafe De Luxe 
Publik: Fullt efter paus. 
Bäst: Draget - ojojoj - och spelglädjen. 
Sämst: 50 minuters paus och 70 minuters konsert. 
Betyg: 4

Öronproppar? Check. Vätskekontroll? Check. Tokdans? Check. Den så kallade plattan i den så kallade mattan? Check. Är det Vetlandas Honeyboy Slim & The Bad Habits som spelar live en fredag i en svettig källare? Japp.
Det är lätt att trilla i fällan och bli lokalpatriotisk, men det behövs inte i det här fallet. Kvartetten är ruskigt bra, att de råkar  vara någorlunda lokala är en slump. Rent musikaliskt är det Beale Street i Memphis i mitten av femtiotalet där vita småkillar som Elvis och Jerry Lee hör och ser saker de aldrig kunnat föreställa sig. Det är Reeperbahn i början av sextiotalet när okända gäng från Liverpool, och då inte bara Rory Storm & The Hurricanes, rock´n´rollade hela natten med hjälp av piller som gjorde dem till jättekula typer.
Honeyboy Slim & The Bad Habits jobbar på sin första fullängdsskiva, det blir några smakprov därifrån, efter att ha släppt några singlar och dessutom ha börjat spela fler egna låtar med rötterna djupt rotade i den tradition de dyrkar. 
Deras covers är smart valda, inte de mest sönderspelade. Ingen Johnny B. Goode eller Tutti Frutti. Och det är tacksamt. De kan andra harva. Här grävs djupare än så. Mest kända låten är Bo Diddleys Road Runner. Basisten Sven Andersson skriker så högt att han inte behöver någon mikrofon.
Honeyboy Slim & The Bad Habits är en orgie i kärlek till femtio- och sextiotalsrhythm´n´blues, men inte på det sättet där det ska vara rätt frisyrer, spexiga solo med ståbas och rosa skjortor  - utan på det roliga sättet där låtarna framförs som det en gång var tänkt, med en känsla av att musiken blir roligare om den tas på allvar. Passa på att njuta. På ett sätt där inget förutom nuet spelar någon roll, inte som mysig nostalgi. Honeyboy Slim & The Bad Habits är helt ointresserade av nostalgi.
De älskar att spela skiten ur sina låtar och få väggarna att vibrera. De är glada som ett gäng grisar som rullar sig i vårens första lera. Och publiken rullar sig med dem. Sista halvtimmen är fem granar.

Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Etiketter: , , ,

upplagd av Ola Claesson 16:39:00 0 kommentarer