Fula Fula Ord: Charlie Parker lever fortfarande

Med jämna mellanrum dyker det upp en artist eller grupp som målar om musikkartan för all framtid. Jazzsaxofonisten Charlie Parker var en sådan artist. Född och uppväxt i Kansas City blev han en del av stadens musikscen, även om han i början hade svårt att bli insläppt på de ställen han spelade på. Han var knappt tonåring bliven och medans hans mamma jobbade på nätterna smög han själv ut ur huset. Som musiker gick han från att vara yngst och något av en maskot, ibland utskrattad när hans fingrar inte hann med det hans hjärna formulerade, till att så småningom skriva ett eget kapitel. Han lärde sig bemästra musiken både tekniskt och känslomässigt. Född 1920 tog han sig under de sena tonåren till New York och knappt tjugo år fyllda var han kärnan i den krets som lade grunden till det som vi känner som bebop.

Tillsammans med bl a trumpetaren Dizzy Gillespie, basisten Charles Mingus, gitarristen Charlie Christian, pianisten Thelonius Monk och trummisen Kenny Clarke lade han grunden för en musik som gamlingarna, de äldre jazzarna, inte kunde spela. Bebopmusikerna ville inte spela underhållning för dansande ungdomar. De ville skapa konst för folk som satt ner och verkligen lyssnade på musiken.

Detta var ett klart ställningstagande mot den swingjazz, med klarinettisten Benny Goodman - kallad The King Of Swing - i spetsen, som varit den stora trenden under de föregående tio åren. Trots detta var Goodman tillsammans med saxofonisten Coleman Hawkins stora fans. I stället för storband skalade beboparna nu ner banden till sax, trumpet, piano, bas och trummor. Istället för exakta arrangemang och ensemble improviserade man utifrån solon. Reaktionen lät inte vänta på sig. Kritikerna menade att det inte var riktig musik, att det bara lät be och bop. Men den lilla trogna skaran lät sig inte nedslås.

Charlie Parker visade tidigt tydliga tecken inte bara på stor musikalisk kapacitet, utan även på att vara en humörmänniska. Han pendlade mellan omtanke och vresighet, stillhet och utbrott. Delar av hans svängningar berodde på att han redan vid femton års ålder började använda heroin efter att ha blivit beroende av smärtstillande under en längre tid på sjukhus efter en bilolycka. Hans humör kom snabbt att baseras på om han fått sitt dagliga behov tillfredsställt eller inte. I efterhand har det spekulerats i om han led av schizofreni och om drogerna i så fall var det enda som kunde kontrollera rösterna han hörde.

1946 arresterades han iförd endast strumpor i en hotellobby i Kalifornien efter att ha satt eld på sitt rum. Han spenderade de följande sex månaderna på mentalsjukhus, sysslade mycket med trädgårdsskötsel och spelade även i fängelsebandet. Han lär stolt ha konstaterat att han var den bäste musikern i bandet. Utsläppt igen var han drogfri, i bättre form både mentalt, fysiskt och musikaliskt än på länge, men tyvärr var han snabbt tillbaka i gamla ovanor. Ännu ett bevis på hans allt-eller-inget personlighet var också att en av hans första bedrifter som nybliven fri man var att vinna en pizzaätartävling.

Tillbaka i New York satte han ihop ett nytt band. Under Parkers frånvaro hade hans anseende stigit och han ansågs nu vara den främste inom bebopen. Själv sägs han ha retat sig på att hans kollega Dizzy var känd för en större (läs: vit) publik. Denne var mer social och utåtriktad, log oftare och hade inga problem att bjuda upp till show. Om Parker pratade med publiken var det ofta tillrättavisningar eller för de flesta obegripliga skämt. Men de som visste, Dizzy själv var en av dem, var överens om att det var Charlie som var både hjärna och hjärta bakom den framväxande musikscenen.

Så länge man är hippast i stan kan man vara excentrisk. Folk är också beredda att ha överseende med att man dyker upp försenad, inte är i skick att spela eller, vilket också förekom och blev allt vanligare, inte dök upp alls. Nya och yngre musiker, som hade samma förhållande till Parkers musik som han själv haft till Benny Goodmans, började se honom både som en stilbildare och föredetting på dekis.

Musikindustrin som vi känner den var inte uppfunnen ännu. Parker spelade in för en rad skivbolag, bl a Savoy, Debut, Dial och Mercury. Under femtiotalet blev det också vanligare att han gjorde nya inspelningar av sina gamla nummer. Dessa nyinspelningar anses ofta vara av lägre konstnärlig klass än originalen.

Parkers liv pendlade mellan kortare perioder när saker tycktes vara i ordning och längre, efter hand allt vanligare perioder, när han tycktes befann sig i fritt fall. Han var i perioder också hemlös och hade konstant brist på pengar. Mindre talangfulla musiker som inte spelade lika konstnärligt utmanande musik hade det ofta betydligt bättre ställt. Hösten 1950 spelade han i Sverige. Här, liksom i Frankrike, hade han redan den status och respekt han först senare skulle få i sitt hemland. Han spelade inför en påläst publik och jammade med några av de stora svenska jazzmusikerna, bl a Hasse & Tage-bekanta Gunnar Svensson. I Frankrike försökte vänner övertala honom att flytta till Europa. Här skulle han kunna slappna av och slippa fördomar - både musikaliska och rasistiska.

Men så blev det inte. 1950 anses av många vara det sista bra året i Parkers musikaliska gärning. Hans drogmissbruk hade kontrollerat honom sedan hans tonår och under de perioder han slutade med heroin drack han kraftigt. Det har sagts att han var bättre på att hantera heroinet än spriten, men att lösa sina problem med heroin kostar.

1954 var Charlie på turné och hans skiva Parker´s Mood låg tryggt på topp 20 när han fick veta att hans lilla dotter Pree dött i lunginflammation. Misslyckade självmordsförsök följde. Den 12 mars 1955 gav Charlie Parkers kropp till slut upp. Efter obduktionen bedömde läkaren Parkers ålder till mellan femtio och sextio. Han var 34 år.

Redan under sina tidiga år i Kansas City började Parker kallas Bird av sina kollegor och bara dagar efter hans begravning såg man orden Bird Lives! med stora bokstäver på väggar i New York.

1957 släppte trumpetaren Miles Davis skivan Birth Of The Cool, en samling stycken inspelade 1949-50, och la därmed grunden till vad som kom att kallas den coola jazzen. Långt från den temperamentsfulla och stökiga bebopen var den istället stilig och mer tillbakahållen. Ännu mer tillbakahållen var Kind Of Blue som släpptes 1959, ännu en milstolpe i jazzhistorien.

Parkers musik hade blivit den nya normen som nästa generationen nu utgick ifrån. Han hade själv förutspått att Davis, som spelade vid sidan av honom under andra halvan av fyrtiotalet, skulle bli nästa stora namn. Precis som han själv såg sig som nästa stora namn efter saxofonisten Lester Young. 1956 skulle förstås en ung lastbilschaufför från Memphis vända upp och ner på allt igen. Jazzens roll som ungdomsmusik var över.

Charlie Parker anses idag allmänt vara den mest betydande och stilbildande musikern inom jazzen efter Louis Armstrong.

Och ja, fågeln lever fortfarande.

Rekommenderad läsning: Ross Russell - Bird Lever! Biografin över Charlie Parker

På Spotify finns både lite mer lättlyssnat, t ex 18 Reflective Recordings, och den mer grundliga All Time Greats - 75 Original Recordings.

Mer om jazz och musik: