Skivrecension: Arctic Monkeys

Arctic Monkeys

Tranquility Base & Casino

(Domino/Playground)

Betyg: 4

Sheffieldbandet fick en stor och välförtjänt framgång både kommersiellt och kreativt med sitt femte album AM, i USA rentav deras största försälningsframgång hittills. Istället för att snabbt göra en skiva till med ungefär samma sound och räkna pengarna tog de en paus. När de nu kommer tillbaka är det med en lugnare samling låtar där gitarrerna får stå tillbaka för piano. Med det sagt har Four Out Of Five en rejält distad gitarr i förgrunden. Den låter som ett irriterat bi fångat i en burk. På annat håll finns sån där ploppig Brian Wilson-bas jag är så förtjust i.

Recensenterna har till viss del varit skeptiska och påpekat att det inte alls låter som bandets första och i många kretsar klassiska Whatever People Say I´m, That´s What I´m Not. Nej, det är klart det inte gör. Bandets låtskrivare Alex Turner hade då nyss - väldigt nyss - fyllt tjugo och skrev de låtarna när han fortfarande var tonåring. Nu är han 32. Det är inte allt för långsökt att han inte har samma perspektiv på livet längre. Det är heller inte långsökt att han kanske inte vill ägna hela sitt liv åt att göra samma skiva. Arctic Monkeys har rent av närmat sig Turners andra projekt The Last Shadow Puppets i ljudbild och tempo. Det innebär mer sextiotal och mer luft i ljudbilden.

Låtarna på Tranquility Base & Casino skrevs i Los Angeles där han numera bor. Det är väldigt långt från Sheffield. Är låtarna inte lika direkta och flåsiga som genombrottslåten I Bet You Look Good On The Dancefloor så är de, med lite tålamod, lika bra och går betydligt djupare. Mer lördagsmorgon än fredagskväll. Texterna ser på samtiden med en ironisk blick som också har hjärta och sorg när det behövs. 

Ändå - det låter typiskt Arctic Monkeys, även om det gör det på ett nytt sätt. Det är smart brittisk pop i exil, ett kliv framåt. Sökandet efter ett nytt uttryck. En vilja att utmana sig själv. Fler artister borde våga ta steget.

I´m so full of shite
I need to spend less time stood around in bars
Waffling on to strangers all about martial arts
And how much I respect them
- She Looks Like Fun

Läs mer om liknande:
Skivrecension: Arctic Monkeys - Suck It And See
Arctic Monkeys aktuella med nya skivan Humbug
Arctic Monkeys är nötknäckande bra
The Beach Boys för nybörjare

Skivrecension: Bettye LaVette

Bettye LaVette

Things Have Changed

(Verve/Universal)

Betyg: 4

Bettye Lavette kan sina grejer. Och då menar jag inte bara att hon vet bättre än att skrika sönder låtarna utan istället - likt Mavis Staples - lita på sin inre pondus. På den här skivan tolkar LaVette tolv låtar av Bob Dylan, men är smart nog att till stor del välja mindre kända låtar från hans långa - långa - karriär. För oavsett hur många klassiker han gjort finns det mindre kända låtar också. Många mycket bättre än du tror. Hon lyfter framför allt in ett gäng åttiotalslåtar från skamvrån. De utgör ryggraden på den här skivan. Om "småputtrig" kan låta som ett negativt omdöme menas det inte alls så. För Things Have Changed är småputtrig och svängig på ett skönt sätt där LaVette än en gång gör det svårt att förstå varför hon inte är mer känd än hon är med tanke på alla hon sjungit och turnerat med. Otis Redding och James Brown är inga dussinartister. Hon har varit aktiv sedan 1962 och är bara en handfull år yngre än Dylan, men har betydligt mer röst i behåll.  

Till skillnad från många av de hon brukar jämföras med, till exempel just Mavis, började hon inte sjunga i kyrkan. Det var hemma hos sina föräldrar hon började med att sjung country och rhythm´n´blues. Men i likhet med Mavis har hon upplevt en renässans på senare år. Ain´t Talkin´ sjunger hon på ett sätt som gör att varje ord handlar om henne. Det gäller förresten nästan hela skivan. Det är bara klassikern The Times They´re A-Changin´ hon inte riktigt lyckas ta sig in i, inte riktigt lyckas göra till sin egen. Så är det också den överlägset mest kända låten på skivan. Hon reparerar skadan direkt med en suggestiv What Was It You Wanted. Och så håller det på. 

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Bettye LaVette - Worthy

Mavis Staples har fått en egen bok
The Como Mamas ger församlingen gåshud
Bob Dylan för nybörjare

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - Paradox

Neil Young + Promise Of The Real
Paradox
(Reprise/Warner)
Betyg: 2

Har ni sett filmen Paradox som Neil Young gjort i samarbete med skådespelaren, regissören, manusförfattaren (och flickvännen) Daryl Hannah? Svaret är förmodligen nej. Vill ni kasta bort 70 minuter, så visst. Kör på. Den finns på Netflix. Soundtracket då? Som en blandning av en ny skiva med kompgruppen Promise Of The Real, Neils filmmusik till Dead Man - det vill säga Neil som ensam sitter och gnisslar med en distad gitarr - och ett ljudkollage baserat på en liveversion av Cowgirl In The Sand som kallas Cowgirl Jam och håller på i över tio minuter där all sång är bortklippt. Bör möjligtvis upplevas en gång av Neil Young-nördarna. Men annars är det här ovanligt obegripligt till och med för att vara Neil Young och det säger inte lite. Här finns små fragment av låtar som kunde och borde blivit något mer.

Men men. Inledande Show Me är en fin liten bagatell i alla sina 106 sekunder. En tramporgelversion av Pochahontas är inte helt bortkastad tid. Peace Trail är en vacker sentida låt. Tolkningen av Willie Nelsons Angel Flying To Close To The Ground är härligt romantisk och sjungs av Lucas Nelson, medlem i Promise Of The Real. Efternamnets likhets med Willies är inte en slump. Resten? Tack, men nej tack.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - The Visitor

Skivrecension: Neil Young + Promise Of The Real - The Monsanto Years

Skivrecension: Neil Young - Peace Trail

Skivrecension: Neil Young - Bluenote Café