Konsertrecension: John Henry
John Henry
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 10 juli.
Längd: 80 minuter plus kort paus.
Publik: Som mest ett femtiotal.
Bäst: Musikaliteten och arrangemangen.
- Ni handlar väl i baren och dansar så vi får gage? Det är ganska vanligt med band som påminner publiken om att köpa skivor efter konserten, men John Henry tar den idén ett steg längre. Det fem personer starka Piteåbandet spelar countrymusik så gammaldags att den inte ens börjat kallas för country när några av låtarna gjordes. På sin hemsidan skriver de att det löper en röd tråd mellan den amerikanska södern och norra Sverige. Den består av sammanbiten kärvhet, drastisk humor, grusvägar och gröda som de flesta storstadsbor aldrig får erfara, menar de. Särskilt kärva är nu inte John Henry, även om publikens uttunning efter paus verkar påverka humöret lite - extranumret uteblir. Snarare kan musiken sammanfattas med lidelse och längtan. Och självgungande knän.
Ganska snabbt blir det tydligt att John Henry - förresten bestående av Ulrika Weinz på sång och gitarr, Mikael Backman munspel och banjo, Theo Stocks slidegitarr och Jonas Nordqvist på gitarr, på ståbas och plåster ersätter Andreas Sahlin för Andreas Pettersson - är på plats ikväll för att slå klackarna i taket. Och klackarna i taket inte för att de hoppar upp och ner, utan för att de har en lågmäld spelglädje även när låtarna är rejält sorgliga. För det är de ju ofta. Olycklig kärlek, sprit och elände, lyder Weinz sammanfattning. Det står snabbt klart att det inte är en slump att de inte mindre än två gånger utnämnts till svenska mästare i old time/bluegrass. Rent musikaliskt täcker de också in folkballader och countryblues, kort sagt amerikansk folkmusik. Det är svårt att inte stampta takten och nynna med i melodier.
Låtarna kommer från namn som Gillian Welch (en vacker Down Along The Dixie Line), Hank Williams (som förmodligen hade kunnat dansa tills hatten trillade av om han varit på plats), Townes Van Zandt och inte mindre än två låtar som Gram Parsons varit inblandad i. De gör Merle Travis klassiker Sixteen Tons med ett skönt jazzigt gitarrsolo. Hickory Wind (av Parsons) får en vackert gråtande ståbas med stråke. Det går att hitta en rad instrumentalinsatser från samtliga på scenen på en nivå som sätter guldkant på låtarna.
Bland dessa slänger dessutom John Henry in några egenskrivna nummer som inte på något sätt behöver skämmas för sig. Det är imponerande. Att de utnämnts till svenska mästare känns fullt rättvist rent musikaliskt. Hatten av.
Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Fredagen den 10 juli.
Längd: 80 minuter plus kort paus.
Publik: Som mest ett femtiotal.
Bäst: Musikaliteten och arrangemangen.
- Ni handlar väl i baren och dansar så vi får gage? Det är ganska vanligt med band som påminner publiken om att köpa skivor efter konserten, men John Henry tar den idén ett steg längre. Det fem personer starka Piteåbandet spelar countrymusik så gammaldags att den inte ens börjat kallas för country när några av låtarna gjordes. På sin hemsidan skriver de att det löper en röd tråd mellan den amerikanska södern och norra Sverige. Den består av sammanbiten kärvhet, drastisk humor, grusvägar och gröda som de flesta storstadsbor aldrig får erfara, menar de. Särskilt kärva är nu inte John Henry, även om publikens uttunning efter paus verkar påverka humöret lite - extranumret uteblir. Snarare kan musiken sammanfattas med lidelse och längtan. Och självgungande knän.
Ganska snabbt blir det tydligt att John Henry - förresten bestående av Ulrika Weinz på sång och gitarr, Mikael Backman munspel och banjo, Theo Stocks slidegitarr och Jonas Nordqvist på gitarr, på ståbas och plåster ersätter Andreas Sahlin för Andreas Pettersson - är på plats ikväll för att slå klackarna i taket. Och klackarna i taket inte för att de hoppar upp och ner, utan för att de har en lågmäld spelglädje även när låtarna är rejält sorgliga. För det är de ju ofta. Olycklig kärlek, sprit och elände, lyder Weinz sammanfattning. Det står snabbt klart att det inte är en slump att de inte mindre än två gånger utnämnts till svenska mästare i old time/bluegrass. Rent musikaliskt täcker de också in folkballader och countryblues, kort sagt amerikansk folkmusik. Det är svårt att inte stampta takten och nynna med i melodier.
Låtarna kommer från namn som Gillian Welch (en vacker Down Along The Dixie Line), Hank Williams (som förmodligen hade kunnat dansa tills hatten trillade av om han varit på plats), Townes Van Zandt och inte mindre än två låtar som Gram Parsons varit inblandad i. De gör Merle Travis klassiker Sixteen Tons med ett skönt jazzigt gitarrsolo. Hickory Wind (av Parsons) får en vackert gråtande ståbas med stråke. Det går att hitta en rad instrumentalinsatser från samtliga på scenen på en nivå som sätter guldkant på låtarna.
Bland dessa slänger dessutom John Henry in några egenskrivna nummer som inte på något sätt behöver skämmas för sig. Det är imponerande. Att de utnämnts till svenska mästare känns fullt rättvist rent musikaliskt. Hatten av.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
11:26:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida