Neil Young Greatest Hits 2
Förmodligen var Neil Young den artist jag lyssnade mest på 2010. Tydligen pratade jag ganska mycket om honom också. En kompis hörde av sig för några dagar sedan och berättade att hon köpt hans Greatest Hits, fallit pladask, och bad mig sätta ihop en Greatest Hits 2. Färdig! Skivan kommer på posten, och för dem av er som har Spotify finns det även en sådan variant.
The Loner (från skivan Neil Young, 1968)
På solodebuten hade alla bitar inte riktigt fallit på plats, men skriva låtar kunde han. Även gitarrspelet var redan här lätt att känna igen. Visst hörs det att han växte upp med sextiotalspop?
Tell Me Why (After The Gold Rush, 1970)
Young ansågs under sina första år ofta tillhöra den våg av singer-songwriters som just då svepte över Kalifornien. Det här är den sortens låt som känns som en gammal bekant redan vid första lyssningen.
Out On The Weekend (Harvest, 1972)
Skivans mest kända låt Heart Of Gold är än idag hans enda hit, men öppningsspåret har ett groove som är oemotståndligt. Trummisen Kenny Buttrey gör inte mer än han behöver.
Revolution Blues (On The Beach, 1973)
Efter att Harvest blev årets mest sålda skiva -72 bestämde sig Neil för att head for the ditch again. På plats undvek han framgångens baksida men skrev en låt om Charlie Manson. Sågad då, klassiker nu (skivan alltså, inte Manson).
Tonight´s The Night (Tonight´s The Night, 1975)
Under kort tid förlorade Neil två nära vänner till heroin och skiljde sig dessutom. Sedan söp han och bandet tills benen vek sig - och spelade in den här skivan. Alla Heart Of Gold-fans höll sig borta. Återigen - sågad då, klassiker nu.
Cortez The Killer (Zuma, 1975)
En något mer lättlyssnad skiva och det patenterade slögroovet som Crazy Horse är mästare på har sällan låtit varken slöare eller groovigare. Sången börjar efter ca tre minuter.
Lotta Love (Comes A Time, 1978)
Efter några år i diket var Neil nygift, mer harmonisk än på länge och gjorde en lätt countrydoftande skiva. Detta är en av de två låtar på skivan som ett ovanligt nykammat Crazy Horse spelar på.
My My, Hey Hey - Out Of The Blue (Rust Never Sleeps, 1979)
Låten finns i två versioner på skivan. Den elektriska som avslutar återfinns på hans officiella Greatest Hits, den akustiska som inleder återfinns här. Innehåller den nu ökända textraden it's better to burn out than to fade away.
Powderfinger (Rust Never Sleeps, 1979)
Ännu en låt som drivs med det där halvfartsgunget och ännu en allegorisk text som man kan tolka mer eller mindre hur man vill. En del mytologi, en del symbolism, en del självbiografi. Omskaka väl, servera rumstempererat.
Crime In The City (Sixty to Zero Part I) (Freedom, 1989)
På åttiotalet klarade sig Young kreativt sätt bättre än många samtida - han omfamnade syntar med samma iver som gitarrer - men kvalitetsmässigt var han lika hemsk som andra. Freedom blev en kvalitetsmässig återkomst, men håll inte andan efter låtens del två. Well, I keep getting younger, my life´s been funny that way.
Mansion On The Hill (Ragged Glory, 1990)
När Neil fick äran/skulden för att vara The Godfather Of Grunge var det förmodligen den här skivan och låten som var orsaken. Mindre smakar mer, ännu mindre smakar galen häst.
From Hank To Hendrix (Harvest Moon, 1992)
Young själv har dels sagt att det är en uppföljare till Harvest och dels att det inte alls är det. Så nu vet vi. Hans musik sammanfattas i alla fall på en bra sätt: sometimes it´s distorted, not clear to you, sometimes the beauty of love, just comes ringing through.
Philadelphia (från filmen Philadelphia, 1994)
Han kan grisa loss, vrida upp volymen till elva och spräcka trumhinnor. Han kan också sätta sig vid pianot och skriva en melodi som Bach inte hade behövt skämmas för. Varning för tårar.
Sleeps With Angels (Sleeps With Angels, 1994)
Kurt Cobain citerade Young i sitt självmordsbrev. Young hade sett Cobains långsamma självmordförsök bland vänner redan på sjuttiotalet och försökte flera gånger kontakta Nirvana-sångaren, men lyckades inte. Too late, too soon.
Fork In The Road (Fork In The Road, 2009)
En temaskiva om en miljöbil? Kanske inte någon av hans bästa ideér/skivor, men den här låten blir jag alltid lika glad av. I'm a big rock star, my sales have tanked, but I still got you, thanks, download this, sounds like shit. Du är välkommen.
Peaceful Valley Boulevard (Le Noise, 2010)
En väldigt elektrisk skiva med bara sång och gitarr. Man kan se den galne vetenskapsmannen med håret stående på trekvart och han har aldrig gjort något liknande tidigare. Det finns också två - nödvändiga - akustiska andningspauser på skivan. Det här en av dem.
The Loner (från skivan Neil Young, 1968)
På solodebuten hade alla bitar inte riktigt fallit på plats, men skriva låtar kunde han. Även gitarrspelet var redan här lätt att känna igen. Visst hörs det att han växte upp med sextiotalspop?
Tell Me Why (After The Gold Rush, 1970)
Young ansågs under sina första år ofta tillhöra den våg av singer-songwriters som just då svepte över Kalifornien. Det här är den sortens låt som känns som en gammal bekant redan vid första lyssningen.
Out On The Weekend (Harvest, 1972)
Skivans mest kända låt Heart Of Gold är än idag hans enda hit, men öppningsspåret har ett groove som är oemotståndligt. Trummisen Kenny Buttrey gör inte mer än han behöver.
Revolution Blues (On The Beach, 1973)
Efter att Harvest blev årets mest sålda skiva -72 bestämde sig Neil för att head for the ditch again. På plats undvek han framgångens baksida men skrev en låt om Charlie Manson. Sågad då, klassiker nu (skivan alltså, inte Manson).
Tonight´s The Night (Tonight´s The Night, 1975)
Under kort tid förlorade Neil två nära vänner till heroin och skiljde sig dessutom. Sedan söp han och bandet tills benen vek sig - och spelade in den här skivan. Alla Heart Of Gold-fans höll sig borta. Återigen - sågad då, klassiker nu.
Cortez The Killer (Zuma, 1975)
En något mer lättlyssnad skiva och det patenterade slögroovet som Crazy Horse är mästare på har sällan låtit varken slöare eller groovigare. Sången börjar efter ca tre minuter.
Lotta Love (Comes A Time, 1978)
Efter några år i diket var Neil nygift, mer harmonisk än på länge och gjorde en lätt countrydoftande skiva. Detta är en av de två låtar på skivan som ett ovanligt nykammat Crazy Horse spelar på.
My My, Hey Hey - Out Of The Blue (Rust Never Sleeps, 1979)
Låten finns i två versioner på skivan. Den elektriska som avslutar återfinns på hans officiella Greatest Hits, den akustiska som inleder återfinns här. Innehåller den nu ökända textraden it's better to burn out than to fade away.
Powderfinger (Rust Never Sleeps, 1979)
Ännu en låt som drivs med det där halvfartsgunget och ännu en allegorisk text som man kan tolka mer eller mindre hur man vill. En del mytologi, en del symbolism, en del självbiografi. Omskaka väl, servera rumstempererat.
Crime In The City (Sixty to Zero Part I) (Freedom, 1989)
På åttiotalet klarade sig Young kreativt sätt bättre än många samtida - han omfamnade syntar med samma iver som gitarrer - men kvalitetsmässigt var han lika hemsk som andra. Freedom blev en kvalitetsmässig återkomst, men håll inte andan efter låtens del två. Well, I keep getting younger, my life´s been funny that way.
Mansion On The Hill (Ragged Glory, 1990)
När Neil fick äran/skulden för att vara The Godfather Of Grunge var det förmodligen den här skivan och låten som var orsaken. Mindre smakar mer, ännu mindre smakar galen häst.
From Hank To Hendrix (Harvest Moon, 1992)
Young själv har dels sagt att det är en uppföljare till Harvest och dels att det inte alls är det. Så nu vet vi. Hans musik sammanfattas i alla fall på en bra sätt: sometimes it´s distorted, not clear to you, sometimes the beauty of love, just comes ringing through.
Philadelphia (från filmen Philadelphia, 1994)
Han kan grisa loss, vrida upp volymen till elva och spräcka trumhinnor. Han kan också sätta sig vid pianot och skriva en melodi som Bach inte hade behövt skämmas för. Varning för tårar.
Sleeps With Angels (Sleeps With Angels, 1994)
Kurt Cobain citerade Young i sitt självmordsbrev. Young hade sett Cobains långsamma självmordförsök bland vänner redan på sjuttiotalet och försökte flera gånger kontakta Nirvana-sångaren, men lyckades inte. Too late, too soon.
Fork In The Road (Fork In The Road, 2009)
En temaskiva om en miljöbil? Kanske inte någon av hans bästa ideér/skivor, men den här låten blir jag alltid lika glad av. I'm a big rock star, my sales have tanked, but I still got you, thanks, download this, sounds like shit. Du är välkommen.
Peaceful Valley Boulevard (Le Noise, 2010)
En väldigt elektrisk skiva med bara sång och gitarr. Man kan se den galne vetenskapsmannen med håret stående på trekvart och han har aldrig gjort något liknande tidigare. Det finns också två - nödvändiga - akustiska andningspauser på skivan. Det här en av dem.
Läs en hel del annat om Neil Young:
Om bl a Shakey, The Neil Young The Biography
Le Noise växer med fullmånen
Harvest Moon live
Chrome Dreams II
Sugar Mountain: Live At The Canterbury House 1968
Tillsammans med Crazy Horse gungar Weld iväg
Den första lådan i Archives-serien släpptes till slut. Här! Och här! Och här! I senste numret av Mojo, som innehåller en väldigt bra intervju av alltid läsvärda Sylvie Simmons, pratas det om nästa volym i serien. Förhoppningsvis 2012, säger Young. Håll tummarna, men inte andan. De listar även hans femtio bästa låtar.
Live At Massey Hall
De 20 bästa låtarna från 2010
Några kanadensiska kollegor
Skäggrock för nybörjare - fler flanellskjortor, gitarrer och mer stämsång
Etiketter: musik
upplagd av Ola Claesson
15:07:00
2 kommentarer:
Vad fint du skriver om min absoluta favorit Neil Young!.
Kul att du gillar Neil! Vågar jag fråga vilka låtar du tycker skulle varit med?
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida