Fortsatt ledighet och vad jag gör med den

Läser: Har varit inne i en liten musikbiografivecka. Miles Davis självbiografi kan rekommenderas. Han levde ett minst sagt spännande liv och gjorde minst sagt spännande musik. Boken har samma driv och bestämdhet som hans musik. Man får en intressant bild av hur det var att vara svart i Amerika under 1900-talets mitt (tja, från 1920 till 1990, det är väl mitten?). Han skriver mer kärleksfullt än vad man kunde tro om sina kollegor, bandmedlemmar och mentorer. Han skäms inte att förklara hur bra han tycker hans musik är, men är samtidigt hård mot sig själv och är inte rädd att skriva saker som den kvällen spelade jag skit och det visste jag. Boken är full av den sortens rakt på-ärlighet. Bör läsas. Den svenska översättningen är bra, men dåligt korrekturläst.

Ser: Har till slut fallit för frestelsen och håller på att plöja mig igenom Homicide-boxen. När denna eminenta serie gick på tv (andra halvan av nittiotalet, lite löst räknat) kallades den Uppdrag Mord. Det är rått och realistiskt men också underhållande. Särskilt dialogen håller hög klass. Även om storyn utgår från morden och polisarbetet utgör seriens grund är det ofta skildringen av karaktärernas relationer och privatliv som gör serien till något mer än, säg, Nash Bridges. Jag vågar nog påstå att om man gillar Ed McBains Isola bör man kunna gilla Homicide. Vad gäller dramaserier är det enligt mig bara Sopranos och The Wire som kan mäta sig. När jag påbörjade disk ett vågade jag ändå inte lite på att serien hade åldrats så bra (det brukar vara enklare för komedi än drama av någon anledning). Det har trots allt gått tio år, men ibland är det skönt att ha fel. Har dessutom insett att jag fortfarande är lite rädd för Pembleton.

Hör: Efter Metallicas maffiga överkörning av Stadion i torsdags har Master Of Puppets snurrat mer än en gång. De spelade både titelspåret, Disposable Heroes och Orion i Stockholm och bara dessa tre låtar a: är sammanlagt trettio minuter långa och b: gör en skiva värd att äga. Lägg till detta Battery, Welcome Home (Sanitarium) och Lepher Messiah. Dessutom bjöds jag på en liveboot med samma band från Bilboa av min hustomte. Har återigen försökt mig på St. Anger, deras senaste skiva. Där Master Of Puppets har åtta spår, klockar in på 54 minuter och är i alla fall lite varierad (Welcome Home (Sanitarium) är relativt långsam och Orion är en instrumental andningspaus) är St. Anger ett problembarn som skriker hela tiden och spelar trummor på ens huvud när man försöker äta. I 78 minuter. Det finns bra låtar, hälften av spåren är fullt godkända, men lyssnar man på hela skivan i ett sträck får man dansk fulkrupp. Tillbaka till Puppets, alltså.

Det är vad jag sysslar med. Vad gör du?

Dagens låt är This Time av Dogbreath.