Brian Wilson ler igen

Det här är inte det första inlägget jag skriver om Brian Wilson och The Beach Boys, det är med all sannolikhet inte heller det sista. Den här gången motiverar jag mig med att jag sett dokumentären Beautiful Dreamer som handlar om skivan SMiLE och dess uppgång, fall och återuppståndelse. Det är samtidigt berättelsen om Brians uppgång, fall och återuppståndelse.

Filmen var ändå inte fullt så sorglig som man kunde tro. Den handlar trots allt om en man som ansågs vara pophistoriens största geni (1966) för att bara ett år senare ha förlorat allt till psykiska problem, skivbolag och ett band som inte längre förstod vad han höll på med. Den fina gamla klyschan med geniet som är före sin tid sitter förstås som handen i handsken. Skivan lades på hyllan, Brian gick och lade sig i sängen.

Det tog nästan 40 år innan SMiLE slutligen såg dagens ljus. Nästan lika lång tid tog för Brian själv att komma tillbaka. Förvisso gjorde han en handfull comebacker under resans gång, men då var det oftast andra som styrde. Jag säger inte att Brian numera är frisk och har blivit vän med surfarna på loftet- men han verkar må bättre än han gjort på väldigt länge och han har människor runt sig som tycker om honom.

Beautiful Dreamer är ibland smärtsam, men här finns också roliga scener. Som när bandet sjunger sina hjärtan ur sig under acapellainledningen Our Prayer och Brian blir tillfrågad hur han tycker det låter. Svaret blir ett kort so so.

Filmen slutar i triumf med att SMiLE-turnén inleds i London. Bara en sådan sak som att han faktiskt klarar av att turnéra och ställa - eller i alla fall sätta - sig på en scen får publiken att jubla. Musiken som sedan följer är värd varenda tår som faller.

Med tanke på att den följande turnén möttes av utsålda lokaler och jublande fans var den än visade sig är det kul att konstatera att Brian faktiskt inte var fel ute - vilket många andra hävdade - när han började planera sin teenage symphony to God på höjden av sin skaparförmåga i mitten av sextiotalet.

Brian Douglas Wilson hade faktiskt helt rätt, han var bara fyrtio år för tidig. Vi är ikapp nu.

Dagens låt är Surf´s Up av Brian Wilson.

PS. Tack till Nicklas DS.

Vaknade upp i morse, skaffade ett vapen

Vad ska man säga? Få tv-serier har tagit sig så långt in i mitt hjärta som Sopranos. Nu börjar den sista säsongen i USA. Sen är det slut. Å ena sidan vill jag att SVT ska börja sända NU - å andra sidan vill jag inte att det ska ta slut. Rent tv-serie-mässigt är det nog det mest nervpirrande jag varit med om sedan Seinfeld sa god natt. Där gjorde förvisso Larry David ett farvälavsnitt så cyniskt att ingen gillade det. Detta till skillnad från t ex M*A*S*H och Homicide där allt pluttades till i överkant. Den tredje vägen är väl att göra som Simpsons och bara fortsätta och låtsas som att folk fortfarande skrattar.

Frågan är vilken av dessa vägar Sopranos-geniet David Chase ska välja. Ska han ta livet av alla i en shoot out eller blir det gemensam strandvilla i LA? Får Silvio Dante spel och gör en Scarface på kontoret eller flyttar Toni och Carmela till en stuga i Dalarna, fiskar lax och lyssnar på Dean Martin till solen går ner, upp och ner igen?

Jag vill veta, men jag vill inte att det ska ta slut.

Hur det än går kommer jag sakna de psykotiska italienarna, deras träningsoveraller, cigarrer och matorgier. Och ingen kommer någonsin säga fuck lika snyggt som Paulie.

Dagens låt är Rehab av Amy Winehouse.

Först var det en vecka - sen blev det en helg

Förra veckan var jobbig, men helgen var desto bättre. Det enda egentliga bakslaget var den danska fissenapen som blev lite jobbig i längden. Å andra sidan - pölse utan fissenap är inte pölse.

Cindy Sherman-utställningen på Louisiana var tänkvärd och intressant. Jag drogs mer och mer in i hennes värld efter hand som bilderna passerade. Det är ett imponerande arbete hon har lagt ner. Särskilt bilderna som skulle föreställa stillbilder från filmer var intressanta. De ser ut som vilka ögonblicksbilder som helst, men man vet att de är poserade och att det inte finns någon sammanhang - de fångar inte bara en plötsligt rörelse, inte bara ett ögonblick. De är poserade från början till slut. Jag är förtjust i konceptet. Den kinesiska utställningen var också intressant. Maos skugga över landet är större än vad vi i väst kan förstå. Om en svensk konstutställning åkte till Kina skulle väl inte Per-Albin Hansson förekomma i vart och vartannat verk? (Ingen jämförelse mellan dem i övrigt, förutom att de var skåningar bägge två.)

Tyvärr kom vi till Köpenhamn lite väl sent, affärerna hade redan börjat stänga. Hann i alla fall med kebabrulle, pölse, glass, pölse, kinamat och pölse. Och Köpenhamn är en trevlig stad att vara i, särskilt under en klarblå vårhimmel. Dessutom köpte jag en Tintin-kalender. Bara en sån sak.

Den 1:a april var det tjugo år sedan min morbror gick bort. Han blev lika gammal som jag är nu, några månader över 29 år. Ibland känns det som det var igår mamma hämtade mig i skolan, ibland känns det som om det hände i ett tidigare liv. Jag har insett att jag aldrig kommer kunna lägga det bakom mig, men jag har lärt mig leva med det. Hans frånvaro är fortfarande väldigt närvarande. Egentligen skulle jag skrivit ett längre inlägg om det här, men han hade tyckt jag skulle hitta på något roligt istället. Så får det bli.

Förresten. Jag har läst ut Palin. Firade med en Snickers.

Och man vet att man är på en liten ort när den enda pizzerian är lunchstängd.

Dagens låt är Protection av Massive Attack och Tracey Thorn.