Lennart Persson - äras den som äras bör
Idag är det tre år sedan den svenska musikjournalistikens mästare Lennart Persson gick bort. Ingen annan musikskribent har kostat mig mer pengar eller påverkat mig mer stilistiskt. Jag hade inte haft det jobb jag har om det inte vore för Lennart.
Jag ville - och vill - också skriva lika insatt, kärleksfullt och lekfullt. Den första texten jag läste av honom, någon gång i tonåren i nummer åtta av tidningen Pop, handlade om engelska soulsångerskan Dusty Springfield. När jag hade läst klart visste jag att hon var en av mina favoriter trots att jag inte hade hört henne.
Får man skriva så där roligt och snyggt? Med så mycket uppenbar kärlek? Skulle inte texter om viktiga ämnen vara tråkiga och träiga som i skolan? Kunde man vara rolig OCH smart? Och lära ut?
Trots alla lärare jag mötte under mina 22 år i skolan är det få som lärt mig lika mycket och gjort mig lika nyfiken som Lennart. Jag har läst någonstans att han först utbildade sig till lärare. Inte konstigt att han bytte jobb - han var alldeles för intelligent. Men i alla fall.
På den vägen är det. Lennart fick mig att tänka det där är en den bästa skivan någonsin - den måste jag höra!
Det gick så långt att vänner varje gång jag nämnde en ny artist frågade om det var Lennarts åsikter eller mina egna. Oftast var det Lennarts. För han hade ju rätt.
Fler gånger än vad som är försvarbart har jag snott formuleringar med lite lättare ändringar. Lennart var mästare på att inleda meningar med ordet och. Och än idag försöker jag också göra det när jag skriver en längre text. Det är ett stilistiskt sätt att lyfta på hatten och säga tack.
Smaka förresten på den här formuleringen:
Man kan inte hålla på att tjafsa om Al Green hela tiden. Men det är svårt att låta bli.
B*ö*n R*n*l*d skulle kunna skriva 100 böcker - och är på god väg - utan att få ens hälften sagt. Texten om Al Green skrevs på sajten Feber, döpt efter Lennarts fanzine med samma namn. Texten finns också med i boken med höjdpunkterna från sajten. Nu när jag plockar ut den från hyllan ser jag att det på sidan 388 finns ett bokmärke som markerar just Green-texten.
Lennart fick mig också att upptäcka The Band och så många andra att listan inte ens skulle få plats i Garth Hudsons skägg.
Och när jag en gång mailade Lennart för att tacka för all musik han fått mig att upptäcka passade jag på att nämna ett band jag trodde att han skulle kunna gilla. Med största säkerhet hade han redan hört dem, men när han hade med svenska skrammelduon Deltahead på en Bäst Just Nu-lista på rootsy.nu nämnde han mitt namn. Det var stort.
Tack för allt. All is NOT a bunch of shit.
Här är en Spotifylista med låtarna från boken Sånger Om Sex, Gud Och Ond Bråd Död
Musik som Lennart fick mig att upptäcka:
The Band la grunden till skäggrocken
Dusty Springfield var en av de stora
Willy DeVille gick också bort för tidigt
Elvis Presley hade jag förvisso redan hört talas om, men inte riktigt förstått (och här har jag definitivt snott en formulering eller sju)
Det här skrev jag när Lennart gick bort
Det här och det här och det här skrevs när han fortfarande satt hemma och lyssnade på The Kinks
upplagd av Ola Claesson
17:09:00
0 kommentarer
