The Beach Boys släppte Sunflower utan jubel

Brian Wilson. Säger man det namnet kan man få en genomsnittlig High Fidelity-människa att ringa i Pavlov-klockan tills solen gått ner, kossorna kommit hem och Kvinnofängelset börjat (det sänds väl fortfarande). Han var en av dem som på allvar gjorde popmusik till något man lyssnade på, snarare än bara hoppade runt till. Något som tidigare var menat som tonårskonsumtion blev plötsligt konst.

För den stora massan är hans namn kanske inte särskilt känt. Säger man däremot The Beach Boys vet folk vad man pratar om. Och The Beach Boys var egentligen Brian Wilson, i alla fall under hitåren. Surfin´ U.S.A., Fun Fun Fun, Surfer Girl, I Get Around, When I Grow Up (To Be A Man), California Girls, Help Me, Rhonda, Wouldn´t It Be Nice, God Only Knows och Good Vibrations. Wilson skapade myten om Kalifornien, men någonstans på vägen la han hjärnan i LSD-micron en gång för mycket och demonerna tog över. The Beach Boys hitfabrik stängde, men bandet fortsatte göra bra musik långt efter både trenderna gått vidare och publiken tröttnat.

Självaste Pet Sounds – ett av pophistoriens mest älskade album och den kreativa hur fan ska vi toppa det här?-gnistan bakom Sgt Pepper´s Lonely Hearts Club Band - blev något av ett kommersiellt fiasko, i alla fall med The Beach Boys dåvarande standard. Det följande projektet SMiLE skulle komma bli en mental återvändsgränd och ta 38 år att färdigställa. När man är hippare än en höft – 1966 – är det okej att vara excentrisk, när man är en paranoid spillra – 1967 – är excentrisk inte längre en komplimang.

Med Brian Wilsons spelkulor borttappade i sandlådan gick bandet under några år vilse kommersiellt. Deras skivor under åren 67-69 blev förvisso aldrig pinsamma, men de sålde inte. Strandpojkarna var hopplöst ute. Har man en gång varit inne måste man också förr eller senare vara ute. Bandet kämpade dessutom mot en allt mer hopplös surfimage som tyvärr ofta kom i vägen för musiken.

Men 1970 hände något. En skiva med titeln Sunflower kom ut. En skiva som förtjänar klassikerstämpel och inte minst varit inflytelserik i de senaste årens våg av skäggrock. Och det berodde inte på att Brian Wilson var tillbaka. Det berodde på att bandet helt plötsligt hade hittat en egen identitet och lämnat Brians allt större skugga. Brian bidrog förvisso bland annat med den sprudlande This Whole World och Add Some Music To Your Day. De bevisade att han fortfarande hade det, bara inte lika ofta. Hans lillebror, den tyvärr ganska hopplösa trummisen Dennis Wilson, hade dessutom helt plötsligt börjat komponera och skrev ofta låtar som hade kunnat erbjuda en ny inriktning för bandet om de bara vågat. Slip On Through, Got To Know That Woman och Forever smakar som glass en solig dag. Bruce Johnston bidrar med de vackra Deirdre och Tears In The Morning. Lägg till detta rockiga It´s About Time – en av de bäst rocklåtar bandet gjort, All I Wanna Do och Our Sweet Love och du har en av de bästa skivorna det tidiga sjuttiotalet har att erbjuda.

Detta ska alltså inte förväxlas med den unkna surfnostalgi som dagens ”The Beach Boys” harvar runt och trycker ner i halsen på förvirrade turister (bara Mike Love och Bruce Johnston återstår av sextiotalets uppsättning: bröderna Dennis och Carl Wilson är döda, Al Jardine verkar inte veta om han är med i bandet eller inte (nyligen stog han på scenen med dem igen, om än kanske bara tillfälligt). Brian turnerar under eget namn och det verkar finnas ett antal fnurror på tråden mellan honom och Mike.

Sunflower är alltså ingen surfskiva. Däremot är det en utmärkt sommarskiva, och en rent av fantastisk popskiva. Den är varm, ljus och svalkande samtidigt. Men, som sagt, The Beach Boys var hopplöst ute vid den här tidpunkten. Skivan blev deras dittills sämst säljande album. I USA lyckades det inte ta sig högre än plats 151 och låg sammanlagt bara på listan i fyra veckor. I England tog den sig till plats 29. Orättvist och synd för ett band som hade gått från att vara en kompgrupp för en upplyst dispot till att bli ett band där alla faktiskt bidrog – till och med Mike Love fick till några bra texter.

The Beach Boys släppte sedan Surf´s Up 1971, en något större framgång men inget som kunde mäta sig med framgången på sextiotalet. Skivan håller inte samma klass som Sunflower, men förtjänar ändå helt klart att nämnas. Long Promised Road, Disney Girls (1957), Feel Flows, Til I Die och Surf´s Up är alla väldigt bra låtar som låter helt olikt det kända Beach Boys-soundet. Efterhand som 70-talet gick var det uppenbart att publiken inte var intresserad av bandets nya inriktning och de bestämde sig istället för att satsa på något mer kommersiellt gångbart, om än kreativt kvävande - att skapa nostalgi. De spelade för utsålda arenor och gav konserter som baserades på deras gamla hits. Bortsett från den tillfälliga Brian-comebacken 1977 med charmiga skivan The Beach Boys Love You gick det utför snabbare än man hinner säga gästframträdande i Huset Fullt.

Alla som har ett någorlunda aktivt musikintresse har förmodligen en Best Of och Pet Sounds hemma i hyllan. Där borde även Sunflower stå, den delar numera CD med Surf´s Up. Tidlöst solsken i en liten ask. Tillsätt lite musik till din dag.

Sunflower/Surf´s Up finns på Spotify!

Läs mer om Brian Wilson, The Beach Boys och skäggrock:
The Beach Boys för nybörjare
Biografin Catch A Wave - The Rise, Fall And Redemption of The Beach Boys´ Brian Wilson rekommenderas
Dokumentären Beautiful Dreamer handlar om skivan SMiLE
Pet Sounds-boxen imponerar
Pet Sounds fyllde 40 år 2006
Brian Wilson och hans band regerade häst i Göteborg
Bra Vibrationer fyllde 40 2006
Skäggrock för nybörjare
Sextiotalspop för nybörjare
Fleet Foxes nya skäggrockskiva, med grava Wilsoninfluenser, släpps i maj