Konsertrecension: Honeyboy Slim & The Bad Habits
Honeyboy
Slim & The Bad Habits
Plats: Kafe De Luxe
Publik: Fullt efter paus.
Bäst: Draget - ojojoj - och spelglädjen.
Sämst: 50 minuters paus och 70 minuters konsert.
Betyg: 4
Öronproppar? Check. Vätskekontroll? Check. Tokdans? Check. Den
så kallade plattan i den så kallade mattan? Check. Är det Vetlandas Honeyboy
Slim & The Bad Habits som spelar live en fredag i en svettig källare? Japp.
Det är lätt att trilla i fällan och bli lokalpatriotisk, men
det behövs inte i det här fallet. Kvartetten är ruskigt bra, att de råkar vara någorlunda lokala är en slump. Rent
musikaliskt är det Beale Street i Memphis i mitten av femtiotalet där vita
småkillar som Elvis och Jerry Lee hör och ser saker de aldrig kunnat föreställa
sig. Det är Reeperbahn i början av sextiotalet när okända gäng från Liverpool,
och då inte bara Rory Storm & The Hurricanes, rock´n´rollade hela natten
med hjälp av piller som gjorde dem till jättekula typer.
Honeyboy Slim & The Bad Habits jobbar på sin första
fullängdsskiva, det blir några smakprov därifrån, efter att ha släppt några
singlar och dessutom ha börjat spela fler egna låtar med rötterna
djupt rotade i den tradition de dyrkar.
Deras covers är smart valda, inte de
mest sönderspelade. Ingen Johnny B. Goode eller Tutti Frutti. Och det är
tacksamt. De kan andra harva. Här grävs djupare än så. Mest kända låten är Bo
Diddleys Road Runner. Basisten Sven Andersson skriker så högt att han inte
behöver någon mikrofon.
Honeyboy Slim & The Bad Habits är en orgie i kärlek till
femtio- och sextiotalsrhythm´n´blues, men inte på det sättet där det ska vara
rätt frisyrer, spexiga solo med ståbas och rosa skjortor - utan på det roliga sättet där låtarna
framförs som det en gång var tänkt, med en känsla av att musiken blir roligare
om den tas på allvar. Passa på att njuta. På ett sätt där inget förutom nuet
spelar någon roll, inte som mysig nostalgi. Honeyboy Slim & The Bad Habits
är helt ointresserade av nostalgi.
De älskar att spela skiten ur sina låtar
och få väggarna att vibrera. De är glada som ett gäng grisar som rullar sig i
vårens första lera. Och publiken rullar sig med dem. Sista halvtimmen är fem
granar.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
16:39:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida