Fula Fula Ord: Eva Dozzis andra roman Pick Up nu som pocket

En cynisk skildring av moderna könsroller och män som försöker hantera sin halva – och den andra. En vacker skildring av den lika omöjliga som självklara kärleken. Människor som tvingar sig själva att bli vuxna. Människor som inte inser att de borde tvinga sig själva att bli vuxna. Om Eva Dozzi inte skrev med sådan språklig precision skulle Pick Up kunna bli en tung bok även till formen, men jag sträckläser.

Pelle Svärds relation till kvinnor är inte enkel. Han har fyllt trettio men vet inte hur man närmar sig, hur man pratar, hur man beter sig. När han kommer i kontakt med Charismatic Seduction, en förening som gör män (läs “män”) av osäkra killar – och här snackar vi den sortens män som använder Slitz som bibel, anammar han deras regelverk och visar sig ha talang.

Redan författarens debutroman Jävla John, för övrigt en av de bästa svenska debutromaner jag läst, visade upp en ytterst stilsäker penna med samma flyt i språket som har gjort t ex Nick Hornby till en världsangelägenhet. Pick Up besitter samma kvaliteér. Tyngden ligger inte i formen, utan i innehållet. Har man något att berätta behöver man inte krångla till det. Och något att berätta har onekligen Dozzi.

Men hon gör det inte enkelt för sig i sin andra bok. Det skulle kunnat bli en enda orgie i stereotypa karaktärer och förutsägbara intriger. Karaktärerna är högst levande och man känner för dem, i vissa fall även om man inte vill. Illusionen hon skapar håller hela vägen, kanske för att den ligger så nära en möjlig verklighet, och inte ens den sensemoral som växer fram stör. Moralkakan uteblir, Eva dömer ingen. Hon skildrar bara, både genom skratt och tårar. Jag var tvungen att ställa några frågor.

Hur valde du ämnet? Var dessa “föreningar” något du snubblade över eller var det verkligheten som kom ikapp en idé du redan hade?

Jag snubblade över en artikel i Svenskan och googlade sedan på de här seductionsajterna varvid håret raknade. I samma veva hörde jag en dokumentär i P1 om en “Pelle”-liknande kille som var helt frälst på pick-up, och kände att detta måste jag skriva om. En satir …. fast jag insåg att det skulle vara svårt att parodiera några som redan är så parodiska.

Med komediserier som t ex The Office och Curb Your Enthusiasm har det vuxit fram en form av komedi där man ibland inte vet om man vågar skratta eller borde gömma huvudet i kudden. I Pick Up finns ett flertal scener där man inte heller vet vilken väg man ska gå. Komedin och tragedin tangerar varandra. Hur medveten är du om den här balansgången när du skriver och hur får du läsaren att – förhoppningsvis – välja den känslomässiga sida du vill?

Jag vet inte om jag vill styra läsaren i någon viss riktning. Det beror ju på vad de själva har med sig. Jag älskar ju dessa tv-serier (också Extras som är i samma anda, liksom Mia & Klara och Sarah Silverman) och är förtjust i den här pinsamhetshumorn. Jag gillar väl att vrida mig i plågor i en kudde och att få läsarna att göra likadant, he he. Jag tror att man reagerar så starkt eftersom det komiska och det tragiska faktiskt ofta tangerar varandra i verkliga livet. Man vill gråta men ser samtidigt det hejdlöst roliga i situationen – iallafall efteråt. Vi har t ex bott i sommarstugan denna vinter och du skulle ha sett vissa scener i snöstorm på torrdasset när det var -25.

Eftersom det finns ett klart genusperspektiv i boken är en fråga oundviklig – tror du boken bedömts annorlunda om den varit skriven av en man?

Ja! Absolut. Allt bedöms annorlunda om man är man. Om jag varit man kanske folk hade jämfört mig med Nick Hornby eller någon annan humorist. Nu kan jag avfärdas som chick-lit (fast det är dick-lit) – eller som med Jävla John där vissa recensenter på allvar ansåg att det är “fan-fiction” – författarens drömmar om att ligga med John Lennon! Man vet inte om man ska skratta eller gråta där heller. Det är alltid lättare för en man att bli tagen på allvar och få respektfullt bemötande av t ex recensenter. Eller så ska man vara en jätteung, genialisk och svår brud. Helst också snygg.

Du nämnde Nick Hornby. Finns det några samtida författare du känner släktskap med?

Ja, honom (särskilt Om En Pojke och High Fidelity, och så finns det en scen i A Long Way Down (Fallhöjd) som jag skrattade åt så att jag höll på att kvävas i min baden-badenstol). Han är rolig och djup på samma gång. Jag är också en fan av Katarina Mazetti, några av hennes böcker är mycket bra. Grabben I Graven Bredvid är ett modernt, komiskt mästerverk anser jag (bra mycket bättre än filmen). Hon har också djup bakom stor komik, men de senaste två är inte lika bra. Jag har blivit jämförd med Ben Elton också, och de två jag har läst är jävligt kul, t ex Pop Corn, Hollywoodsatir om en Tarantino-liknande, vålddyrkande regissör som får smaka på sin egen medicin. PO Enquist är faktiskt en stor humorist i sina bästa stunder!

Men Sjöwall-Wahlöö är nog de som påverkat mig mest – jag läste deras dekalog om och om igen, började läsa dem redan som tolvåring 1969 då de fortfarande kom ut en gång om året och man fick vänta otåligt på nästa bok. Jag älskar deras stil, att blanda högt och lågt, komik med gravallvar, politiskt engagemang med närmast slapstick. Bra miljö, atmosfär, personteckning. Men även de ballade ur på slutet och blev tristare, mer pamflettartade. Sen är ju kvinnosynen hårresande märker man när man läser om dem. Även i Ed McBain (den idealiska kvinnan är underskön och stum! … kvinnor beskrivs genomgående som objekt … osv). Men det är den ju i de flesta äldre böcker, man får försöka överse. Jag läste en hel del Philip Roth som yngre och inspirerades, men honom och hans manliga/judiska amerikanska sexualångest orkar jag definitivt inte med nu.

Rent språkligt är du väldigt formsäker, trots att detta bara är dina andra roman. Är du en naturbegåvning eller ligger många års oläst skrivande i lådorna hemma?

Jag är en naturbegåvning. Språk ligger för mig, och jag har alltid läst kopiöst mycket. Kan inte leva om jag inte har en bok på gång. Men visst har jag alltid skrivit … dagböcker, sångtexter, sketcher, noveller. Jag påbörjade en roman för tio år sedan som jag inte hann fullfölja. Men Jävla John var det första jag försökte få publicerat.

Du har ett imponerande CV uppradat på bokens innerflik. Vad ska du ska bli när du blir stor?

Ha ha ha! Ja, jag har haft en oherrans massa skit- och slitjobb längs vägen (även diskare, och sånt som inte står där) och det är jag glad för! Det är just detta: erfarenheterna, själva livet (och läsandet, läsandet, läsandet) som är författarens utbildning. Jag har varit djupt föraktad som springschas och köksbiträde och även respekterad som chef. Jag tror det ger perspektiv och insikt i olika aspekter av vad det är att vara människa. Men svaret på frågan är: jag har alltid velat bli författare och i många år tänkte jag att om jag inte får ge ut åtminstone en bok innan jag dör så är mitt liv förspillt. Lite fånigt, men så är det. Nu väntar jag bara på att börja sälja utav helvete så att jag slipper ekonomisk ångest. Att få göra filmmanus av Pick Up vore också fint!

Läs mer om liknande:

Författarens debutroman Jävla John rekommenderas också

Värmande boktips för ljumma vårkvällar

Ed McBains polisserie imponerar

Ena halvan av Sjöwall/Wahlöö

Curb Your Enthusiasm rekommenderas

Philip Normans Beatlesbiografi Shout borde nämnas

En annan bra bok om John Lennon

The Beatles alternativa Topp 10

Fler musikbiografier, någon?

Fler historieböcker

John fortsätter tjäna pengar