Reportage: Växjö Country Roots Festival

I helgen var det dags för den fjärde upplagan av Växjö Country Roots Festival på Palladium i Växjö. Det gick att lyssna på olika sorters country, bland annat bluegrass och honky tonk, från fyra på eftermiddagen till elva på kvällen.

Trion The Sugar Mill Stringband inledde med fiol, gitarr, banjo, stämsång och en rejäl dos spelglädje. De är entusiaster som älskar musiken. Ingen normalbegåvad börjar spela amerikansk folkmusik à la The Carter Family på banjo för att kunna sitta hemma och räkna pengarna. Det gör man för att det inte går att låta bli. De avslutar med den sortens låt där alla textrader har fem ord för mycket. Underbart.

Maria Stille och Homesick Mac skulle uppträda med sitt The Delmore Sessions, som inte helt oväntat spelar material av The Delmore Brothers. Tyvärr har Stille fått halsfluss, men den gode Mac är inte den som är den. Speleman som han är trollar han fram ett eget set ur hatten istället (men nej, han har inte hatt på sig) och inleder med Sitting On Top Of The World (ja, han sitter ner). Plötsligt befinner vi oss på en veranda i södern. Han förklarar att han haft fler gitarrer än kvinnor, men tar en bild på publiken som han ska skicka till sin fru för att visa att det finns folk som lyssnar på honom.

När han spelar på countryfestivaler spelar han mer blues och när han spelar på bluesfestivaler spelar han mer country, avslöjar han. Helt rätt inställning. Stilpoäng också för att han tolkar amerikanska artisten Odetta. Och det är definitivt inte första gången han spelar gitarr.

I pauserna är Mats Sturesson, en av arrangörerna, allmän gubbe i lådan och ser till att humöret hålls uppe. Stämningen är avslappnad, gemytlig och uppsluppen. Många sitter och lyssnar, några passar på att ta en fika eller öl. Det går också att njuta av en liten skivmässa i foajen där bland andra Dolly Parton, Loretta Lynn, Merle Haggard och några hundra andra håller till. 

Artisterna som uppträder är kanske inte kända för en bredare publik. Men, och det är ett stort och viktigt men, de är valda med fingertoppskänsla och med kärlek till musiken. Country och dess närbesläktade vänner brukar i Sverige annars mest vara dansband eller rock som har fått för sig att ha hatt på huvudet. Men country är betydligt roligare och bättre än så. På Palladium får publiken verkligen valuta för pengarna. Och det rejält. Minutpriset är mindre än en krona för de som kör hela sträckan.

Växjö Country Roots Festival är kort sagt alldeles för roligt för att inte få en femte upplaga. Eller vad säger ni, musikälskare?

Läs mer om liknande:

Reportage: Växjö Country Roots Festival 2016

Country för nybörjare

Skivrecension: Loretta Lynn - Full Circle

Skivrecension: Dolly Parton - Coat Of Many Colors

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Konsertrecension: Pugh

Pugh

Alvesta Folkets Hus
Publik: Närmare 300, så gott som fullt.
Bäst: Det råder inte akut brist på bra låtar.
Sämst: Det saknas många favoriter. 75 minuter räcker inte.

Pugh brukar få äran för att ha varit först med att sjunga rock på svenska. 1968 debuterade han med singeln Haru Vart På Cirkus som året efter följdes av albumet Ja, Dä Ä Dä. Han spelade i Alvesta på tisdagen.

Rocken är inte ungdomsrevolt längre. Många anser att Jackie Brenstons låt Rocket 88 var startskottet för rock´n´rollen och det var redan 1952. Då var Pugh fem år hemma i Västerås. Det är kanske inte en slump att den här turnén arrangeras i samarbete med PRO.

De två musiker han turnerar med fyller musiken med glädje och kärlek. De blandar klassiker med relativt nytt, det har hunnit gå tio år sedan senaste skivan, och mer okänt. Vi får en nyskriven låt som ger mersmak. Dags för ny skiva?

Mellan låtarna får vi ta ytterligare del av Pughs tankar. Kanske inte alltid helt lättbegripliga, men ofta intressanta. Som hans musik.

Som låtskrivare, och särskilt som textförfattare, är Pugh unik. Hans första skivor låter än i dag lika märkliga som de låter bra. Redan på andra skivan uppfanns ett eget språk, både skivan och språket hette Pughish. Vem skulle annars skrivit en kärlekslåt till en grävmaskin?

Även om han bara gjort tre skivor med nya låtar de trettio senaste åren, och där Maraton från 1999 är en av hans bästa, gick han ut så hårt i början att om han lagt av redan 1974 efter mästerverket Bolla Och Rulla (”somliga gillar låtar som låter som inkokt fisk, men det gäller inte mina, för de ska bolla och rulla fram”) hade han med god marginal varit inskriven i svensk musikhistoria. Problemet är också att han sedan dess varit tvungen att tävla och mäta sig med sina tidiga stilbildande år. Men det går än idag att förstå hur han blev en förebild för så väsenskilda artister som Per Gessle och Joakim Thåström.

Dinga Linga Lena, en av de tre bästa svenska låtarna någonsin, framförs i en lekfullt loj version. Kanske skaver det att höra en sjuttioettåring sjunga att han står utanför skolgården och väntar på en femtonåring. Pugh påpekar problemet och säger att han ett tag ändrade hennes ålder till femtio, men då klagade fansen. Och han skrev den när han var nitton.

Själva låten har inte åldrats en dag. I en rättvis värld skulle den stå staty i Västerås. Så där håller det på. Klassiker på parad.

Han spelar bara eget, inget från Så Mycket Bättre. Vi slipper Nattmara, men saknar Grymlings. Tyvärr blir det ingen En Medelklass Lågutbildad Man (en av de ungefär 58 bästa svenska låtarna som gjorts). Inte lätt att hinna med allt som borde hinnas med. Men vi får rysaren Vår Kommunale Man med skitig slide.

Pugh går fortfarande sin egen väg, framför låtarna med tyngd och pondus och en lagom dos halvslarvig charm. Som om det trots allt bara är lite musik det handlar om, det är inte på liv och död.

Men jo, det bollar och rullar. Den blir första extranummer. Alltså Bolla Och Rulla. Någon inkokt fisk blir det inte. Lekfullheten har varit en av hans stora tillgångar ända sedan debuten. Och förmodligen innan dess också.
 

Läs mer om liknande:

Pugh spelar pärlor för svinen

Skivrecension: Georg Wadenius och Trio X

Skivrecension: Nature

Den obskyra svenska popmakaren Per Gessle fick ett eget inlägg

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Skivrecension: Staffan Hellstrand

Staffan Hellstrand
Svaret På Allt
(Lovande Projekt/BEN)
Betyg: 3

Jimmy Och Klara ToR är en väldigt typisk Staffan Hellstrand-titel på en annars lite otypisk Staffan Hellstrand-skiva. Rösten, melodikänslan och de egna texterna känns igen, men denna gång är det piano som står i centrum snarare än de vanliga gitarrerna. Den dramatiska Inget Silver & Inget Guld inleder och stämningen lovar mycket som skivan sedan till stor del lyckas leva upp till. Svaret På Allt är en suggestiv upplevelse.

Pianot gör sällskap med sjuttiotalssyntar. Få instrument låter så vackert som sjuttiotalssyntar. Tänk Bowie i Berlin. Kanske är det en anledning till att Ossler dyker upp i mina tankar. Titelspåret är en rysare med bråkig trumpet spelad av Jon Rekdal. På annat håll finns snygga stråkar. Hellstrand spelar det mesta själv, men inte just stråkarna. Lisa Långbacka dyker också upp med sitt dragspel och Cajsa Siik sjunger på några låtar. Och Hellstrands skivan nummer sexton är en av hans mest vitala på länge. Inte illa.

Läs mer om liknande:

Växjö Visfestival med bland andra Staffan Hellstrand

Skivrecension: Ossler

Konsertrecension: Toni Holgersson

Konsertrecension: Sofia Karlsson

David Bowie för nybörjare

Konsertrecension: Sanningen om Big Joe

Sanningen om Big Joe

Växjö stadsbibliotek

Publik: Ett tjugotal.

Bäst: Musiken och att barnen tas på allvar.

Sämst: Att inte fler hittade till biblioteket denna soliga söndag. 

Betyg: Tre av fem 

Drängen Gustaf lämnar Småland för den stora drömmen i Amerika. Där träffar han rövarprinsessan Emma och tillsammans bildar de ett rockband. Det var handlingen i musikteatern Amerikaresan, som var mer musik än teater. Nu har det äntligen blivit dags för fortsättningen. För vad hände sedan?
 

De båda kompisarna är gatumusiker, men det går inte som de hoppats. Berättelsen börjar i ett träsk i Louisiana, deras instrument försvinner, de hamnar i trubbel och Gustaf sätts i fängelse. Någon motarbetar dem.
 

Gitarristen och sångaren Marcus Svensson (som också skrivit föreställningen och musiken) och basisten och sångaren Petter Eriksson har denna gång utökats med Lovisa Samuelsson som sjunger och utöver gitarr också spelar rytminstrument, resväska och cello. Och jonglerar.
 

Men vem är den mystiske Big Joe i föreställningens titel? Han visar sig vara ledaren för rövarbandet Emma lämnat bakom sig för att istället bilda rockband med Gustaf. Big Joe tyckte inte om att förlora Emma och nu hotar han dem med pistol i en låt med ekon av klassikern Hey Joe, mest känd i Jimi Hendrix version.
 

Det låter kanske tungt och deppigt för en musikföreställning som riktar sig till barn som är fyra år eller äldre. De små barnen som sitter längst fram på madrasser dras in i berättelsen och lyssnar koncentrerat även om de inledningsvis har myror i byxorna. De något äldre gråhåriga barnen längre bak dras också in i äventyret.
 

Rock´n´roll, country, lite blues och amerikansk rootsmusik blandas på ett sätt som borde kunna göra vilken liten parvel som helst nyfiken på att lyssna på Blind Lemon Pie. Trions stämsång sitter också som en vante.
 

Och pjäsens budskap om att stå upp för sina vänner och vikten av gemenskap och förlåtelse är lika sann idag som på 1800-talet. Det är en fin sensmoral för barn i alla åldrar att ta med sig hem och vidare ut i livet. Plus att det är omöjligt att sitta still till musiken som framförs med glädje, inlevelse och kärlek. Hoppas nu foten inte är allvarligt skadad.

Läs mer om liknande: 

Konsertrecension: Amerikaresan

DVD-recension: Jimi Hendrix - Electric Church

Country för nybörjare

Så spelar du och lever blues

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.