Bokrecension: I´ll Take You There om Mavis Staples och The Staple Singers
I´LL TAKE YOU THERE: MAVIS STAPLES, THE STAPLE SINGERS AND THE MARCH UP FREEDOM’S HIGHWAY
GREG NOT
FÖRLAG: SCRIBNER
1948 sjunger Mavis Staples i kyrkan tillsammans med syskon och pappa för första gången. Hon är åtta år, yngst i skaran och ovanligt liten för sin ålder men har den djupaste rösten. När församlingen får tårar i ögonen tror hon något gått fel. Egentligen är det tvärtom. I kvarteren i Chicago som föräldrarna Roebuck ”Pops” och Oceola flyttat till bor även gospeldrottningen Mahalia Jackson som dyker upp på familjen Staples beryktade grillfester och syskonen går i skola med Sam Cooke som också tar steget från kyrkan till sekulariserad musik. Aretha Franklin bor tidvis hos familjen och Mavis ansvarar för hennes hår.
1948 sjunger Mavis Staples i kyrkan tillsammans med syskon och pappa för första gången. Hon är åtta år, yngst i skaran och ovanligt liten för sin ålder men har den djupaste rösten. När församlingen får tårar i ögonen tror hon något gått fel. Egentligen är det tvärtom. I kvarteren i Chicago som föräldrarna Roebuck ”Pops” och Oceola flyttat till bor även gospeldrottningen Mahalia Jackson som dyker upp på familjen Staples beryktade grillfester och syskonen går i skola med Sam Cooke som också tar steget från kyrkan till sekulariserad musik. Aretha Franklin bor tidvis hos familjen och Mavis ansvarar för hennes hår.
Pops växte upp på Dockery Farms i Mississippi där blueslegenden
Charlie Patton inspirerade honom att spela gitarr och sjunga, även om
han senare inte ville att barnen skulle sjunga blues. The Staple
Singers blev förnyare av gospelmusiken och influerade musiker långt
utanför kyrkan. Samtidigt ansågs de av många kristna vara för
kommersiella, inte minst under de framgångsrika åren på skivbolaget Stax
i början av sjuttiotalet. Pops själv är beredd att kompromissa, i alla
fall till en viss gräns. Hans ord var länge lag för syskonen och de
ärver hans lågmälda envishet.
Även om boken säger sig handla om i första hand Mavis
får vi inte veta mycket om henne som person. Förvisso går det i linje
med hennes personlighet som hellre lyfter fram andra. Ett åtta år långt
äktenskap nämns inte i mycket mer än en bisats. Att Bob Dylan bad om
hennes hand får däremot mer utrymme. Ingen som läser en bok om Mavis
lär förvisso förvänta sig sex, droger och rock´n´roll. Även om lite mer
Mavisfakta inte hade skadat skriver Not insiktsfullt om sammanhanget:
medborgarrättsrörelsen, hur rasismen i söder drabbar familjen när de
turnerar och hur musiken utvecklas av och med dem.
Bokens avslutande del berättar hur Mavis
långsamt och tålmodigt börjar bygga upp sin numera både hyllande och
prisade solokarriär med hjälp av yngre beundrare som Prince och Wilcos
Jeff Tweedy. Man önskar henne allt gott.
Läs mer om liknande:
Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.
Etiketter: litteratur, musik
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida