Konsertrecension: Piazzolla - A Love Story
Piazzolla - A Love Story
Tid: Tisdagen den fjärde augusti.
Plats: PM & Vänner.
Längd: 110 minuter.
Publik: Enligt uppgift 111.
Bäst: Det är väldigt välspelat.
Saknade mest: Lite tempo.
Ambitionsnivån är beundransvärd. Piazzolla - A Love Story nöjer sig inte med en trubadurgitarr och att sitta och spela några låtar alla kan sjunga med i. De sex musikerna vill betydligt mer. Och lyckas till stor del. De spelar musik främst från bandoneonisten (läs inte det ordet för snabbt) och tangokompositören Ástor Piazzolla, som även inspirerades av jazz. Från Leonard Bernstein - för många i en viss ålder mest känd för att han nämns i REM:s It´s The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine) - som gjorde både musikaler, operor, operetter och symfonier. Förmodligen är han mest känd för West side story, historien om två värstinggäng som dansar fram en uppgörelse.
Det här är med andra ord skapelser från kompositörer som inte tror musik bör sorteras in i små lådor och aldrig släppas ut. Ska vi köra en hederlig uppräkning av musikerna på scen? Erika Sävström Engman och Lotta Alvin spelar violin, Lena Müller spelar cello, Per Sjödin spelar gitarr och Mattias Welin spelar bas. Längst fram står Jocke Wickström med sin trumpet. Han är också värd, det betyder att han pratar mellan låtarna. Ungefär hälften av konserten är prat. Även om historierna - främst om Piazzollas liv - är intressanta skulle det gå att ge showen ett högre tempo genom att korta ner pratet och bjuda på mer musik. Wickström sjunger också - en mjukjazzig version av Queens Crazy Little Thing Called Love.
Miljön är charmigt avslappnad. Middag serveras, många sitter och äter och försöker eventuellt klinga med besticken i takt. Borden är runda och det betyder att många sitter med ryggarna mot scenen.
Musiken är följsam, välspelad och stillsam - ibland på gränsen till småputtrig. Det går att se långa argentiska stränder i skymningsljus om man blundar. George Gershwins The Man I Love tillägnar Wickström sin pappa Sivert som råkar vara på plats med en klarinett slumpmässigt nerstoppad i skjortfickan. Det blir en fin liten duett mellan dem. En av höjdpunkterna. Dit hör också Piazzollas Adios Nonino med sitt snygga stråkarrangemang.
Puttin On The Ritz är kvällens svängigaste stund. Sjödin och hans gitarr får en rungande applåd. Lite mer av det tempot och lekfullheten hade inte skadat. Musiken är välspelad rakt igenom, men lite mer tempo hade skapat kontrast och gjort att de vackert långsamma passagerna träffat hårdare.
Tid: Tisdagen den fjärde augusti.
Plats: PM & Vänner.
Längd: 110 minuter.
Publik: Enligt uppgift 111.
Bäst: Det är väldigt välspelat.
Saknade mest: Lite tempo.
Ambitionsnivån är beundransvärd. Piazzolla - A Love Story nöjer sig inte med en trubadurgitarr och att sitta och spela några låtar alla kan sjunga med i. De sex musikerna vill betydligt mer. Och lyckas till stor del. De spelar musik främst från bandoneonisten (läs inte det ordet för snabbt) och tangokompositören Ástor Piazzolla, som även inspirerades av jazz. Från Leonard Bernstein - för många i en viss ålder mest känd för att han nämns i REM:s It´s The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine) - som gjorde både musikaler, operor, operetter och symfonier. Förmodligen är han mest känd för West side story, historien om två värstinggäng som dansar fram en uppgörelse.
Det här är med andra ord skapelser från kompositörer som inte tror musik bör sorteras in i små lådor och aldrig släppas ut. Ska vi köra en hederlig uppräkning av musikerna på scen? Erika Sävström Engman och Lotta Alvin spelar violin, Lena Müller spelar cello, Per Sjödin spelar gitarr och Mattias Welin spelar bas. Längst fram står Jocke Wickström med sin trumpet. Han är också värd, det betyder att han pratar mellan låtarna. Ungefär hälften av konserten är prat. Även om historierna - främst om Piazzollas liv - är intressanta skulle det gå att ge showen ett högre tempo genom att korta ner pratet och bjuda på mer musik. Wickström sjunger också - en mjukjazzig version av Queens Crazy Little Thing Called Love.
Miljön är charmigt avslappnad. Middag serveras, många sitter och äter och försöker eventuellt klinga med besticken i takt. Borden är runda och det betyder att många sitter med ryggarna mot scenen.
Musiken är följsam, välspelad och stillsam - ibland på gränsen till småputtrig. Det går att se långa argentiska stränder i skymningsljus om man blundar. George Gershwins The Man I Love tillägnar Wickström sin pappa Sivert som råkar vara på plats med en klarinett slumpmässigt nerstoppad i skjortfickan. Det blir en fin liten duett mellan dem. En av höjdpunkterna. Dit hör också Piazzollas Adios Nonino med sitt snygga stråkarrangemang.
Puttin On The Ritz är kvällens svängigaste stund. Sjödin och hans gitarr får en rungande applåd. Lite mer av det tempot och lekfullheten hade inte skadat. Musiken är välspelad rakt igenom, men lite mer tempo hade skapat kontrast och gjort att de vackert långsamma passagerna träffat hårdare.
Läs mer om liknande:
Publicerades urpsrungligen i Smålandsposten.
upplagd av Ola Claesson
15:00:00
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida