Fula Fula Ord: Konsertrecension: Tonbruket

Tonbruket
Plats: Kafe De Luxe
Publik: Utsålt.
Bäst: Tja, att få uppleva det här.
Sämst: 35 minuter försening.
Betyg: 5

Det har sagts förr, men det tål att sägas igen: Det finns bara två sorters musik, bra och dålig. Antingen känner man något när man lyssnar, eller inte. Om det sedan är jazz, extremmetall, gospel eller en gammal rostig Opel Ascona 1,6 DL som kämpar sig uppför en backe en blåsig kväll spelar mindre roll.

Och när Tonbruket fyllde Kafe De Luxe till bristningsgränsen ganska exakt två år efter sitt förra besök i Växjö gav de den sortens upplevelse som påminner om varför musik betyder så mycket, varför det når allra längst in i hjärtat och långt ut i rymden med ett kort stopp på Hawaii. Ibland låter det som de spelar varsin låt. Ibland tassar de försiktigt. Ibland för de en jäkla massa oväsen. Soluppgång och undergång. Skärgården och Ruhrområdet. Just det, ibland svänger det också på ett ZZ Top-sätt. Ibland vet man inte om ett groove, en basgång, ett gitarriff eller en pianoslinga hållit på i fem, femton eller femtio minuter. Dessutom kvittar det. Det enda som finns är nuet.

Även om det är Växjö jazzförening som arrangerar kvällen är det en förenkling att kalla Tonbruket jazz. Men vad är det då? Tja, psykedelisk rock, boogie, kraut, folkmusik (särskilt i Martin Hederos pianofingrar) och lite allt möjligt. Om det inte vore en sån klyscha att prata om filmmusik på jakt efter en film skulle det vara ett alternativ.

Tonbruket låter kort sagt som Tonbruket. All musik de älskar mals ner och kommer ut som ett unikt uttryck. Dan Berglund på bas, Johan Lindström på gitarrer, Andreas Werliin på trummor och Martin Hederos på klaviatur, fiol och blandade leksaker gör musik för ett eget universum där de enskilda låtarna är delar av en större helhet. Var en låt slutar och nästa börjar spelar ingen roll.

Musikerna spelar i djup koncentration, hopplöst förlorade tillsammans. Kanske kommunicerar de med telepati, kanske med små ögonkast. Tillsammans med publiken utgör de snart en enda stor kropp, kopplade till samma känslor. Och låter det obegripligt betyder det att ni inte var där. Bara att beklaga.