Psykjuntas andra år lovar gott för framtiden

Fredagen på Tyrolen i Blädinge inbjöd inte till avslappnad picknick i solen. Det gäller snarare att hålla sig i närheten av ett tak och det finns det tack och lov framför scenerna. Vagnen som säljer psykpizza har också ett litet tak som skyddar medans man köar. Utanför grindarna har  tappra själar, eller möjligtvis obotliga optimister, redan sett till att fylla campingen med tält.

Om det nu finns några svenska band som är legendariska så ska Träd, Gräs & Stenar ha en chans på den beteckningen. Ordet kult ligger också nära till hands. Deras långsamt svepande sjok till låtar med hypnotisk bas i botten sveper ut över skog och fält och skapar en mäktig upplevelse. Musiken är mestadels instrumental, men de sjunger bland annat i När Lingonen Mognar. Den gavs ursprungligen ut under bandnamnet Harvester, ett av de tre namn de hade innan de 1969 blev Träd, Gräs & Stenar.

Möjligtvis kunde man önskat att de kunde fått chansen att uppträda lite senare i mörker. Den suggestiva musiken hade vuxit ännu mer. När de går i mål efter att ha hunnit med hela fem låtar på sin tilldelade timme - som känns i kortaste laget - har publiken fått göra valet mellan en långsam och en snabb låt. Publiken väljer en snabb låt och konserten avslutas med något som rent av påminner om ett normalt tempo, en bra bit snabbare än gruppens vanliga valsångstempo. Kul nog tackas de med jubel även från de i publiken som knappt lämnat tonåren. Inte illa av ett band som lade av första gången redan 1972 och som aldrig varit lättlyssnade eller gjort något de inte själva velat.

Betydligt yngre - utan att vara alltför detaljerad - är Josefin Öhrn + The Liberation. De har nått framgångar med Sunny Afternoon (inte The Kinks-låten) och Tell It To The Wind. Att två så bra låtar inte är en slump visar de också på nya EPn Diamond Waves som landar i trakterna av The Velvet Underground med Jack White i spetsen. Med tre gitarrister har de inga problem att höras, men kemin mellan band och publik uteblir och ljudet är inte helt klockrent. Spelningen är bara runt trettio minuter och den börjar med två ganska långsamma låtar, kanske inte helt rätt beslut. Sunny Afternoon avslutar och förtjänar en applåd som märkligt nog uteblir.

Psykjuntas andra år börjar i regnig uppförsbacke. Men med ett så pass varierat program med allt från nykomlingar till veteraner - på lördagen (med sol) spelade Mike Heron med rötter i The Incredible String Band - vinns man ändå över. Och Psykjunta känns redan som en gammal favorit.

Läs mer om liknande:

Psykjuntas första år

Träd, Gräs & Stenar spelade i en källare

The Kinks är med i Sextiotalspop För Nybörjare

Jack White live? Oj oj oj oj!

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.