Jenny Wilson landar sitt UFO på teatern

Var: Växjö teater.
När: Onsdagen den 7 maj.
Längd: 80 minuter.
Publik: Ett femtiotal.
Bäst: Helhetsupplevelsen.

Redan under intromusiken - innan konserten börjat - får basen dörrarna i teatern att skorra. Det är ett gott tecken. Ljuset är lika intensivt. Man kan åstadkomma mycket med några vita ljusrör och väl utplacerade spotlights. Det känns som att vara med i filmen Närkontakt Av Tredje Graden.

De senaste tio åren har Jenny Wilson gjort tre soloskivor och innan dess två med First Floor Power. Det senaste, Demand The Impossible! från förra året, som dominerar konserten, nominerades till sju Grammisar och vann bland annat för årets album och årets producent. Särskilt den sistnämnda kategorin var välförtjänt. Wilsons musik är välbyggd in i minst detalj och tål många lyssningar. Detta resulterar också i att musiken på skiva, trots att den är väldigt rytmisk med influenser från afrikansk musik, blir mer av en intellektuell upplevelse som man lyssnar koncentrerat på snarare än släpper loss till. Frågan är då om den blir mer fysisk och svängig i en livesituation? Ja. Absolut.

Till Växjö kommer Wilson med två musiker: systern Sara Wilson på gitarr (också från First Floor Power) och Mikael Häggström på trummor. Själv skruvar hon ibland på en synt, men oftast klarar den sig själv förutom inför extranumren när den får hosta och vi bjuds på ett improviserat mellanspel. Med tanke på att alla till synes improviserade musikaliska utspel (förutom det just nämnda) är förprogrammerade och dessutom ska synkas med ljusshowen är känslan av spontanitet imponerande. Inledning med bland annat Battle With God och Opposition är tung. De samsas med gamla/”gamla” låtar som Let My Shoes Lead Me Forward och Like A Fading Rainbow. Publiken är inledningsvis nästan andäktigt tyst under låtarna men det märks på jublet att musiken träffar hårt. Folk ställer sig snart upp och under sista låten Pass Me The Salt bjuds publiken upp på scenen och nästan alla dansar.

Texterna är gjorda vid och för frontlinjen, oavsett om de är politiska, personliga eller både och. Att Wilson har en luva uppdragen på senaste skivomslaget är inte en slump. Inte heller att både Hardships! och Demand the impossible! egentligen skrivs just så med utropstecken. Men å andra sidan. På scen både dansar och ler hon, långt ifrån den vanliga mediabilden. Musiken är också betydligt tyngre och lösare i kanterna än på skiva. Och den sammanlagda upplevelsen är något att bära med sig. Hoppas dörrarna klarade sig.

Läs mer om liknande:

Här såg jag fram mot Hardships!

Sara Wilson är också med i Woodlands

Anna Ternheim bjöd också på en visuellt spännande konsert 

Fever Ray består av Karin Dreijer 

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.