Paul McCartney åttio år, del två: Från Liverpool till evigheten
Som viktig hamnstad mot Atlanten bombades familjens hemstad Liverpool tungt under andra världskriget. Över tusen ton bomber föll under främst vintern 1940 och våren 1941. Närmare fyratusen människor dog och mer än tiotusen hus förstördes. Långt in på sextiotalet gick det att se ödetomter. När bröderna var små trodde de att ”bombsite”, ungefär bombplats eller nedslagsplats, betydde lekplats. För det var där, bland ruiner, bråte och förmodligen en och annan blindgångare, barnen i Liverpool lekte på fyrtio- och femtiotalen.
Från ruiner till folkhem kom The Beatles till Sverige första gången i slutet av oktober 1963. Det var också första turnén utanför hemlandet efter genombrottet. I en intervju i Stockholm visar det sig att Paul McCartney plockat upp fraserna ”hej flicka” och ”bra flicka”, samt det kanske lite mindre väntade ”aktiebolag”.
De gjorde en handfull spelningar runt om i landet, men framför allt spelades de in för både radio och tv. Radioprogrammet fick namnet ’The Beatles, popgrupp från Liverpool på besök i Stockholm’. Fem av programmets sju låtar förekommer på dubbel-CD:n ’Anthology 1’, som släpptes 1995. Det säger både något om vikten av besöket och den goda ljudkvaliteten.
Inspelning av tv-programmet ’Drop in’ skedde i den lilla teatern på Gröna Lund. Två av dessa låtar, ’I saw her standing there’ och tolkningen av Little Richards ’Long tall Sally’, båda med McCartney på sång, dök senare upp i tv-serien ’The Beatles anthology’.
'Drop in' sändes första gången den tredje november. Den dagen, när det där popbandet från Liverpool skakade sina redan berömda frisyrer i de svartvita tv-rutorna, började slutligen sextiotalet i Sverige för många barn och ungdomar. Håret började kammas framåt och växte längre till tonerna av skrik från rum med nya idolaffischer på väggarna. Drömmar drömdes, fantasier fantiserades. Detta trots att en svensk recensent avfärdade musiken som amatörmässig hambo. Skribenten var av allt att döma jättegammal, förmodligen minst arton eller nitton. Bandet var tillbaka igen sommaren 1964, då som världsstjärnor, för fyra spelningar på två dagar i Stockholm.
Något McCartney regelbundet återkommer till i intervjuer är att ”vi sa till vår manager Brian Epstein att vi inte tänkte åka till USA förrän vi hade en listetta där.” Så blev det också, men mer genom tur än planering. De hade sett flera stora brittiska stjärnor försöka slå igenom på andra sidan Atlanten och misslyckas. ’I want to hold your hand’ blev deras första etta i USA den första februari 1964. Den nionde februari, två dagar efter de till slut landade i New York, gjorde de sitt första framträdande på ’The Ed Sullivan show’. Men resan hade planerats sedan november 1963.
När bandet landade i London på väg hem från redan nämnda resa till Stockholm råkade nämligen Ed Sullivan och hans fru befinna sig på flygplatsen Heathrow. Så gjorde även uppskattningsvis tiotusen fans. ’She loves you’ var under denna period etta i flera omgångar i England och blev den dittills mest sålda singeln där (en position den höll tills McCartney släppte ’Mull of Kintyre’ med Wings 1977).
De fyra förstod inte vad som pågick och trodde publiken var på flygplatsen för att kanske välkomna drottningen. Men Sullivan insåg att han borde boka det för honom då okända bandet om de kunde locka så mycket folk bara genom att komma ut ur ett flygplan och vinka. Vid förhandlingarna gick Epstein med på ett lägre gage än brukligt. Möjligheten att synas i USA:s största underhållningsprogram var värd mer än pengarna.
Första framträdandet kom att ses av sjuttiotre miljoner tittare, vilket var rekord i ett land som då hade strax under tvåhundra miljoner invånare. USA hade kapitulerat till synes utan motstånd. Orkanen var ett faktum. Sju år efter att John Lennon, då sexton, bjudit in Paul McCartney, då nybliven femtonåring, i sitt band slog de slutligen igenom till synes över en natt.
I maj 1968, fyra omöjligt intensiva år senare, separerade John Lennon från sin första fru Cynthia. McCartney körde en dag i juni ut till henne och sonen Julian i Weybridge. På vägen dit började han nynna en melodi. Inledningsvis menad som en tröstevisa till Julian sjöng han ”hey Jules, don´t make it bad, take a sad song and make it better”. Det är jobbigt nu, men det blir bättre. Jules blev snart Jude. Lennon trodde att den handlade om honom och nya kärleken, konstnären Yoko Ono. ”You have found her, now go and get her.”
Den skulle
också kunna handla om McCartney och amerikanska fotografen Linda Eastman, som
hunnit träffas några gånger vid tidpunkten. I november skulle hon och dottern
Heather från ett tidigare äktenskap flytta till McCartney i London. När de
gifte sig i mars året efter väntade de en dotter som skulle få namnet Mary. Stella och James följde.
’Hey Jude’ är, trots sin trallvänlighet, om inte en märklig låt så i alla fall en märklig skiva. Dels är den över sju minuter och för lång, särskilt då, för de flesta radiokanaler, och av samma anledning olämplig som singel. Dels är det avslutande nanana-partiet längre än själva låten. Dessutom har den vad som med största sannolikhet är musikhistoriens längsta nedtoning: volymen börjar sänkas märkbart redan med en och en halv minut kvar. Och dels finns det ett "fucking hell" 2:58 in i låten. Vem av de fyra som svär, det brukar antas vara en av bandmedlemmarna, är något som diskuterats och diskuteras. Huvudmisstänkta är Lennon (för ett missat ackord eller en missad körinsats när McCartney i sista stund ändrat en textrad), George Harrison (som möjligtvis fick rundgång i hörlurarna vid inspelningen) eller McCartney själv (missat pianoackord).
Hur passerade utropet producenten George Martins kritiska öron? Han påpekade i alla fall att låten var för lång för radiospelning. Lennon ska då ha sagt att jo då, de kommer spela den. "Because it´s us". För att det är vi. ’Hey Jude’ blev med sina sju minuter och elva sekunder den dittills längsta låt som legat etta i USA och dessutom i nio veckor, vilket också var rekord. Den blev årets mest sålda singel i bland annat USA, Kanada och England.
'Hey Jude' var första skivan som släpptes på Apple Records, bandets egna
bolag, som främst var ett sätt att slippa en rejäl skattesmäll i kaoset efter
Epsteins förtidiga bortgång. Låten börjar som en dialog mellan två vänner. En hälsning, en uppmuntran, en lyckönskan, och slutar som en global hymn. Den
handlar om Julian, John och Yoko, Paul och Linda, dig och mig och alla vi
känner.
När jag började skriva den här texten lovade jag mig själv att inte bara skriva om sextiotalet, att inte bara skriva om The Beatles. Att skriva om all fantastisk musik McCartney gjort sedan sjuttiotalet, som soloartist och med Wings. Om all spelglädje och nyfikenhet. Om experimentlustan. Om att han 1980 riskerade sju års straffarbete i japanskt fängelse efter att ha fastnat i tullen med en stor påse marijuana överst i väskan. Om The Beatles tidiga år innan de blev The Beatles, när ingen ville ta i dem med tång och de var nära att ge upp. Om Hamburg där jordbävningen sakta började hösten 1960. Om när de hittar Ringo Starr och allt klickar efter år med svängdörr för olika trummisar. Om Jane Asher. Om Denny Laine, den ständige tredje medlemmen i Wings där många andra kom och gick. Om Percy ”Thrills” Thrillington. Om The Fireman.
Men niotusenfemhundra tecken är inte mycket när det gäller en av nittonhundratalets största låtskrivare, sångare och inte minst basister. Det skulle gå att skriva niotusenfemhundra tecken bara om ’Silly love songs’, ett svar på kritik om att han bara skrev just löjliga kärlekslåtar (”what´s wrong with that, I´d like to know”) som är ännu en hyllning till Linda, men också till kärleken till pophantverket som sådant. Om ’Live and let die’. Om ’Beautiful night’. Om ’Jenny wren’. Om kontrollbehovet, om arbetsnarkomanin. Om bossigheten. Om ödmjukheten.
Om Linda McCartney som han levde med i nästan trettio år, och som fyllde hans liv
med kärlek, stabilitet och barn. Sånt ingen berömmelse eller pengar kan
garantera. Med FAMILJ, och som 1998 gick bort i samma sjukdom som tog hans
mamma när han var fjorton. Den gången fick han inte möjlighet att ta farväl i
en familj och släkt som annars var full av kärlek och skratt. ”Why she had to
go, I don´t know, she wouldn´t say.”
Och jag hade tänkt skriva om hur genuint glad det gör mig att han fortfarande turnerar vid åttio års ålder, trots att den där rösten som en gång lekfullt enkelt kunde gå från väna ballader till skrik (’Yesterday’ och ’I´m down’ spelades in samma dag 1965) till slut sprack, med ålderns rätt. Om ’Carpool karaoke’, där han besöker sitt tonårshem på 20 Forthlin Road och leende sprider glädje till de som råkar vara där. Om ’Get back’-dokumentären i tre delar som äntligen släpptes i november 2021 och bjöd på skratt, gåshud och tårar.
Om att den där lilla killen som en gång lekte på en ”bombsite” har varit med om en resa få, om ens han själv, kan förstå. Han har sagt att det ibland slår honom att han är den där Paul McCartney. Om att han är lyckligt gift igen.
Och om att få människor tycks njuta så mycket av något som Paul McCartney tycks njuta av att vara Paul McCartney.
****
Ola Claesson har varit smått besatt
av The Beatles i trettiofem år och har besökt Liverpool fler gånger än vad som
är rimligt. Om han sparat alla pengar han lagt på skivor och böcker i ämnet kunde
han köpt en fullutrustad gul u-båt nu.
Läs mer om Paul McCartney:
Skivrecension: Paul McCartney - McCartney IIEtt försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
15:27:00
0 kommentarer
