Konsertrecension: Marit Bergman

Marit Bergman 
Plats: Linnéparken.
Tid: Onsdagen den tionde augusti. 
Längd: 65 minuter. 
Publik: 330 enligt arrangören. 
Bäst: Vildros och kaprifoler är fin i sin lågmäldhet. 
Saknade mest: Infravärme.

Scensommar har hunnit fram till augusti och kanske är det dags att börja prata om sensommar, eller rent av Senscensommar. I publiken går det att uppleva den fina svenska kombinationen av picknickfilt, vinterjacka, mössa och handskar. Är det sommar så är det. Trots att himlen har samma färg som en förort till Tjernobyl blir det i alla fall inget regn. I våras släppte Marit Bergman albumet Molnfabriken, hennes första skiva på sju år och hennes första någonsin på svenska, efter fyra på engelska. Sju år är lång tid i popvärlden. Rent av ett år mer än tiden mellan The Beatles först och sist inspelade skiva, bara för att jämföra med något. Bergman och det fem personer starka bandet inleder med Dagen Då Våren Kom Till Bredäng, en titel som nästan är en provokation en sådan här dag. Fortsätter gör mer rimligt döpta Dra Åt Helvete.

Första engelska bidrag blir This Is The Tear och Bergman tar en promenad ner i publiken för att se om hon känner igen någon, men det verkar hon inte göra. Lite lugnare Vildros Och Kaprifoler blir en av kvällens höjdpunkter, trots att en keyboard lägger av. Den skulle ha spelats av Åsa Jacobsson som varit med Bergman sedan september 2001. Ett annat instrument gav upp redan innan konserten började. Inte lätt att vara instrument på sommarturné. Den första låten som skrevs till nya skivan var Ibland Gråter Jag Bara För Att Tiden Går. En titel många kan relatera till, om än kanske inte barnen som klättrar i träden, gungar och slår kullerbyttor i parken. Och inte för att hålla värmen, utan för att de är barn.

Forever Doesn´t Live Here Anymore är en låt Bergman säger sig glömt men blivit påmind om när ett fan önskade den på sociala medier. Springer Rakt Mot Ljuset inspirerades av en film på YouTube där en ensamkommande pojke får huvudet dunkat mot golvet av en vakt på Malmö station. I I Will Always Be Your Soldier undrar Bergman om Växjö vill sjunga. Det vill Växjö. Först lite tvekande, men efter uppmuntran både står folk upp och klappar takten. Annars ser publiken onekligen lite frusen ut.

Extranummer blir stampiga Tomorrow Is Today (betyder det att det blir lika tråkigt väder imorgon?) och En Sommardag På Stranden. Även om förutsättningarna inte är ideala blir det ändå en mysig tillställning med stort hjärta. Och dans är dessutom ett bra sätt att hålla värmen.

Läs mer om liknande:

Skivrecension: Marit Bergman - Molnfabriken

Konsertrecension: Den Svenska Björnstammen har också lite otur med vädret

The Beatles någorlunda alternativa Topp 10 

Konsertrecension: Amanda Bergman

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.