Fula Fula Ord: Tanke och skratt med Hasse & Tage & Monica

Om Hasse Alfredson och Tage Danielsson skriver en text och Monica Zetterlund sjunger den är man nog så nära toppen man kan komma i Sverige. När de dessutom gör det till melodin från As Time Goes By är det bäst att hålla i sig, för då kan man blanda in Ingrid Bergman också (det ska vi inte, men jag vill ändå nämna henne).

Satir är en svår konst, för den kräver intelligens av både den som skriver – hur långt vågar man gå: ska man vara tydlig eller subtil? – och den kräver intelligens av den som lyssnar eller läser – om man inte förstår satiren får budskapet omvänd funktion. Jag vill inte påstå att jag är lika smart som Hasse & Tage, tyvärr, men jag förstod redan första gången jag hörde Men Tiden Går att den drev med en förenklad världsbild, tydliga gränser mellan svart och vitt, gott och ont. Inga nyanser förutom hjälte och skurk. Sådan retorik fungerar förstås inte på vuxna människor. Hasse och Tage litade på publiken. De börjar med att hylla nostalgin, samma nostalgifunktion de numera själva fyller med sina böcker, revyer, filmer och texter, men sedan får vi snabbt se baksidan.

Och Ingrid Bergman log rart
Och ömt mot Humphrey Bogart
I vit tropik-kavaj
I baren drog en pianist
As Time Goes By

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god da
Så enkelt allting var

Jag såg nyligen filmen Sergeant York med Gary Cooper i huvudrollen, på tal om detta – pinsamt nog regisserad av gamla favoriten Howard Hawks. Den utspelas under första världskriget. Cooper är en försupen slashas i den amerikanska södern som finner gud, blir nykter, lär sig bibeln utantill, krigsvägrar, I reckon the good book say it´s wrong to kill, men åker ändå till Europa. Gud har förstås inget emot att man krigar för att de goda ska segra (det är egentligen bara, grovt räknat, när man dödar hederliga vita amerikaner som gud blir lite sur).

Baserad på en verklig historia, står det i förtexterna. Exakt HUR mycket den är baserad på verkligheten framgår inte. Man får heller inte veta på vems tolkning av verkligheten den är baserad. Men, det måste medges, lite imponerad blir man ju när en man lyckas tillfångata hela tyskarnas västfront på egen hand. Och är det inte tyskar så är det ryssar eller indianer.

Sheriffer var så snygga
Och ryssar var så stygga
Mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
As Time Goes By

John Wayne var allas vän
En riktig man bland män
Med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
Med tiden går

Jag hoppas, och tror kanske till och med, att det finns en större medvetenhet idag. Att vi har gått från svart-vitt till färgseende, men ibland undrar man. Det kanske inte är så illa som det verkar. För det är oftast de som tror och påstår sig veta som hörs mest. De som tar de enklaste lösningarna, de som väljer detaljerna som passar deras argument och blundar för helheten: de har en tendens att få uppmärksamhet.

En guling var en guling
En elak liten fuling
Mot honom sköt de prick
Bob Hope var alltid väldigt kvick
Men tiden gick

För fred och frihet
Drog de ut i fält
Och som en tomte smila Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Det är inte något fel på enkla lösningar i sig, men när det sker på bekostnad av nyanserna kan det bli farligt. När nostalgin lägger sitt rosaskimmer över vad som egentligen hände, när allt var bättre förr. Allt kan omöjligt varit bättre förr. Vissa saker var förmodligen bättre förr, vissa saker är som allra bäst just nu, vissa saker kommer vara som bäst i en okänd morgondag.

En sak är jag däremot säker på. Ingrid Bergman log rart, även om det är möjligt att hon gjorde det bara för att det rimmar med Bogart.

Monica log förresten lika rart hon, särskilt när hon jobbade med Hasse & Tage.

Jag förstår henne.