Idag är det 30 år sedan Elvis Aaron Presley satte sin sista smörstekta ekorre i halsen.
Det är förvisso sant att han gjorde alldeles för många dåliga filmer, uppträdde i för många diamantbeströdda sparkdräkter, saknade ryggrad när det gällde att ta tag i sin karriär och gick vilse i andras uppfattning om hur han borde vara. Det där med att han uppfann rock´n´rollen är däremot inte riktigt sant.
Men det går inte att förneka att han hade en av musikhistoriens bästa röster, en karisma och sexighet som ibland gör mig knäsvag och att han såg till att en skitig, sexfixerad, svart subkultur kraschlandande rakt in i det vita amerikas - och senare hela världens - vardagsrum på bästa sändningstid. Race music blev rhythm´n´blues som i sin tur blev rock´n´roll.
Alltså är det, trots allt, fullt logiskt att man än idag - mer än femtio år efter hans första hit - kan prata om the king utan att någon tror att det är Karl XVI Gustav man menar.
Presleys femtiotal är förstås klassiskt och oantastligt, med all rätt en av de heliga korna i popkulturhistorien, men det finns en period till som, lite orättvist, alltid hamnar i skuggan av de där första åren.
1968 gjorde mannen nämligen stor comeback med en tv-show som numera är känd som The -68 Comeback Special. Efter en massa dåliga filmer och faktiskt ännu sämre musik var Elvis en föredetting, en vilsen irrelevant musikalisk clown som tappat all kontakt med ungdomen. Så ville han förstås inte ha det.
Den där showen blev svart läder och rock´n´roll. På sätt och vis blev den också ett farväl till femtiotalet och ett hej till resten av hans karriär med större arrangemang och en mer utvecklad sångteknik. Colonel Parker ville egentligen att Elvis skulle ha vit kavaj och sjunga julsånger framför en barnkör. För en gång skull sa Elvis emot sin dispot. När eftertexterna började satt han faktiskt på sin tron igen. Och har väl suttit där sedan dess.
Den där showen blev början på några fantastiska år med nya låtar som Guitar Man och If I Can Dream. Sedan följde Suspicious Minds, mästerliga albumet From Elvis In Memphis med hiten In The Ghetto, albumet Elvis Country med borde-varit-hiten I Washed My Hands In Muddy Water, Patch It Up, I Just Can´t Help Believing, Always On My Mind och de första Las Vegas-rundorna. Det finns folk som påstår att Gladys pojke blev trött och fet när han kom till Vegas - det är en åsikt man ska ha, för så står det ju i många av de tröttaste artiklarna. Tycker man så bör man se konsert/dokumentären That´s The Way It Is som tar vid där comebacken slutade.
Trött och fet? Eller inte.
Coolast i stan? Ja, snarare.
Och var köpte han de där skjortorna?
För att inte nämna glasögonen.
I scenerna där han repar med bandet är han så laddad att det ibland är otäckt att titta. Men vad ska man göra? Skruva upp, möjligtvis. Elvis driver på bandet, de driver på honom, han driver på dem ännu mer. Med namn som James Burton och Ronnie Tutt i ryggen kan det knappast gå fel. Tjernobyl framstår som en kattfis i jämförelse.
The -68 Comeback Special finns förresten i en toksnygg DVD-utgåva värdig både en kung och de som gillar hans musik. Se även That´s The Way It Is. Det är så han ska kommas ihåg.
Sexig som satan, lekfull, ett rörelseschema som inte går att beskriva, inspirerade låtval och med den rösten.
My mama told me when I was young that without a song you haven´t got a friend, without a song the day will never end. So I keep singing my song.
Vi är några som är tacksamma att ha fortsatte sjunga sin sång.
Dagens låt är Kung För En Dag av Wilmer X.
