Recension: Depeche Mode - Delta Machine

DEPECHE MODE - Delta Machine
COLUMBIA/SONY
Betyg: 4/5

Inför 1997-års skiva Ultra hoppade Alan Wilder av bandet efter att en under längre tid ha känt sig åsidosatt. Under inspelningen av samma skiva slutade sångaren (och ibland låtskrivaren) Dave Gahan med heroin.

Inför 2009-års skiva Sounds Of The Universe slutade bandets låtskrivare (och ibland sångare - denna gång bland annat The Child Inside) Martin Gore dricka. Vad bandets tredje medlem - de har varit en trio sedan Wilders avhopp - Andy Fletcher gör i bandet är det inte någon som vet. Hans viktigaste insats tycks vara den som socialt kitt mellan de två grinollarna Gahan och Gore.

Första låten på denna skiva nummer femton heter Welcome To My World och av allt att döma är det en värld där antalet monster fortfarande är fler än de fluffiga kaninerna. Det känns tryggt.

När Gore slutade dricka bytte han last - summan är som bekant konstant - och började köpa analoga syntar istället. Det innebär att det här är bandets syntigaste skiva på länge. Förvisso brukar de lite tröttsamt kallas för syntband, men den här gången låter de nästan som ett syntband på riktigt. Några av ljuden kunde platsat på någon av de första skivorna - även om låtskrivandet utvecklats. Och på tal om ljud. Producenten Ben Hillier gjorde också utmärkta Playing The Angel och Sounds Of The Universe.

Om Heaven var ett märkligt val av förstasingel är det, har det visat sig, en jäkligt bra låt. Depeche Mode har alltid varit förtjusta i att skrämma fansen med okonventionella förstasinglar, inte minst Barrel Of A Gun från Ultra kan fortfarande ge folk mardrömmar.

Under Secret To The End, den första Gahan-skrivna låten här, slår det mig hur kul det är med band som 32 år efter sin debut fortfarande vill så mycket, som inte är nöjda med att luta sig mot nostalgi. 

Även om bandet och deras skivbolag pratar om att det låter som Violator, och det är förmodligen vad många fans hoppas, så är det inte så enkelt. Depeche Mode har aldrig varit ett enkelt band.

Något som är svårare att förklara:

 Med tanke på att de under lång tid låtit som om Kraftwerk kommit från Mississippideltat snarare än från Düsseldorf är det lite oväntat att titeln Delta Machine inte använts förrän nu. Slow och Goodbye är utmärkt syntblues där Muddy Waters blir en tysk robot.

Bandets stora svaghet fortsätter också vara deras stora tillgång - oavsett hur de låter rent musikaliskt låter Depeche Mode som Depeche Mode så fort Dave Gahan börjar sjunga.

Få band på samma nivå har utmanat sin publik lika mycket och ofta som den här Basildon-trion. I övrigt skriver Gore texter om det han alltid skrivit om. Kärlek och smärta.

Here I am king/I decide everything/I let no one in/No one/No one - My Little Universe

Lyssna på Delta Machine i stereo på Spotify!

Läs mer om liknande:
Depeche Mode för nybörjare
Kraftwerks skivor har släppts remastrade
Så spelar du blues
Anton Corbin har tagit några ruskigt snygga bilder på Depeche Mode

Se gammal blues på nytt sätt

Blind Lemon Jefferson, Blind Willie McTell, Blind Willy Johnson, Blind Blake, Blind Boy Fuller, The Blind Boys Of Alabama, Blind Teddy Darby, Blind Joe Reynolds, Blind Roosevelt Graves, Blind Gary Davis. Listan är lång. Ser ni ett mönster? Varför fanns det så många bluesmusiker som var blinda? Eller – varför blev så många blinda musiker?

Om man var blind i USA i början av 1900-talet var ens försörjningsmöjligheter starkt begränsade. Något socialt skyddsnät fanns inte. Om man var blind och dessutom färgad var möjligheterna ännu mer begränsade. Hade man då musikalisk talang var det ett bra sätt att kunna försörja sig.

Först ut av namnen ovan var Blind Lemon Jefferson. Han debuterade redan 1925 och var så framgångsrik att han sammanlagt fick släppa nästan 80 skivor, som på den tiden var stenkakor. Det här skapade en våg av bluessångare. Ofta var de ensamma med gitarr. En av de låtar från hans repertoar som fått längst liv är Match Box Blues. På femtiotalet gjorde Carl Perkins en snarlik låt som han kallade Matchbox, som The Beatles senare gjorde en cover på. Då var det Perkins som angavs som låtskrivare. 

Den numera betydligt mer kända Robert Johnson – som sägs ha gått ner till korsningen vid midnatt och sålt sin själ till djävulen i utbyte mot sin musikaliska begåvning – släppte bara elva skivor under sin livstid. När han släppte sin första skiva 1937 hade pionjären Jefferson redan varit död i åtta år.

The Blind Boys Of Alabama bildades i slutet av trettiotalet, men fick vänta tills åttiotalet innan de fick sitt stora genombrott. Bandet finns fortfarande och två av originalmedlemmarna turnérar så mycket som hälsan tillåter. Förra sommaren uppträdde de i Göteborg.

Vid årsskiftet 1962-63 gjorde en sångare kallad Blind Boy Grunt några inspelningar som senare gavs ut av den amerikanska folktidningen Folkways. Låtarna John Brown, Only A Hobo och Talking Devil bevarades för framtiden. Skivan har nu ett rejält samlarvärde. Blind Boy Grunt är nämligen mer känd under namnet Bob Dylan.

Läs mer om liknande:

Charlie Patton var också tidigt ute på skiva

Hur blir och lever man egentligen blues?

Bob Dylan är något mer känd som Bob Dylan

Historien om The Beatles låt Hey Bulldog

Publicerades ursprungligen i Funkisvärlden.

Recension: David Bowie - The Next Day

DAVID BOWIE - The Next Day
ISO/Sony Music
Betyg: 4/5

Had to get the train from Potsdamer Platz, sjöng David Bowie plötsligt på sin 66-årsdag den åttonde januari. Tio år efter sin senaste skiva och nio år efter en hjärtattack – nio väldigt tysta år - fanns magnifika nya singeln Where Are We Now? plötsligt där. Världens Bowiefans hade långsamt fått acceptera att han förmodligen gått i pension och inte skulle göra mer musik.

Berlinperioden är en av de mest mytomspunna och kreativa faserna i hans liv. Hansastudion på Köthener Strasse, en tvärgata i närheten av Potsdamer Platz, är numera klassisk. Jag har varit i balsalen på andra våningen där ”Heroes” spelades in och fick en klump i halsen, trots att någon satt och spelade tysk hiphop i ett hörn. Omslaget till nya skivan är förresten samma som till just ”Heroes”. Ordet ”Heroes” är överstryket och Bowies ansikte täcks av en vit fyrkant med texten The Next Day. Det är briljant i all sin enkelhet.

Bowie har alltid hävdat, likt Bob Dylan, att det inte är sig själv han sjunger om, att det är Ziggy Stardust, Alladin Sane, The Thin White Duke eller någon annan det handlar om. Den här gången blir det svårt att bortförklara. Å andra sidan kommer han förmodligen inte ge några intervjuer så det problemet är löst. 1979 sjöng han I´m a DJ, I´m what I play. Bowie föddes som David Jones och DJ kan tolkas lite som man vill, som så mycket annat han gjort. Han har aldrig ens låtsas vara det som kallas ärlig. 2013 ser han tillbaka på både sitt eget och andras liv. Vilka av dessa tankar och åsikter som är hans egna vet vi inte. Spelar det någon roll?

The Next Day, producerad av Tony Visconti som varit inblandad i nästa alla de mest klassiska Bowieskivorna, är väldigt bra, nästan i klass med Heathen från 2002 och med ekon från Lodger och Scary Monsters. Låtarna är korta, skruvade och fokuserade. Och sångaren Bowie är inte bara bibehållen, han fortsätter dessutom utvecklas.

Lyssna på: Dirty Boys, Where Are We Now? och I´d Rather Be High.

Läs mer om liknande:

David Bowie tillbaka med ny skiva efter tio år

David Bowie för nybörjare
David Bowie fyllde 65 år förra året
David Bowie har en plan
Krautrock för nybörjare - den var en av anledningarna till att Bowie flyttade till Berlin

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

JT Lauritsen & The Buckshot Hunters gungar

 Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Lördagen den andra mars.
Längd: 115 minuter plus paus.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Att bandet är så samspelat, som om de aldrig gjort annat än spelat ihop.
Saknade mest: Tolkningen av Jimmy Reeds Big Boss Man.

Bo Diddley sjöng att man inte ska döma en bok efter omslaget. Jan Tore Lauritsen kanske inte är det bluesigaste namnet i musikhistorien och dragspel kanske inte är det bluesigaste instrumentet. Det finns till exempel inga bilder på Howlin´ Wolf när han spelar dragspel. Men Lauritsen började spela redan när han var sex och det är 36 år sedan. Hans blueslampa tändes av BB King, Charles Brown och Ray Charles.

På scen backas han av sitt band bestående av – och nu blir namnen ännu mindre bluesiga – Arnfinn Torrisen på gitarr, Atle Rakvåg på bas och Jon Grimsby på trummor. Förutom dragspel spelar Lauritsen också munspel och sjunger. De spelar verkligen tillsammans. De spelar det som behövs och spelar inte det som inte behövs. Till och med gitarrsolona är smakfulla. Got You On My Mind har kanske det snyggaste i hård konkurrens.

Bluespuristerna har nästan genomgående en svår kväll, bandet blandar och ger. Namn som dyker upp är Sir Douglas Quintet - kanske ännu mer Doug Sahms soloskivor - Mink DeVille och Los Lobos. Har man ett dragspel längst fram så har man. Det är en smått salig blandning av blues, rock´n´roll, country, cajun, Louisiana och Texas. De mer traditionella blueslåtarna är faktiskt de minst intressanta. Men även då är det svårt att inte gunga fram och tillbaka, även om det kanske blir några låtar för mycket i mellantempo - i alla fall rent teoretiskt. Bredden är annars imponerande. Ray Charles blandas med Tom T Hall och en polka.Och på tal om Howlin´ Wolf gör de också en väldigt egen version av Back Door Man som följs av Harry´s Place om en bar i Australien.

Kvinnorna i publiken dansar, männen tävlar inledningsvis om vem som kan stå mest still. Men under The blues got me i slutet av första delen går det så långt att även männen börjar dansa och sedan fortsätter de. Under Bald Headed Woman (I love that woman because she´s got less hair than me) är JT på promenad i publiken. Låten blir längre och längre med ett flertal solon, men inte för lång.

Charm kanske låter som en förolämpning i bluessammanhang, men det är menat som en komplimang. JT Lauritsen & The Buckshot Hunters är ett väldigt charmigt band som vill att folk i publiken ska ha en kul kväll och dansa. Det lyckas.

Mer om liknande:

Big Joe Louis och King David tolkar också bluesen personligt

Charlie Patton gjorde skivor när morfar hade mjölktänder

Så blir du blues - en enkel guide

En liten hyllning till Bo Diddley

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.