Konsertrecension: Jill Johnson

Jill Johnson 
Plats: Tyrolen i Blädinge.
Tid: Torsdagen den fjärde augusti. 
Längd: 85 minuter. 
Publik: 1100 förköp och ytterligare ett gäng på plats. 
Bäst: Att det mot alla odds inte regnar under konserten.

Andra försöket. När Jill Johnson skulle vara det stora dragplåstret för en helaftonskväll med country för snart två veckor sedan gjorde en ond hals att hon fick ställa in i sista sekunden, eller i alla fall kvällen innan. Men nu så. Att säga att Johnson fått ett brett genomslag är ingen överdrift. Den största delen i hennes framgång har tv-serien Jills Veranda förmodligen haft, det var även där kvällens inledning Gabriel Kelley nådde den svenska publiken. I programmet har hon tillsammans med väl valda gäster besökt och skildrat både den amerikanska drömmen och mardrömmen. Den stora klangbotten, den bredd och det djup, som finns där på och runt verandan, saknas tyvärr ofta i musiken som är middle of the road. Och förvisso inget fel på det.

Det blir förvånansvärt många ballader och förvånansvärt lite country, som mest märks i små detaljer. En ny och outgiven ballad som förmodligen heter Again är en av höjdpunkterna med snygg pedal steel. Fyramannabandet gör ett genomgående proffsigt jobb. Musiken är trygg och gedigen P4-rock, bitvis ganska bredbent. Lite anonymt. Kött och potatis. White Lightning skrevs i Nashville och handlar om hembränt. Johnson berättar att om vi åker dit och vill dricka hembränt heter det moonshine. Men den starkare sorten heter White lightning. Låten i sig är bilåkarrock som höjer tempot lite. Hon säger att hon älskar blues och det betyder att det blir lite blues i Love Is The Devil. Gabriel Kelley dyker upp för duett i For You I´ll Wait, som också är titeln på Johnsons kommande album. Deras röster passar bra ihop och det är en fin låt.

Stilpoäng för att hon tolkar artisten Townes Van Zandt som första extranummer, även om det blir P4-rock av honom också. Låten If I Needed You upptäckte hon via Jills Veranda-gästen Christian Gidlund. Hon påpekar att den just nu, med läget i världen, fått en annan betydelse. Allra sista kommer en snyggt bluesigt avskalad och orgeldriven version av Doug Seegers (ja, från Jills Veranda) Going Down To The River.

Lite mys och charm har aldrig legat någon i fatet för att få en stor och uppskattande publik framför en scen. Och en trevligare miljö för lite torsdagsmys en tidig augustikväll än Tyrolen är svår att tänka sig, trots en mulen himmel. Men det är synd att musiken inte har mer av den charm och energi Johnson själv besitter.

Läs mer om liknande:

Kvällen när Jill inte kom till Tyrolen

Country för nybörjare  

Reportage: Växjö Country & Roots Festival

Konsertrecension: Weeping Willows 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.