Fula Fula Ord: Nisse Hellberg som vanligt bättre än vanligt

Nisse Hellberg. Foto: Magnus Mosén/SR Kristianstad

Plats: Växjö teater.
När: Fredagen den 4.
Publik: Full parkett och halvfull balkong.
Längd: 90 minuter.
Bäst: Det mesta.
Sämst: Sittande publik och rock´n´roll?
Saknade mest: Något från Xtrem. Eller En Man För Varje Öppet Hak.

Få musikstilar kräver samma precision som rock´n´roll. Med för mycket tyngd åt ena hållet blir det dansband och med för mycket tyngd åt andra hållet blir det stelbent gubbrock. Efter mer än 30 år i det magiska gungets tjänst vet Nisse Hellberg vad han håller på med. När han dessutom backas av bandet Helltones blir det såhärtajt. Allt låter barnsligt enkelt och det är lätt att missa hur skickliga de är. Det där kan väl vem som helst spela, hör man ibland folk säga om rock´n´roll. Men så är det inte. Nu får vi för första gången i solosammanhang också lite Wilmer X-låtar. Fick sommarens återförening Hellberg att återupptäcka de första 25 åren av karriären? Även solo blir det nu, som på senaste skivan Flod Av Eld, mer ´n´roll än abilly. Det låter, tja, sexigare. En Stad Som Aldrig Vaknar, Jag Är En Skakad Man (jäklar vilket gung!) och Nån Måste Få Jobbet Gjort är så bra att jag får tårar i ögonen. Pil Av Silver visar att Nisse förstår den i Sverige missförstådda countryn och inte bara ser det som en rolig hatt att testa framför spegeln.

Hellberg och gitarristen Janne Lindén (ni missade väl inte hans slidegitarr i Bok I Retur?) är så samspelade att det är svårt att höra var den ena slutar och andra börjar. När det gäller att fixa sväng och driva låtarna framåt är de omutliga. När det gäller att spela wack-wack-wack eller fopp-fopp-fopp har Hellberg en precision och ett drag som kan mäta sig med likaledes underskattade Malcolm Young i AC/DC. Trummisen Marcus Källström och Affe Östlund på ståbas är bitvis ettriga som flugor på vad nu flugor gillar. Man dansar snart sittandes. Nisse tröstar oss med att han i Finland spelat för liggande publik. Publiken är annars något äldre än Wilmer X-diton, för att inte nämna nyktrare. Det är också tacksamt enkelt att avgöra vilka låtar som legat på Svensktoppen: söta små sextioplus-tanter börjar plötsligt klappa som om det inte fanns någon morgondag.

Rock, rock´n´roll, rockabilly, country och blues bjuds, allt serverat med samma fingertoppskänsla. Allt också med uppenbart genuin spelglädje. Dessutom med texter som har hjärta utan att bli smet, glimten i ögat utan att bli trams och tyngd utan att bli predikande. Frågan är om någon i Sverige gör den här musiken bättre. Och svaret är nej.