Konsertrecension: Winhill/Losehill

Winhill/Losehill
Plats: Kafe De Luxe
Tid: Fredagen den 20 februari.
Längd: 55 minuter.
Publik: Ett sextiotal.
Bäst: Musikaliteten och inlevelsen.

När vinylskivorna försvann (innan de kom tillbaka) var fenomenet kallat dubbelskivor en sorgligt borttappad konstform. En dubbel-CD har inte samma tyngd i handen, är inte samma konstnärliga ställningstagande och är inte lika snyggt förpackad. Winhill/Losehill var så kaxiga att de 2012 debuterade med dubbelskivan Swing Of Sorrow som hyllades av kritiker. Ganska exakt tre år senare, det vill säga förra månaden, släpptes andra skivan Trouble Will Snowball. Skivorna bidrar ikväll med halva låtlistan var. Debutskivan var för låtskrivaren och sångaren Jonas Svennem ett sätt att bearbeta mammans cancersjukdom. Låtarna handlar inte om att dricka en öl till och vara kung i baren. Bitvis under kvällen känns det som rätt band på kanske lite fel plats, eller i alla fall fel dag. Inte för att den lågmält explosiva musiken inte förtjänar kärlek.

Sextetten (som en musikgrupp med sex personer kallas - tack valfri sökmotor) fyller ut scenen rejält. Och något de har gemensamt med The Band - som de ofta jämförs med - är att de kör hela havet stormar med instrumenten. De växlar mellan piano (som står längst bak på scen, Svennem börjar med att sjunga några låtar där), akustisk- och elgitarr, dragspel, fiol, flera xylofoner, ståbas, synt, och ungefär ett och ett halvt trumset som står längst fram. Lägg till detta något som ser ut som en liten resväska. Oklart vad det är för instrument, men det låter i alla fall. Och överst Svennems falsett som också används som ett instrument.

Bitvis är musiken som att äta mörkt bröd istället för kanelbulle. Inte lika festligt, men man står sig längre på det och blir inte trött igen så fort sockerruset lägger sig. Ibland rockar de till det och publiken rent av dansar. Avslutningen I´ll Be Gone och Tell Her She´s The Light Of The World är två såna tillfällen. Oh Lord har ett gitarrsolo. Annars är Winhill/Losehill inte ett gitarrsoloband. Många låtar är som små fångade känslolägen som egentligen gör sig bäst i hörlurar. Det är imponerande att de lyckas översätta musiken så bra till ett livesammanhang.

Även om musikerna inte är utlevande spelar de med inlevelse och försvinner långt bort, långt in. Och det är oftast där musik är som bäst. Winhill/Losehill lyckas ikväll vara en värmande famn som samtidigt går att dansa till.

Läs mer om liknande:

The Band la grunden till skäggrocken

Skäggrock för nybörjare

Varför lyssnar du så mycket på deppig musik?

Skivrecension: Matthew E White

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.