Du har väl inte glömt att Fletch fyller 26 år i år?

Det är lätt att underskatta människor som har den svåra förmågan att locka fram det barnsliga och förlösande skrattet i oss. Om jag ska lista de roligaste filmerna faller valet på: Life Of Brian, Some Like It Hot, Moderna Tider, Picassos Äventyr, Dr Strangelove, The Rutles – All You Need Is Cash, Anchorman, Spinal Tap och Fletch. Av dessa kan Life Of Brian, Dr Strangelove, Moderna Tider och Picassos Äventyr sägas vara filmer som pendlar mellan trams och insikt, det finns – i alla fall ibland - ett seriöst budskap i skrattet. Det finns ingenting allvarligare än humor, har Hasse Alfredson sagt. Some Like It Hot har förvisso ingen politisk underton men är fulländad till formen och erbjuder filmisk njutning. Filmens regissör Billy Wilder gjorde dessutom den minst lika briljanta The Apartment och har sammanlagt en handfull klassiker på sitt samvete. The Rutles – All You Need Is Cash är satir och driver med dokumentärfilmsformen.

Den onda gurkan i den här salladen är Fletch. Hela filmen är egentligen bara en orgie i dåliga ordvitsar, obegripliga skämt och infantila namn - vad sägs om Dr Rosenpenis? Här finns lite romantik och den bästa vattenbuffelrelaterade flörten någonsin. Ska man titta ännu närmare kan man förvisso påpeka att det även finns en deckarhistoria i bakgrunden. En förvånansvärt smart sådan, dessutom. Men det är den kriminellt underskattade Chevy Chase och hans skämt som plockar hem föreställningen. Chase har numera trillat lite vid sidan när man pratar om sjuttio- och åttiotalskomik. Av de gamla Saturday Night Love-kompisarna är Steve Martin firad författare (vi låtsas inte om hans senaste filmer) och Bill Murray upplever en andra vår som började med Lost In Translation. Men var tog Chevy vägen? Han har fått ett uppsving med komediserien Community som är en framgång, men tyvärr inte särskilt kul.

Hans lågmält subtila humor är en bristvara i dagens amerikanska komedi. Se bara hans insats i den smått geniala videon till Paul Simons låt You Can Call Me Al från 1986. Chase sitter i stort sett bara på en stol och mimar texten. Ändå är det omöjligt att inte titta på honom. Amerikanska komiker tillhör ofta den skolan som tror att allt blir roligt om man skriker högt och svär mycket. Chevy är raka motsatsen. Med sitt nollställda ansikte, han har aldrig gjort mer än höjt ett ögonbryn åt gången, slänger han ofta ur sig sina skämt lite i förbifarten medan hans motspelare håller på att avsluta en replik. När han i Fletch har maskerat sig som Mr Poon och lyssnar på en utläggning av en flygbolagschef kommenterar Chase knappt hörbart must be that damn pederast Hanrahan.

När han i filmens början klär ut sig till läkare och går till ett sjukhus för att studera filen tillhörande Alan Stanwyck som hyrt Fletch för att mörda honom (målet är förstås att ta reda på varför någon hyr en mördare och skickar honom på sig själv) kallar han sig för Dr Rosenpenis. När sköterskan inte uppfattar namnet första gången ändrar han till Dr Rosenrosen och när han tvingas upprepa det ännu en gång förkortar han det till enbart Dr Rosen. Efter att slutligen ha lyckats ta sig in på sjukhuset tvingas han hjälpa till vid en obduktion och svimmar. Han vaknar och förklarar svimningen med I thought it was my brother. Han frågar sköterskan where am I?. När hon svarar in the record-room (arkivet), säger han oh, can I have the Beatles white-album, please?. Fletch går senare till sin klients doktor och ställer frågor. Nu låtsas han vara en bekant under namnet mr Babar. Diskussionen om den gamla mosterns tragiska bortgång går inte att göra rättvisa i skriven form. Den måste ses och höras.

Jag vet inte vad det är som gör att jag skrattar. Humor är omöjligt att analysera. Det kanske är poängen att man tas med garden nere utan att kunna förklara vad som är kul. Det finns några få hörn av det mänskliga medvetandet som inte är kartlagt och förklarat. Humor, kärlek och konst är några av dem. Jag kan omöjligt förklara varför jag skrattar åt Monty Python, men inte åt Stefan & Krister. Skillnaden är förstås att jag tycker att Monty Python är roliga. Men varför? Jag är inte säker på att jag vill veta. Jag vet bara att Fletch är en av de roligaste filmerna jag sett. Helt utan något som helst budskap, förutom att man inte ska bråka med madrasspolisen eller titta på för många bröllopsfoton, går Chevy runt i dåliga förklädnader och drar dåliga vitsar. Det är fullständigt lysande.

Kanske tappade Chase sin karriär med att välja fel filmer, kanske var det valet av Colombias finest. När han valde Fletch valde han i alla fall rätt. Det är inte den enda bra filmen Chevy Chase har gjort, men det är den bästa. 96 minuter kvalitativt trams. Inte en enda pretention någonstans.

Och trots att det alltså har gått 26 år känns inte skämten åldrade. Men det kan bero på att de var hopplösa redan då.


- Are you a cop?
- As far as you know.

Se videon till You Can Call Me Al:



Mer om liknande:

Läs biografin I`m Chevy Chase And You´re Not

Will Ferrell är en värdig arvtagare till Chase

Woody Allen skrev dagbok under arbetet med Vicky, Chrstina, Barcelona

The Trip - för vänner av engelsk humor

Monty Python har också ett jubileum i år - 42 år

Den här dokumentären om Mony Python gick nyligen i repris på SVT

Michael Palins dagböcker från Python-åren finns utgivna

Du har väl inte missat Michael Palin och Terry Jones serie Ripping Yarns?

Seinfeld återförenas i Curb Your Enthusiasm/Simma Lugnt, Larry

Black Adder/Svarte Orm är ständigt inaktuell

Boktips: Charlie Chaplin - My Autobiography

Spinal Tap återförenas ibland

Mer om The Beatles och The White Album

Stor humor ligger ofta i små detaljer