Konsertrecension: Madeleine Frey

Madeleine Frey 

Tid: Söndagen den elfte juni. 

Plats: Kafe De Luxe.

Längd: 45 minuter.

Publik: Ett trettiotal.

Bäst: Sången och musiken når både ut och in.

I april släppte Malmöbaserade Madeleine Frey sin fina debut-EP Leave My Heart Outside. I går framförde hon några av de låtarna och lite annat på Kafe De Luxes lilla restaurangscen. Även om de snygga körerna och intrikata arrangemangen från skivan skalas bort denna kväll finns hennes sångröst där och det är den som står i centrum. Att turnera med den stråkkvartett och sex personer starka kör som förekommer på skivan hade förstås blivit omständigt. Med sig har hon istället bara David Johannesson på gitarr.

Don´t Let Go inleder och den blir jazzigare live än på skiva i det avskalade formatet. Och om inte rösten skär genom glas så tar den sig igenom sorl utan problem. Där låten Quiet på skiva påminner om The Beatles Eleanor Rigby med sina huggande stråkar, blir den en jazzig svängig låt live med porlande gitarr som både skuttar och skaver. En av kvällens höjdpunkter. Troubles handlar om att göra sin egen grej. Om att, som hon säger, tuta och köra. Stillsamma och drömmande Old Souls är en ny låt som inte finns med EP:n och som ger mersmak. To Judge, som Johannesson skrivit musiken till, är också ny och börjar med ett litet funky riff. When I Called Home är sist ut. Hon ber oss lyssna på texten.  

Det är inte helt lätt att nå ut till den lilla publiken som sitter och äter, skramlar med bestick eller sitter och pratar över en öl med bekanta. Att musiken dessutom är lågmäld och låtarna håller ett lågt snittempo är inte idealt. Men ändå når duon ut och skär igenom. Hon har den sortens röst, en sån som kräver att man lyssnar. Johannessons precisa och varierade gitarrspel bidrar också till att bristen på instrument inte blir ett problem. Han utnyttjar dessutom klangen i sin halvakustiska gitarr effektivt.

Sex av Freys låtar finns på Spotify. Det sätter henne i sitsen att det är svårt att få ihop en låtlista. Men å andra sidan, de låtar hon har är bra. De nya låtarna, alltså de som är nyare än skivan som kom i april, lovar en fortsättning.

Hon ger ett lugnt och tryggt intryck, trots att hon är debutant. En artist som redan hittat hem i sitt uttryck. Hon låter, om ni ursäktar en sliten formulering, musiken tala för sig själv. Det finns något värmande och lugnande i tonen. Musik som tar plats utan att trängas. Egentligen perfekt för just det här sammanhanget: en stillsam kväll där ledigheten är befriande och inte stressande. 

Läs mer om liknande:

Konsertrecension: Agnes Mercedes

Konsertrecension: Anna Ternheim

Svensk jazz för nybörjare

Tanke och skratt med Hasse och Tage och Monica

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.

Paul McCartney 75 år

You think that people would have had enough of silly love songs
I look around me and I see it isn´t so
Some people wanna fill the world with silly love songs
And what´s wrong with that?
I would like to know
´Cause here I go again:
I love you
I love you
I love you
I love you - Silly Love Songs

Det är inte en text man ska skriva om man vill vara rockmytologiskt korrekt. Men måste man så måste man. Och är man James Paul McCartney, född den artonde juni 1942 i Liverpool, behöver man inte bry sig.

Som musiker utgjorde han en fjärdedel av The Beatles. Som låtskrivare utgjorde han ena halvan av pophistoriens mest framgångsrika duo. På sjuttiotalet bildade han The Wings som efter hand blev allt större för att under sina sista år börja radera några av The Beatles rekord. Ingen annan artist/låtskrivare har haft större kommersiella framgångar. Fråga Guiness Rekordbok. Än idag kan James Paul McCartney sälja ut en arena på rekordtid bara genom att hosta. En låt behöver inte vara bra för att den blir en hit, men lite imponerad kan man ändå kosta på sig att bli av en man som kan stoltsera med fler än 70 guldskivor och en sammanlagd försäljning som ligger någonstans runt 1,5 miljarder skivor.

Men det var inte statistik inlägget skulle handla om. Musik är viktigare än så. Framför allt är det roligare än. Dessutom är det ett väl etablerat faktum att man aldrig har kunnat plocka någon poäng med att svara Paul McCartney på frågan ”vad lyssnar du mest på just nu?”. Statistiken gör inte saken bättre. Det är alltid bättre att hylla obskyra artister som bara tre personer känner till. Mycket kan sägas om McCartney, men obskyr är han knappast.

Och genom att till synes alltid sjunga om kärlek gör han också ett ställningstagande. Han har förvisso sjungit om annat också. Låten Give Ireland Back To The Irish måste sägas vara politisk, BBC förbjöd den, och även en sån sak som Freedom var i samma riktning – om än tyvärr utan några andra kvaliteter. Han har också sjungit om djurens rättigheter. Men det är ändå som composer of melodic love-songs and member of The Beatles som han kommer att bli ihågkommen. Å andra sidan, medlem av The Beatles är ett ganska bra eftermäle för en musiker.

Även om det är som kompositör av Yesterday, Michelle, Hey Jude och Let It Be han lär bli ihågkommen var det han som låg bakom även kakafonin Helter Skelter, de mystiska bandslingorna på Tomorrow Never Knows och som var först med att att uppskatta avantgarde i bandet. Han träffade det tyska gökboet Stockhausen när kollegan John Lennon ännu menade att avantgarde is French for shit (och George Harrison skämtade om avant gard a clue). McCartney planerade till och med en soloskiva med experimentell elektronisk musik som han skulle kalla McCartney Goes Too Far, men den blev tack och lov/tyvärr aldrig av.

Några av de soloskivor som sågades av kritiker när de släpptes anses nu vara borttappade mästerverk och har de senaste åren kommit i påkostade återutgivningar med bonusskivor och DVDer. McCartney har de senaste tio åren långsamt börjat få det erkännande som han inte fick under sjuttio- och åttiotalet.

Hans konstintresse gav upphov till Sgt Pepper Peppers Lonely Hearts Club Band-omslaget och antitesen The White Album. Hans kärlek för den belgiske surrealisten René Magritte (1898-1967) gav upphov till skivbolagsnamnet Apple.

2005 släppte han albumet Chaos And Creation In The Back Yard som har börjat visa sig vara en av de bästa skivor han gjort. En skiva som faktiskt är där uppe med tidigare underskattade Ram och McCartney II. Run Devil Run var en förvånansvärt pigg coverskiva och tidigare i år hyllade han den jazz han växte upp med på Kisses On The Bottom. New blandade klassisk McCartney med nya influenser på ett lyckat sätt. Samma sak med hans senaste skiva Egypt Station. Något direkt dåligt har han faktiskt inte gjort sedan 1993. Eller kanske 2001. Men det är nitton år sedan. Hur många idoler har inte hunnit komma och gå under den tiden? Han har slutat vara den trötta gubbe han - med all rätt - länge avfärdades som.

Han har under de senaste turnéerna dessutom rest med ett av de bästa banden han jobbat med. De har rent av spelat ihop i mer än tjugo år, längre än både The Beatles och The Wings höll ihop. Tyngden i låtar som Jet och Flaming Pie har framträtt tydligt och lyft låtarna ytterligare. Han har också blivit bra på att gräva fram lite mer udda låtar. Senast han spelade i Sverige fanns Tempory Secretary med i låtlistan. Men visst skulle han gärna få gräva djupare, även om fler onekligen vill höra Hey Jude än Tomorrow.

Den där evigt leende mannen med ena tummen i vädret kanske inte är fullt så ytlig och uträknad som kritikerna länge påstod. En sentida låt som New visar att han har en unik känsla för melodier. Ingen annan nu levande låtskrivare kunde skrivit den.

Förresten, även om det skulle visa sig att han är så löjlig som belackarna hävdar, om det nu verkligen är så att han bara skriver en massa löjliga kärlekslåtar - vad är det egentligen för fel med det? Det skulle jag vilja veta.

Läs mer om Paul McCartney:

Paul McCartney för nybörjare (den här listan håller jag inte längre med om...)

Skivrecension: Paul McCartney - New

Skivrecension: Paul McCartney - McCartney II
Ett försök till alternativ topplista över The Beatles bästa låtar