Konsertrecension: Baskery

Baskery 
Linnéparken 
Publik: Bortåt 300 personer. 
Bäst: Spelglädjen, musikaliteten och stämsången. 
Sämst: Många låtfavoriter saknas. 
Betyg: 4

Det är inte helt lätt att veta vilken sorts musik Baskery egenligen spelar. På sin hemsida kallar de sig queens of banjo punk, banjopunkens drottningar. Banjopunk är en beskrivning så god som någon, oavsett vad det betyder. På samma hemsida kan vi dessutom läsa att trions debutalbum Fall Among Thieves hunnit bli tio år gammalt. Och att de haft bäbispaus för att Greta fått en son.

För er som missat Baskery består de av systrarna Greta, Stella och Sunniva Bondesson. Redan 2003 och 2004 gjorde de två skivor som The Slaptones. Som Baskery har de gjort tre skivor med en fjärde till hösten. Vi får några smakprov. De har jämförts med så skilda band som The Dixie Chicks och Led Zeppelin. Det säger väl egentligen mest att de hittat något eget som inte är lätt att beskriva.

Till Linnéparken kommer de denna Scensommar med en rejäl dos spelglädje, utrustade med bland annat gitarr, ståbas, trummor och, likt alla band värda namnet, banjo. En dos stämsång också. Det är något speciellt med syskon som sjunger stämsång. Trummorna består förresten bara av virvel- och bastrumma och spelas med fötterna av Greta. Stilpoäng.

Redan i inledningen Here To Pay My Dues får de till fotstamp och spelar rejält distad banjo. Är det banjopunk så är det. Och de visar omgående exakt hur jäkla bra de är på stämsång. Det låter som de inte gjort annat än sjunga stämsång sedan de var små. Och så är det förmodligen.

Eftersom vi har en sommar där vädret påminner om den amerikanska södern sitter Baskery som en vante, eller kanske snarare som en svalkande fläkt. Det här är nämligen musik med rötter i den amerikanska södern, även om den råkar komma från Stockholm. De berättar om de nio månader de bodde i Nashville. Sedan åker vi vidare till Kanada och bjuds på Neil Youngs Old Man i en underbar version. Lite New Mexiko också i valsen Cactus Baby med elgitarr och banjo som har soloduell. Det är en resa både musikaliskt och geografiskt. En Bellman a capella också eftersom deras amerikanska publik alltid vill höra något svenskt.

Lite märkligt är det med sittande publik, men systrarna låter sig inte dämpas och publiken kommer långsamt igång. Inte det lättaste när det fysiska avståndet är så stort som det alltid blir i Linnéparken. Avståndet mellan scenen och första bänkraden är något som sänkt många konserter. Men så alltså inte denna gång, varken fysiskt eller känslomässigt, när parken förvandlas till en veranda någonstans i de lummiga delarna av Nashville. Yiiii-haaaa!

Läs mer om liknande: 

Skivrecension: Baskery - Fall Among Thieves

Led Zeppelin för nybörjare

En massa länkar om Neil Young

Reportage: Växjö Country Roots Festival

Publicerades ursprungligen i Smålandposten.