ARC når inte hela vägen
Plats: Alvesta jazz och blues.
Tid: Lördagen 5 april.
Längd: 110 minuter plus paus.
Publik: Ett sjuttiotal.
Bäst: Att musikerna är skickliga.
Saknade mest: Attityd.
Trion baserad i Köpenhamn består av
musiker som är kända i danska jazzkretsar. Paolo Russo som spelar
bandoneon (ett litet dragspel som är vanligt inom tangon) och piano är
från Italien. Thommy Andersson som spelar ståbas och sångerskan Josefine
Cronholm är från Sverige och rent av uppväxt i Åseda. Andersson spelar
ibland även på en dan-bau, en ensträngad gitarr från Vietnam som
förekommer i Rue De Soleil (Solens Gata), även om musiken låter mer som
om den utspelar sig på natten. Låten är en udda upplevelse och en
höjdpunkt.
Cronholm påpekar att de bara spelar egna låtar och att musiken är
blandad. Det sistnämnda är ingen överdrift. Tyvärr blir det ibland mer
splittrat än varierat. En sak som sticker ut och inte riktigt lyckas
passa in är Cronholms ordlösa sång (av modell jabadobedebabado) som ofta
används som ett tredje instrument. Bitvis blir det lite störande, hur
skickligt utfört det än är. Lite som en rocksångare som skriker
oh-yeah-yeah under alla gitarrsolon. När Cronholm däremot sjunger
texter, något hon dock inte gör så ofta under konserten, är hon utmärkt
med ett återhållet och jordnära uttryck både på svenska - som i vackra
Skärgårdsö - och engelska som i Ikaros. Den börjar med stråke på
kontrabas och låter som något som skulle kunna mynna ut i musiken från
Hajen om den fick upp farten lite (basen, inte hajen). Istället övergår
den till att låta som en dörr som står och gnisslar. Efter ett tag
börjar pianot låta solens första strålar långsamt krypa upp över
horisonten. När sången väl börjar lyder texten bland annat daylight is
calling me.
Plötsligt gifter sig ett lätt berusat tangodragspel med en basgång
som hade kunnat vara hämtad från Jan Johanssons Jazz På Svenska. Det är
ett av få inslag med lite tempo. Bitvis riskerar det annars att bli lite
väl finstämt och duktigt. Tankarna försvinner ibland på annat håll.
Ibland tycks inte de många olika influenserna veta riktigt hur de ska
umgås på ett naturligt sätt. Oftast är det pianot som står för de
lyckade lekfulla inslagen som får öronen att spetsas.
Kvällens sista låt är väldigt långsam och gripande med en uppenbar
laddning. Cronholm vrider stor koncentration ur varenda stavelse i I´ll Be Seeing You. Just där är det en utmärkt jazzkonsert som utspelar sig.
Läs mer om liknande:
Jan Johansson är en av de första i Swedish Music Hall Of FamePublicerades ursprungligen i Smålandsposten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida