Konsertrecension: Madeleine Frey
Madeleine Frey
Tid: Söndagen den elfte juni.
Plats: Kafe De Luxe.
Längd: 45 minuter.
Publik: Ett trettiotal.
Bäst: Sången och musiken når både ut och in.
I april släppte Malmöbaserade Madeleine Frey sin fina
debut-EP Leave My Heart Outside. I går framförde hon några av de låtarna och
lite annat på Kafe De Luxes lilla restaurangscen. Även om de snygga körerna och
intrikata arrangemangen från skivan skalas bort denna kväll finns hennes
sångröst där och det är den som står i centrum. Att turnera med den
stråkkvartett och sex personer starka kör som förekommer på skivan hade förstås
blivit omständigt. Med sig har hon istället bara David Johannesson på gitarr.
Don´t Let Go inleder och den blir jazzigare live än på skiva
i det avskalade formatet. Och om inte rösten skär genom glas så tar den
sig igenom sorl utan problem. Där låten Quiet på skiva påminner om The
Beatles
Eleanor Rigby med sina huggande stråkar, blir den en jazzig svängig låt
live
med porlande gitarr som både skuttar och skaver. En av kvällens
höjdpunkter. Troubles handlar om att göra sin egen grej. Om att, som hon
säger,
tuta och köra. Stillsamma och drömmande Old Souls är en ny låt som inte
finns
med EP:n och som ger mersmak. To Judge, som Johannesson skrivit musiken
till,
är också ny och börjar med ett litet funky riff. When I Called Home är
sist ut.
Hon ber oss lyssna på texten.
Det är inte helt lätt att nå ut till den lilla publiken som
sitter och äter, skramlar med bestick eller sitter och pratar över en öl med
bekanta. Att musiken dessutom är lågmäld och låtarna håller ett lågt snittempo
är inte idealt. Men ändå når duon ut och skär igenom. Hon har den sortens röst,
en sån som kräver att man lyssnar. Johannessons precisa och varierade gitarrspel
bidrar också till att bristen på instrument inte blir ett problem. Han
utnyttjar dessutom klangen i sin halvakustiska gitarr effektivt.
Sex av Freys låtar finns på Spotify. Det sätter henne i
sitsen att det är svårt att få ihop en låtlista. Men å andra sidan, de låtar
hon har är bra. De nya låtarna, alltså de som är nyare än skivan som kom i
april, lovar en fortsättning.
Hon ger ett lugnt och tryggt intryck, trots att hon är
debutant. En artist som redan hittat hem i sitt uttryck. Hon låter, om ni
ursäktar en sliten formulering, musiken tala för sig själv. Det finns något
värmande och lugnande i tonen. Musik som tar plats utan att trängas. Egentligen
perfekt för just det här sammanhanget: en stillsam kväll där ledigheten är
befriande och inte stressande.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida