Skivrecension: Neil Young - Hitchhiker

Neil Young
Hitchhiker
(Reprise/Warner)
Betyg: 3

På sjuttiotalet gjorde Neil Young åtta skivor under eget namn, en med Stephen Stills och två med Crosby, Stills, Nash & Young. Plus några liveskivor och ett soundtrack. Och med att Neil Young gjorde menas egentligen gav ut. För han gjorde ytterligare - minst - en handfull skivor som inte gavs ut. En av dem ges i alla fall ut nu.

Av de tio låtarna som klockar in på strax över halvtimmen har de flesta getts ut på andra skivor och i andra versioner. Tre av dem hamnade på Rust Never Sleeps 1979. Titelspåret gavs ut med en nyskriven vers på Le Noise 2010. De två låtarna som förblivit outgivna, Hawaii och Give Me Strenght, tillhör inte höjdpunkterna. 

Det är intressant att få låtarna i sitt rätta sammanhang i vad som är alternativa versioner (även om de alltså egentligen är originalversionerna), i huvudsak framförda med bara sång och gitarr under en enda rusig natt, mer eller mindre i realtid. Producenten och trätobrodern David Briggs mixade direkt under inspelningen.

Anledningen till att Hitchhiker inte gavs ut 1976 var, påstås det, att Young tyckte han var för hög, stenad och allmänt full under inspelningen. Som om det någonsin hindrat honom. Hans tillstånd är inget som stör, i alla fall inte oss rutinerade passiva knarkare. Finns det något tillfälle under sjuttiotalet när Young inte var hög under en inspelning? Det kan också vara så att skivbolaget hörde ännu en skiva som inte var lika trevlig och välkammad som storsäljaren Harvest. Om de bara visste vad de gett sig in på. 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Peace Trail
Skivrecension: The Monsanto Years
Skivrecension: Bluenote Café
Skivrecension: Le Noise är också en sentida favorit

Skivrecension: David Rawlings

David Rawlings
Poor David´s Almanack
(Acony/Border)
Betyg: 4

För nytillkomna läsare kanske det är bäst att börja med en liten sammanfattning. Paret Gillian Welch och David Rawlings har gjort sex skivor under namnet Gillian Welch och två under namnet Dave Rawling´s Machine. Men nu är maskinen borta och Dave har blivit David. När de kallar sig Gillian Welch står David strax bakom Gillian, när de kallar sig David står Gillian strax bakom David. Rent musikaliskt är skillnaden ändå hårfin. Arrangemangen är lite större på Dave och Davids skivor, lite fler musiker medverkar. Men av de tre skivor som paret inte gett ut som Gillian Welch är det den här som låter mest Gillian Welch. Frågor på detta?

Det tar inte många sekunder i första låten Midnight Train innan Gillians stämsång dyker upp. Och i Cumberland Gap sjunger de varannan vers och backas upp av både trummor, orgel, bas och elgitarr. Som alltid låter allting självklart, enkelt och otvunget. Men så är de också irriterande musikaliska. Ain´t it easy when you know how?  

För oss som redan förälskat oss i duons blandning av country, gospel, blues och amerikansk folkmusik är Poor David´s Almanack ett perfekt ljudspår att möta säsongens första gulnande löv, långa promenader och allt tidigare kvällar med. Tack och på återhörande.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Gillian Welch

Skivrecension: Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolete
Gillian Welch sveper fram långsamt
Emmylou Harris skapar gåshud