Hårdrock för nybörjare

Många menar att det första hårdrocksriffet är Dave Davies tvåackordsattack i The Kinks lilla mästerverk You Really Got Me. Via Jimi Hendrix och Cream närmade sig sedan rocken det som skulle få prefixet hård. Men var ska man börja? Är verkligen The Number Of The Beast och The Black Album de två bästa skivorna? Det är en distad djungel där ute. Här kommer en ytterst subjektiv nybörjarguide. Har jag missat något går det utmärkt att rekommendera komplement. Trevlig läsning!

Led Zeppelin - Physical Graffiti (1975)

Det var bara en tidsfråga innan Jimmy Pages ständigt växande ambitioner skulle kräva en dubbel-LP för att få plats. Och när det var dags för Led Zeps sjätte skiva smällde det till. Albumets höjdpunkt och möjligtvis hela bandets höjdpunkt går eventuellt under namnet Kashmir. Den finns här. Generellt sett är det de mest ambitiösa och progressiva pjäserna som tillhör mina personliga favoriter. Se även In My Time Of Dying och In The Light. Annars är låtarna med sin bredd något av en provkarta på alla de influenser bandet hade. Här finns country, folkmusik, pop, blues, rock´n´roll, rock och hårdrock. Men en liten varning, det är inte den sortens skiva som omedelbart hoppar upp ochs klipper till en på hakan. Lite tålamod är på sin plats. Komplement: II (1969)

Black Sabbath - Heaven & Hell (1980)

Efter några sladdiga år gjorde Ozzy många förtvivlade när han lämnade ett av de största och mest inflytelserika banden alla kategorier. Få trodde nog att de övriga skulle kunna resa sig igen. Men med nya sångaren Ronnie James Dio fick de en stor framgång, både kreativt och kommersiellt, och kom in i andra andningen. Där Ozzy ofta nöjde sig med att sjunga samma melodi som gitarristen Toni Iommi spelade bidrog Dio också med en dimension till vad gällde arrangemang. Låtsviten Children Of The Sea, Lady Evil och Heaven And Hell visade att gubbarna - som vid det här laget hade passerat trettio - fortfarande kunde. När Dio gick bort förra året var han sedan länge omtalad som en av de snällaste och mest omtänksamma människorna i branschen. Att den lille mannen hade en stor röst behöver vi inte diskutera. Komplement: Paranoid (1970)

Metallica - Master Of Puppets (1986)

Det här bandet förtjänar att vara känt som mer än det där bandet Dave Mustaine brukade vara med i. Efter att ha uppfunnit thrashmetalen började Los Angelesgruppen snabbt utvecklas mot en mer komplex och nyanserad stil. På tredje albumet föll allt på plats. Det här är åtta låtar ristade i sten. Bandet skulle komma att få större kommersiella framgångar, men vad gäller låtmaterial och jävlaranamma har de - så här långt - aldrig sparkat hårdare än på Master Of Puppets. Energin i Battery, det akustiska partiet som långsamt leder tillbaka till full styrka i titelspåret, förfiningen av balladhantverket i Welcome Home (Sanitarium) och alla de småpartier som utgör kolossen Disposable Heroes. Bara att sätta på sig en för liten jeansjacka och headbanga. Komplement: The Black Album (1991)

Iron Maiden - Seventh Son Of A Seventh Son (1988)

Iron Maiden är ett av världens bästa band, men knappast ett av de jämnaste. Hur många blivande klassiker de än lyckas skriva till en skiva tycks de alltid också skriva några, tja, inte så blivande klassiker. Men den här skivan, självklart deras sjunde, kan man lyssna på från start till mål. I alla fall tills man tröttnar på Can I Play With Madness. Men Infinite Dreams är en låt som aldrig fått erkännandet den förtjänar. Lägg till detta Moonchild, The Evil That Men Do och Clairvoyant. Om sångaren Bruce Dickinsons talade parti i titelspåret är väldigt mycket Spinal Tap så är samma låts instrumentala andra halva ren magi. Mer än 20 år senare är de större än någonsin och har blivit jämnare än tidigare. Respekt. När ska Steve Harris adlas? Börjar bli dags va? Komplement: Piece Of Mind (1983)

Queens Of The Stone Age - Songs For The Deaf (2002)

Nu befinner vi oss i gränslandet mellan hårdrock och hård rock. Få kan som studionörden Josh Homme kombinera envist feta gitarriff med vackra sångmelodier i falsett. När han dessutom får sällskap av Dave Grohl på trummor är det svårt att hitta saker att klaga på. Tillsammans med Nick Olivieri på bas gjordes en modern klassiker, och det är inte ett ord jag gärna använder i onödan. Men det här är ett mästerverk. Med draghjälp av hitlåten No One Knows fick skivan också ett genomslag hos en publik som kanske inte ens visste att de gillade den här sortens musik. Bandet är egentligen mer ett projekt än ett band och består av Homme och vilka han än väljer att samarbeta med. Nästa år förväntas/hoppas de släppa första nya skivan sedan 2007. Komplement: Lullabies To Paralyze (2005)

Mannen på bilden är Steve Harris - hjärnan och drivande kraft bakom, basist och uppfinnare av galoppbasen - i Iron Maiden.

Läs mer om hårdrock, hård rock och hördröck:

Led Zeppelin för nybörjare

Metallica för nybörjare

Iron Maiden för nybörjare

Josh Homme är tillsammans med Dave Grohl och John Paul Jones också med i Them Crooked Vultures

Sextiotalspop för nybörjare

Dave Grohl spelar även i Foo Fighters

Boken Blod Eld Död kryper under huden

The Big 4 (Metallica, Megadeth, Slayer och Anthrax)

Hårdrock - fördomar och fakta

Sagan om ett litet missförstånd

Den här Death Magnetic-boxen har jag!

Länk till länk till intervju med James Hetfield

Dave Mustaines självbiografi A Life In Metal rekommenderas

Megadeth aktuella med CD-R!

Hårdrock - fördomar och fakta

Uppvärming inför Iron Maidens senaste konsert på Ullevi

Du har väl inte missat dokumentären Anvil! The Story Of Anvil

Ovanligt korkade namn på musikstilar

För 25 år sedan sprängde Motörhead ljudvallen

Gästskribent hyllar återförenade System Of A Down

Bland-CD med hårdrock

Priset man betalar för att vara hårdrockare