Folkmusikfestival i Korrö med ös både i och utanför tälten

2005 lovade jag åka dit, men det regnade och jag stannade hemma. 2006 lovade jag åka dit, men det regnade och jag stannade hemma. 2007 lovade jag åka dit, men det regnade och jag åkte i alla fall. Och väl på plats var det uppehåll.

Min första erfarenhet blev Väsen som höll en konsert med Linné-tema. Det kan vara en av de bästa konserterna jag sett. Jag har aldrig sett musiker ha så uppenbart kul på scenen. Jag har heller aldrig hört så roligt - och konstigt - mellansnack.

Hörde även en grekisk grupp som spelade grekisk blues. Det svängde mjukt och fint. Kan inte säga att jag förstod mycket av texterna, men det gjorde inget (samtliga handlade om olycklig kärlek, förstås). En av musikerna spelade på något som såg ut som en liten gitarr med väldigt många strängar (var det en baglama eller möjligtvis en zouvlaki?). Vad det gällde snabbhet över strängarna kan jag ärligt säga att en sån som Yngve Malmsten - hur stavar han? - inte haft mycket att säga till om. Imponerande.

Det åts god wok och pratades Ed McBain med Maggie medans Dr Leif spelade in något där alla låtarna gick i valstakt. Sedan bjöd den annars så givmilda doktorn på vad som måste vara världshistoriens sämsta guidade tur (i alla fall om man bara räknar från flodkulturerna och framåt, innan dess har jag inte så bra koll).

Men ändå, jag somnade leende utan allt för mycket ansträngning.

Dagens inlägg skulle börjat med att jag igår hittade bandet med den långa versionen av Fanny Och Alexander som jag letat efter länge och väl. Visste att jag hade den inspelad, men inte var. Jag behövde ett band till Mannen Från Mallorca som gick på TV4 Film inatt. Och där var den. Fem timmar Bergman. Denna lilla anekdot får nu bli min hyllning.

Dagens låt är La Marche/ Carl XII's Marsch Vid Narva av Väsen.

Lite om Wahlöö och lite mer om McBain, bl a

Efter att ha fortsatt studera McBain-Kurosawa har det nu visat sig att boken heter Hotet på svenska och filmen heter Himmel & Helvete. Jag har tydligen boken hemma, men har inte läst den.

Igår var jag på Åhlens och fyndade fyra Per Wahlöö (kolla även Wikipedia, länken dit vägrar fungera) till priset av tre Per Wahlöö. Han är onekligen mest känd för de tio böckerna han skrev om Martin Beck (dessa karaktärer gjordes senare till bajs av TV4) tillsammans med sin fru Maj Sjöwall. De tio böckerna i "roman om ett brott"-serien är en av de stora läsupplevelserna i mitt liv.

Förra sommaren - tror jag - hittade jag en bok han skrivit själv. Jag köpte den, tog hem den, la den i olästa-böcker-högen i garderoben, lät den ligga där, tog ibland ut den och klappade den försiktigt, kände förra veckan för att läsa den, tog ut den ur garderoben en gång för alla, läste den och tyckte den var väldigt bra. Härmed rekommenderas alltså Mord På 31:a Våningen. Med tanke på att den handlar om monopoliserandet av media är den tyvärr mer aktuell nu än när den skrevs 1964.

Har man läst Beck känner man igen den strama berättarstilen, de precisa karaktärerna och de politiska undertonerna. Ibland är de tom övertoner, men det är inget som stör. Det kan förstås vara en smakfråga. Men det gäller å andra sidan allt i livet. Livet är en smakfråga.

Vill man läsa mer om Beck kan man göra det här (om man rullar ner lite, tredje inlägget uppifrån). Får jag blåsa lite i min egen trumpet så är det bra skrivet och informativt på ett rimligt och relevant sätt.

Nu har jag i alla fall fyra Wahlöö! Olästa! Med omslag i färg! In stereo where available! På skrivbordet!

Måste nog sluta skriva nu.

Dagens låt är Tired Of Being Alone av Al Green.

McBain och Kurosawa slår sina godispåsar ihop

Tror jag har tagit upp det här innan, har ett svagt minne av att jag och Janne A diskuterade det i några kommentarer. Det var nämligen så, en gång i tiden, att den stora Akira Kurosawa gjorde film av en Ed McBain-roman i Isola-serien (som tom Tommy nu verkar ha upptäckt).

Frågan var bara vilken bok det var som filmades och vad filmen hette. Genom detektivarbete som skulle göra självaste Steve Carella imponerad - men inte Fat Ollie - har jag nu klurat ut att boken är King´s Ransom och filmen går under namnet High And Low. Den ska jag förstås se så fort jag får tag på den.

(Den hemliga baktanken med dagens inlägg är att Nicklas ska läsa det här och fixa den bara för att bråka med mig och sedan gå med på att låna ut den, kanske i utbyte mot 24 Hour Party People.)

Dagens låt är Watching The Detectives av Elvis Costello.

Fortsatt ledighet och vad jag gör med den

Läser: Har varit inne i en liten musikbiografivecka. Miles Davis självbiografi kan rekommenderas. Han levde ett minst sagt spännande liv och gjorde minst sagt spännande musik. Boken har samma driv och bestämdhet som hans musik. Man får en intressant bild av hur det var att vara svart i Amerika under 1900-talets mitt (tja, från 1920 till 1990, det är väl mitten?). Han skriver mer kärleksfullt än vad man kunde tro om sina kollegor, bandmedlemmar och mentorer. Han skäms inte att förklara hur bra han tycker hans musik är, men är samtidigt hård mot sig själv och är inte rädd att skriva saker som den kvällen spelade jag skit och det visste jag. Boken är full av den sortens rakt på-ärlighet. Bör läsas. Den svenska översättningen är bra, men dåligt korrekturläst.

Ser: Har till slut fallit för frestelsen och håller på att plöja mig igenom Homicide-boxen. När denna eminenta serie gick på tv (andra halvan av nittiotalet, lite löst räknat) kallades den Uppdrag Mord. Det är rått och realistiskt men också underhållande. Särskilt dialogen håller hög klass. Även om storyn utgår från morden och polisarbetet utgör seriens grund är det ofta skildringen av karaktärernas relationer och privatliv som gör serien till något mer än, säg, Nash Bridges. Jag vågar nog påstå att om man gillar Ed McBains Isola bör man kunna gilla Homicide. Vad gäller dramaserier är det enligt mig bara Sopranos och The Wire som kan mäta sig. När jag påbörjade disk ett vågade jag ändå inte lite på att serien hade åldrats så bra (det brukar vara enklare för komedi än drama av någon anledning). Det har trots allt gått tio år, men ibland är det skönt att ha fel. Har dessutom insett att jag fortfarande är lite rädd för Pembleton.

Hör: Efter Metallicas maffiga överkörning av Stadion i torsdags har Master Of Puppets snurrat mer än en gång. De spelade både titelspåret, Disposable Heroes och Orion i Stockholm och bara dessa tre låtar a: är sammanlagt trettio minuter långa och b: gör en skiva värd att äga. Lägg till detta Battery, Welcome Home (Sanitarium) och Lepher Messiah. Dessutom bjöds jag på en liveboot med samma band från Bilboa av min hustomte. Har återigen försökt mig på St. Anger, deras senaste skiva. Där Master Of Puppets har åtta spår, klockar in på 54 minuter och är i alla fall lite varierad (Welcome Home (Sanitarium) är relativt långsam och Orion är en instrumental andningspaus) är St. Anger ett problembarn som skriker hela tiden och spelar trummor på ens huvud när man försöker äta. I 78 minuter. Det finns bra låtar, hälften av spåren är fullt godkända, men lyssnar man på hela skivan i ett sträck får man dansk fulkrupp. Tillbaka till Puppets, alltså.

Det är vad jag sysslar med. Vad gör du?

Dagens låt är This Time av Dogbreath.

Fem låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker som egentligen är sex låtar med The Rolling Stones som borde vara klassiker

Och naturligtvis i kronologisk ordning.

1. Yesterday´s Paper
2. Salt Of The Earth
3. Can´t You Hear Me Knocking?
4. I Just Wanna See His Face
5. Waiting On A Friend
6. You Don´t Have To Mean It

Dagens låt är Just Another Summer av Moneybrother.

Jag är Ola Claesson och det är inte du.

I nya numret av Café förklarar Per-Håkan skillnaden mellan sha-la-la och na-na-na. Läs här.

Var det tvunget att hamna i en Gessle-period precis när man ska till Stockholm och lyssna på Metallica? Undrar om de spelar Tuff Tuff Tuff (Som Ett Lokomotiv)?

Dagens låt är Fru Nordin av Per Gessle.