Sator imponerar

Plats: Alvesta Popcorner.
Tid: Fredagen den 2 maj.
Längd: 95 minuter.
Publik: Full och fullt (ett sextiotal).
Bäst: Antalet bra låtar imponerar.

För många av oss - lite beroende på ålder - är Sator mest förknippade med en scen i Nilecity där en dalmas förklarar att han är ute och sladdar med PVn och lyssnar på Sator. Bandets största kommersiella ligger eventuellt bakåt i tiden. Under många år var de ett stående inslag på Hultsfredsfestivalen och 1992 fick de en grammis för skivan Headquake. Det var med viss glimt i ögat senaste skivan kallades Under The Radar.

Till Alvesta kommer de som trio bestående av Chips Kiesbye och Kent Norberg på sång och varsin gitarr och Heikki Kiviaho på bas och maracas. Om de i vanliga fall spelar punkrock blir det ikväll snarare countryrock. Många låtar får en grundrytm som påminner om Johnny Cashs patenterade boomchickachicka. Publiken bjuds hits, okänt och en och annan cover. I Wanna Go Home (det verkar det inte vara någon som vill) tillhör den första kategorin och får kvällens högsta allsång. Tolkningen av danska rockveteranerna Gasolin´ och deras This Is My Life får kvällens största jubel. Publiken jublar också varje gång ordet sprit nämns.

Norberg visar under kvällen att han besitter två av Sveriges mest flexibla Mick Jaggerläppar. Han uttalar orden på tvären och det är inte alltid helt lätt att höra vad han sjunger. I rock är attityden viktigare än uttalet. Kiesby sjunger bland annat den för kvällen kongeniala I´d Rather Drink Than Talk. Den stora ölen tar rent av slut nästan innan konserten börjar.

 Bandet planerar en krogshow under våren 2015 och detta sägs vara något av en uppvärmning. Även om det inte låter som det brukar visar det sig vara ett intressant steg lätt framåt i sidled. Kvällens stora överraskning är hur välskrivna låtarna är, något som blir extra tydligt i det här avskalade formatet när inga poser, explosioner, dundrande trummor och distade gitarrer finns att gömma sig bakom. Hantverket är lätt att underskatta, men det gör inte Sator.

Som extranummer får vi följetongen Pigvalley Beach och Escape From Pigvalley Beach, den förstnämnda en kusin till The Whos Magic Bus och den sistnämnda innehåller The Beach Boyskörer. Och som för att knyta samma både dryckes och countrytemat avslutar de med att spela George Jones Good Year For The Roses. Då har de också spelat Leon Paynes kultklassiker Psycho. Att båda två också tolkats av Elvis Costello är förmodligen en slump, men plockar rikligt med skivsamlarpoäng.

Läs mer om liknande:

Nilecity? Där är det Killinggänget som ska in på lodrätt åtta

Johnny Cash är känd från Country För Nybörjare

The Who för nybörjare

Elvis Costello för nybörjare

Publicerades ursprungligen i Smålandsposten.