Vackert och intimt med Mark Olson

Plats: Kafe De Luxe.
Tid: Onsdagen den 12 maj.
Längd: En timme.
Publik: Ett fyrtiotal.
Bäst: Stämningen.
Saknade mest: No Time To Live Without Her.

Om man inte visst bättre skulle man kunna tro att Mark Olson medvetet har saboterat sin karriär, eller kanske bara följt hjärtat? Efter att ha bildat The Jayhawks lämnade han bandet i samband med att de släppte hyllade Tomorrow The Green Grass 1995 - därifrån spelas Blue som nästan var en hit på riktigt - och bildade The Original Harmony Creekdippers tillsammans med dåvarande frun Victoria Williams. Sedan dess (ungefär 2007) har han gjort soloskivor, återförenats med gamla The Jayhawkskollegan Gary Louris för en skiva och gjort en ny skiva och turnerat med samt lämnat The Jayhawks en gång till - och nutid. På scen har han sällskap av sin norska hustru Ingunn Ringvold och den där rösten som inte riktigt kan bestämma sig för om den tillhör en gammal man eller en sjuttonåring. Tillsammans med Ringvold låter det som om de inte gjort annat än sjungit tillsammans och det är nog för att det är så.

Olson är inte här för att sälja någon ny skiva, senast han släppte nytt var den där återförening med The Jayhawks och det var tre år sedan. Han har inte släppt något under eget namn på fyra år. Olson och Ringvold har en ny skiva på gång. När hon inte kunde få visum till USA valde de att istället åka till Armenien (förstås). Där lärde Ringvold sig spela det uråldriga stränginstrumentet oud. Smakprovet Running Circles ger mersmak. Det är inte alltid helt lätt att avgöra vad det egentligen är för instrument de spelar på, men låter bra. Ibland spelar de bara på varsin liten trumma. Det hade lika gärna kunnat vara 1865 eller 1921. Olson är ingen stereotyp ensam-man-med-gitarr. Han har aldrig gått att sätta en etikett på. Men om man nu måste så är folkmusiker det som kommer närmast.

I folkmusiken är alltid musiken viktigare än vem som spelar det. Olson och Ringvold är här för att de är musiker och vad ska en musiker göra om inte spela? Så det gör de. Låtar från hela Olson karriär (om det nu är rätt ord, han har konsekvent gjort sitt bästa för att undvika att ha eller få en karriär). Nytt, gammalt, okänt och nästan känt. Från Jayhawks första skiva (King Of Kings) via Many Colored Kite från hans senaste soloskiva till - som sagt - outgivet. Det är intimt och vackert i all sin lågmäldhet. Och berättelsen om hur Olson lånar trummor i alla städer han kommer till är en text för sig. Trummor dyker upp, tycks det, ur tomma intet när han ber om det.

Läs mer om liknande:

Country för nybörjare

Gillian Welch kan också sin amerikanska folkmusik

Skäggrock för nybörjare

Bill Fay har ingenting med saken att göra

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.