Essä: Krautrock

Egentligen var det nog David Bowie som spred ryktet i engelska musiktidningar till en bredare läsekrets. På sjuttiotalet var det så att om Bowie tyckte något så hakade engelsk musikpress på. Tidningarna New Musical Express och Melody Maker hade jätteupplagor. The Velvet Underground och The Stooges har delvis honom att tacka för sina genombrott.

När Bowie i mitten av sjuttiotalet bestämde sig för att lämna Los Angeles, drogerna och rockstjärnelivet och flytta hem till Europa var det inte en slump att han hamnade i det delade Berlin och inte i Älmeboda. Han hade upptäckt nyskapande tyska band som Kraftwerk, Can och Neu!. ”The European canon is here,” sjöng han i låten Station To Station från skivan med samma namn. En europeisk kanon, efter att i stort sett alla hans influenser, och nästan alla andras, hade kommit från amerikansk musikkultur. Som tack för kaffet sjöng syntpionjärerna Kraftwerk från Düsseldorf om att träffa Bowie i en av sina låtar.

De tyska band som dykt upp i skarven mellan sextio- och sjuttiotal föddes i ett kulturellt vakuum. Många av musikerna tillhörde generationerna födda strax före, under eller direkt efter andra världskriget. Deras föräldrageneration hade haft åsikter de inte längre pratade om. För att citera John Cleese i Basil Fawltys skepnad: ”Don´t mention the war”. Nämn inte kriget. Tyskland låg i ruiner, även kulturellt. Musikerna fick börja från noll. Rytmerna var ofta monotona, låtarna kunde hålla på länge, refränger var inte nödvändiga och det var frivilligt att ha en sångare. De som hade en sångare hade inte nödvändigtvis texter utan använde rösten som ett instrument bland andra. Påhittade ord kunde förekomma. Renate Knaup i Amon Düül II kan sägas tillhöra samma sångtradition, om det är rätt ord, som Yoko Ono.

Många var tidigt ute med att helt eller delvis använda syntar. Det var inte en slump. För en generation musiker som kände att deras egen historia var minerad mark var det attraktivt med ett instrument som var nytt och inte heller hade någon historia, ett oskrivet musikaliskt blad. Runt 1967-68 hade popmusiken i England och Amerika dessutom delvis börjat övergå i rock. Artister som Jimi Hendrix och Cream skruvade upp volymen på förstärkare och spelade långa solon. På andra sidan ljudvallen stämde Led Zeppelin sina instrument. Synten blev ett ställningstagande både mot tysk, engelsk och amerikansk kultur. Något nytt och spännande.

I England kom stilen att kallas krautrock, eftersom tyskar äter kål. Kommer du från Frankrike kallas du  frog. Duon Neu! gjorde en låt som de ironiskt döpte till Krautrock. Musikerna själva föredrog termen kosmische. Kosmisk musik. Termen krautrock klumpade ihop så olika band som Kraftwerk, som skulle komma att bli det mest kända bandet associerade med genren, med minst sagt bångstyriga Amon Düül II.

Kraftwerks visuella framtoning var också en motreaktion. Med prydliga sidbenor och nystrykna skjortor var de mer belevade. En motreaktion på skinnjackor, långt hår och skägg. Stillastående och asexuella. Mer arkitektkontor och miniräknare än sex, droger och rock´n´roll. Ralf Hütter, bandets grundare som fortfarande turnerar med sin skapelse, studerade till just arkitekt när Kraftwerk bildades. Det var inte en slump att de sjöng att de var robotar, bara förlängningar av sina instrument.

Den samtida svenska proggen hade samma framtoning som de flesta andra krautrockband: närmare till långa låtar än till frisören. Men de tyska banden var inte lika uttalat politiska. Kaoset som ofta förekom i musiken speglade förvisso bland annat de studentdemonstrationer som 1968 ekade i Europa och USA. I Sverige ockuperades kårhus. Samma år mördades både Martin Luther King och Bobby Kennedy i USA. RAF, också kända som Baader-Meinhof-ligan, blev omtalade för sina allt mer våldsamma och blodiga aktioner i Västtyskland.

Ett personligt favoritband är Tangerine Dream som bildades 1967 i Västberlin. I BBC-dokumentären Krautrock: The Rebuilding Of Germany berättas att de fick kontrakt i England med Richard Bransons - ja, DEN Richard Branson - då nystartade skivbolag Virgin (som efter att ha tjänat stora pengar på Mike Oldfields oväntade mångmiljonsäljare Tubular Bells 1973 hjälpte tyska band finansiera inspelningar och utlandsresor) och gjorde en turné där de spelade i Englands många katedraler.

Musiken, en blandning av elektronika, psykedelia, ambient och kosmische, är knappast kommersiellt gångbar. Men i likhet med många andra av de tyska banden från perioden har de nått ett inflytande som inte går att översätta i skivförsäljning. Tangerine Dream har gjort över hundra skivor, liveskivor och samlingar inte inräknade. Att grundaren Edgar Froese gick bort 2015 har inte påverkat utgivningstakten.

Några krautrockband nådde kultstatus i England, där de i mitten av sjuttiotalet påminde om den engelska prog (med ett (1) g, kallas i Sverige även symfonirock) som också utforskade musikens yttermarker och var ett alternativ till kommersiellt sinnade artister. I engelsk media gjordes det ofta stor poäng av att musikerna var just tyska. Rubrikerna kunde handla om att de brukade komma med bombplan, men att de nu spelade musik istället.

Can, ytterligare ett personligt favoritband, bildades i Köln av en brokig skara musiker med olika bakgrund, några hade studerat under experimentella kompositören Karlheinz Stockhausen. De höll till i en sal i slottet Schloss Nörvenich där de i djup koncentration jammade i timmar, spelade in rubbet och sedan hittade passager, rytmer, melodier och riff som de klippte ut och baserade låtar på. En unik blandning av rock, jazz och Stockhausen.

Det är musik från en annan värld. En värld förvisso väldigt lik vår, men inte riktigt. En värld där tiden går lite långsammare och där en låt håller på tills den tar slut. Musiken är det viktiga, inte musikerna. Rob Young skriver i sin biografi över bandet, All Gates Open: The Story Of Can, att låtarna är monotona och att ”allt förändras på ett sätt som förblir det samma”. Ja, ungefär så. 

Det märkligaste i alla märkligheter i historien om Can är att de hade riktiga hits både i Tyskland och Frankrike. Inte precis för att de försökte. I Want More är kanske inte disco, snarare ”disco”, men den blev en hit. Spoon blev topp fem i hemlandet 1971. Den hade draghjälp av att vara signaturmelodi till en populär tv-deckare. Och för att återknyta till påhittade ord: Damo Suzuki var bandets sångare/”sångare” på de tre skivor som kom 1971-73 och ofta anses vara Cans bästa.

Suzukis sång var ofta improviserad på en blandning av tyska, engelska och hans modersmål japanska. Han bodde i Sverige några år innan han upptäcktes som gatumusiker och på stående fot blev tillfrågad av bandets basist och ljudtekniker Holger Czukay om att bli deras nya sångare. Samma kväll gjorde han sin första spelning med bandet.

Under konsertens gång skymtade medlemmarna den klassiske engelske skådespelaren David Niven i publiken. Niven var den sortens distingerade gentleman som förmodligen både sov och badade med tredelad kostym och cigarett i munstycke. Efteråt kunde Czukay inte låta bli att fråga vad han tyckte om musiken. ”Fantastisk,” blev svaret. ”Men jag visste inte att det var musik.”

2010 släpptes den första av tre volymer samlingsskivor kallade Deutsche Elektronische Musik, med underrubriken ”experimental German rock and electronic music 1972-83”, av skivbolaget Soul Jazz Records. Relativt kända artister samsas med band så obskyra att knappt ens medlemmarna själva torde hört talas om dem. Dessa samlingar gjorde att musiken nådde en ny generation lyssnare och var också ett bevis på att kvalitet är tidlöst. Många yngre musiker, födda långt efter murens fall 1989, inspireras nu av den musik som en gång skapades med helt nya ljud och instrument, helt utan tanke på kommersiell gångbarhet, och med den enda regeln att det inte finns några regler. Vem kunde tro att dessa band skulle överleva och fortsätta inspirera ett halvt sekel senare?

Läs mer om liknande:

Krautrock för nybörjare

Can kunde svänga, tysk funk regerar

Kraftwerks framtidsnostalgi är tidlös

David Bowie för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.